Det är lovvärt att
regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än
Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler.
Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till
trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att
strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna.
Kanske är det hög tid att regelverket ses över?
För drygt ett år
sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund
(då 10 miljoner kronor) hänvisades till att religiösa samfund spelar en
viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks
överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och
andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös
grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler
fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella,
religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt
skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.
Men tittar man på
statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De
22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består
enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av
buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa
föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som
trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på
flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt
erkännande och understöd.
Frågan är hur väl
regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa
samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag
i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och
modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka.
Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många
invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det
lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande
församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa
medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid
andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet,
och ibland skeptiska till statlig inblandning.
Regelverket
förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i
praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald.
När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige
(HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten
av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på
nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och
därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det
problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.
Exemplet med Sverige
buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter,
snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas
med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare
det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots
att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en
betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de
underrepresenterade i samarbetsrådet.
Samtidigt går det att
ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm
och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar
och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de
gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet,
sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra
trossamfund.
Statsbidraget skulle
kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så
har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att
lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra
trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar,
utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och
livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som
har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få
skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska
myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett
rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för
anställda med kristen bakgrund.
Medan argumenten för
ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar
regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för
många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper
som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra
bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras
strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från
migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och
marginaliseras därför ytterligare.
Kristina Myrvold
Fil. Dr. i
religionshistoria, Lunds universitet
Katarina Plank
Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs
universitet
Det är konstigt redan från början att statsbidrag delas ut endast till de organiserade livsåskådningar som betraktar sig som religiösa. Att de sen i praktiken får bidrag i proportion till hur kristendomslika de är är ännu mer skevt. Asiatiska religiösa grupper är som artikelförfattarna mycket riktigt påpekar mindre centraliserade och likriktade såväl doktrinärt som organisatoriskt.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaTack för intressant text och många bra synpunkter, men jag tycker också att det finns skäl att fråga sig varför staten skall förändra sin politik för att möta krav som vissa samfund kan ställa. Den svenska politiken när det gäller religion utgår av historiska skäl från kristendomen i form av att Svenska kyrkan har dominerat, men ända sedan 1970-talet har denna politik öppnats för att möta andra krav och att skylla på att nuvarande system är kristet är enligt mig en svag förklaring. Regelverket som är uppsatt av SST och staten påverkas ju inte av medarbetarnas privata syn på religion vilket ni tycks antyda i er text.
Fördelningen av medel är snarare uppbyggt på folkrörelsens principer om hur organisationer skall vara organiserade - något som också har påverkat kyrkor och andra organisationer i Sverige. Jag tycker också att det finns en viss tendens att exotisera asiatiska religioner i er text - är buddhister och sikher egentligen mer annorlunda än andra invandrarsamfund? Vissa muslimska grupper väljer till exempel att följa SSTs regler för att söka medel och andra väljer att inte att göra så på grund av olika skäl. Frågan om representativitet som ni nämner i er text är också svårt när det gäller statsbidrag till trossamfund. Vem representerar vem och vilka skall ha företräde framför andra grupper?
Precis som ni påpekar så finns det flera olika sätt att organisera statsbidrag och till skillnad från de länder som ni nämner i er text (Finland och Norge) så är det vanligare att staten kräver att till exempel alla buddhister, judar, muslimer och sikher måste organisera sig i EN organisation och att de endast blir godkända av staten om de kan samlas i en organisation. Mot denna bakgrund är kanske den svenska modellen ändå mer demokratisk än vad vi ser i de flesta europeiska länder.
/Göran
Hej Göran!
RaderaTack för dina intressanta synpunkter. Avsikten var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, som du antyder, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.
Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.
Genom att kräva nationellt samarbete i en riksorganisation överlåts åt de religiösa rörelserna själva att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade i samarbetsråden, vilket också kan leda till att grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter det rådande systemet med kristet formade mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till mer hierarkiska organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.
Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.
Radera/Kristina och Katarina
Hej Kristina, Katarina och Göran
RaderaÄr inte detta en allt för intressant och viktig diskussion att gömma här nere i kommentarfältet? Kan ni inte flytta upp detta som inlägg på bloggen istället!
Allt gott
Simon