Och så det där med icke-konfessionalitet

På Kyrkans tidnings webbplats kan man läsa en intressant artikel av Annika Borg om en kurs i koranvetenskap (‘ulum al-qur’an) som ges vid Uppsala universitet. Borg är bekymrad, och jag blir nyfiken.

I den senaste nationella utvärderingen från Högskoleverket av utbildningar inom religionsvetenskap betonades starkt vikten av att utbildning och forskning vid svenska universitet och högskolor ska vara icke-konfessionell, både organisatoriskt i betydelsen fristående från religiösa särintressen och innehållsmässigt i betydelsen att de vilar på vetenskaplig grund, och inte utgår från antaganden om övermänskligt aktörskap. Direkt kritik framfördes mot samarbetet mellan vissa institutioner och samfundet Svenska kyrkan där högskolepoäng delades ut till blivande präster för praktiska rituella övningar och ”verksamhetsförlagd utbildning” ute i församlingar.


Bland teologer i Sverige organiserades till en början visst motstånd mot HSVs starka markering mot konfessionella inslag, men detta verkar ha runnit ut i sanden. Kravet på en icke-konfessionell undervisning och forskning verkar ha satt sig. Eller?

Borg lyfter fram följande citat ur populärbeskrivningen av kursen i koranvetenskap ”från profeten Muhammeds uppenbarelser till i dag har Koranen utgjort en central text för praktiserande muslimer över hela världen”. Jag menar att hon har helt rätt när hon hävdar att en motsvarande text för en kurs i ”Bibelvetenskap” som utgår från ”Jesu uppståndelse” som startpunkten för kristendomen vore omöjlig. 

Det är kanske orättvist att döma en kurs på grundval av en populärtext. Det krävs mer. Det går till exempel att se närmare på kursplanen. Kursplaner är juridiskt bindande myndighetsdokument, vilket populärbeskrivningar av kurser inte är. 


Intrycket man får när man läser lärandemålen i kursplanen är att det framför allt handlar om en genomgång av grundprinciper, källor och metoder inom inom-muslimsk koranvetenskap. Det är alltså inte, till skillnad från andra kurser om Koranen vid andra svenska lärosäten, ett vetenskapligt studium av Koranen som historisk text och dess faktiska bruk bland muslimer. 

Vissa lärandemål pekar också på att kursen inte bara beskriver, utan även utgår från försanthållanden kring Koranen som återfinns inom den religiösa traditionen.  Ett par exempel räcker. Ett av lärandemålen handlar om att kunna identifiera och analysera verser tillkomna i Mecka och i Medina. Detta verkar utgå från att en sådan uppdelning är rimlig, det vill säga att Koranen verkligen har den tillkomsthistoria som tillskrivs den i muslimsk tradition. Här antyds inget om den forskning som ifrågasatt detta, inte minst under de senaste 40 åren. Enligt ett annat lärandemål ska studenten efter avslutad kurs kunna: ”redogöra för och diskutera centrala koraniska begrepp och dess uppkomst”. Med tanke på att hela Koranens tillkomsthistoria är omtvistad torde ett sådant lärandemål vara mycket svårt att examinera, till skillnad från till exempel ett lärandemål som handlar om hur dessa begrepp fyllts med innehåll i olika tolkningssammanhang.

Dessa två lärandemål pekar mot att kursen i mindre grad är en kurs om korantolkning i dess olika varianter genom historien, utan snarare i en speciell form av traditionell korantolkning (utan att denna närmare specificeras). Detta intryck förstärks av innehållet i andra lärandemål. Haditherna ges en framträdande plats, och underförstått verkar vara att Koranen ska tolkas i ljuset dessa (en inom-muslimsk princip som inte delas av alla). Här finns antydningar om värdet av principen om naskh wa mansukh, det vill säga att att vissa verser i Koranen kan upphäva andra, vilket inte heller är allmänt accepterat. Återigen kan en jämförelse vara rimlig. Skulle man kunna ha en kurs om Bibeltolkning där endast till exempel evangelisk-luthersk eller katolsk tolkningstradition återfanns?   

I rättvisans namn bestämde jag mig för att söka efter andra kurser i Uppsala universitets utbud (i vars system jag alltså befann mig) där man möjligen kan finna liknande tecken på konfessionalitet. Det krävdes inte så mycket letande, och ett exempel räcker. I delkursen kursen ”Kyrkan i dogmatiken och praktiken” på 7,5 hp, som ingår i Kyrko- och missionsstudier, till exempel, ställs, enligt beskrivningen av innehållet, följande frågor: Vad är den teologiska förståelsen av den kristna kyrkan? (notera den dubbla singularisformen). Är det möjligt att tala om kristen tro utan kyrka? (jag försökte, det gick!) Vad är en karismatisk gemenskap i förhållande till synen på kyrkan som ett sakrament (enligt vem?). Och så min favorit. Man kan få lära sig ”vad som menas med Guds folk och hur evangelisation och ecklesiologi inte kan skiljas åt”. Det bör noteras att detta står i ett juridiskt bindande myndighetsdokument.  

Icke-konfessionalitet må vara svårt, men icke desto mindre är det nödvändigt för universitetets trovärdighet som producent av statsfinansierad undervisning och forskning till alla medborgares fromma, oavsett religionstillhörighet (eller brist på sådan). 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet.