torsdag 6 september 2012

Fin- och fulislam



Så var det dags igen. I dagens (6/9) DN finns en artikel som går igenom salafisters våldsamma attacker på sufiska helgedomar framför allt i Nordafrika, och som också försöker reda ut i snårskogen kring ”olika riktningar” inom islam, med en till synes nästan tvångsmässig ambition att leta efter skurkar och hjältar. 

Sufismens roll att representera ”god” islam i media blir allt mer uppenbar. I artikeln återges visserligen en intervju med professor David Westerlund där han försöker kvalificera bilden något, och artikelförfattaren gör även en hänvisning till att sufier minsann också krigat, fast då i Libyen och mot kolonialmakten. Men bilden är dock fortfarande en av sufism=bra, salafism=dålig.

Kanske har vi religionsvetare en viss skuld i det hela. Nog har sufism i den akademiska litteraturen, åtminstone fram till för några årtionden sedan, framför allt varit en fråga om näktergalar, rosor, kärlek, djup (läs obegriplig) visdom och direkt extatisk upplevelse av det gudomliga. Dans, sång, vin och skägglösa pojkar.

Är det fel då? Nej, men skevt och präglat av romantisering. Beskrivningen av sufismen i dagens artikel i DN är, trots informationen från Westerlund, genomsyrad av romantik, om än framför i passiv form som döljer vem det är som anser när sufismen ”anses allmänt vara fredlig tolerant och inriktad på den mystiska dimensionen inom islam”. Framför allt intressant blir den lilla faktarutan som åtföljer artikeln. Här står att sufismen ”inte är någon rörelse med en ledare utan en samlingsbeteckning på för de mystiska trosriktningarna inom islam”. Tja, är det något som präglar sufiska brödraskap är det väl den starka betoningen på ledaren och hans (för det är nästan alltid en han) auktoritet. Den klassiska ”romantiska” förståelsen av sufismen blir tydlig när sufismen ”betraktas (notera passivformen utan agent) som tolerant mot oliktänkande men (?) samtidigt fokuserad på asketism och gemenskapen med Gud”. 

När kända sufier ska namnges är det idel prestigefulla och fint ”andliga” och konstnärliga människor som lyfts fram: Cat Stevens (Yusuf Islam) [som för övrigt nog i början av sin karriär som kändis-konvertit snarare drog sig åt det salafistiska hållet], Nusrat Fateh Ali Khan och Ivan Aguéli.  

Det går faktiskt ganska lätt, om man vill, att vända på värderingen i motsättningen salafi-sufism. Så här till exempel: 

Salafismen präglas av en grundläggande demokratisk och individualistisk syn på tillgången till frälsning. Det är individen som själv står inför Gud på den yttersta dagen, och som har ett personlig ansvar för att leva i enlighet med Guds vilja.  Salafister vänder sig mot auktoritet baserad på släktskap och traditionella hierarkier. Syftet med salafistisk aktivism är att befria människor från traditionella maktstrukturer. Alla människor har direkt tillgång till Guds vilja. Det handlar bara om att kunna läsa vad som står i skrifterna. Det behövs ingen mellanhand mellan Gud och människa. 

Sufiska brödraskap präglas ofta av elitism. Frälsning för den enskilde är avhängig av relationen till ledaren, som är den som fördelar Guds välsignelser till anhängarna. För den enskilde troende handlar det om att visa lojalitet och givmildhet gentemot ledaren, vars makt ofta är ärftlig. Det är ledaren som besitter den yttersta insikten om Guds vilja, och ”sann” och fullständig kunskap om islam är inte något som är förunnat den vanliga troende. Exempel på sufism är muridiyyaorden i Senegal där den högsta formen av gudstjänst är skänka större delen av sina arbetsinkomster till ledaren. 

Så...nya hjältar och nya skurkar. Även detta är en korrekt bild, men skapad genom ett skevt urval av fakta. Religioner, inklusive islam, är komplexa. Det framstår för mig som att en av våra viktigaste uppgifter som religionsvetare är att beskriva, ständigt påpeka och analysera denna komplexitet, och i största möjliga mån avhålla oss från att värdera vad som är fint och fult, önskvärt och förkastlig. 

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

14 kommentarer:

  1. Bra inlägg Jonas. Detta är ju en dikotomi lika gammal som den västerländska religionsvetenskapen som sådan. Egentligen är jag förvånad över att det är först på senare år den dykt upp i (svensk) media. Vad tror du det beror på?

    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra fråga Simon. Jag tror att en ganska automatisk respons på detta bland oss religionsvetare är att lite vagt hänvisa till ett ”behov” av att identifiera onda och goda. Men det är just lite vagt, och faktiskt lite cirkulärt. Det enda beviset vi har på förekomsten av ett sådant ”behov” är att vi faktiskt identifierar onda och goda.

      Nej, det krävs nog något annat. Istället för behov skulle man kunna tala om en benägenhet, och då en benägenhet att kategorisera människor runt omkring i grupper, med föreställningar (inte nödvändigtvis medvetna) kring vad som förenar individer i grupper i termer av en ”natur” eller ”essens” som fungerar som en förklaring till de drag som vi bestämt som karakteristiska för gruppen (så kallad ”psykologisk essentialism”). Vi vet att en sådan benägenhet finns, och enkelt kan manipuleras experimentellt. Varför finns då en sådan benägenhet. Tja, kanske för att den varit evolutionärt gynnande i identifikationen av potentiella samarbetspartner/potentiella fiender. Genom att identifiera vissa drag hos andra som stämmer med vår uppfattning av hur vi själva är, är det lätt att projicera även andra drag hos oss på dem (genom abduktion) och identifiera dem som potentiella samarbetspartner. Vice versa gäller för ”negativa” drag.

      Min poäng i exemplet ovan är att det går att manipulera detta i beskrivningar av en grupp genom ett noggrant urval av karakteristika. Detta kan vara av vikt att hålla i minnet när man till exempel bedriver kritiskt diskursanalys. Att inta ett perspektiv där komplexiteten står i centrum, och där man aktivt motverkar sin egen intuitiva benägenhet att essentialisera är i mitt tycke eftersträvansvärt, men ack så svårt.

      Varför det dykt upp i svensk media på senare år? Tja, kanske för att grupperna dykt upp, och därmed som ett brev på posten också värderingen av dem.

      Radera
  2. Religion är som politik, eller filosofi. Det finns alltid flera olika perspektiv, med argument för eller emot i varje frågeställning. Egentligen är det ganska självklart, men ändå svårt att ta till sig då man ofta känner sig tryggare med att kunna placera in folk eller sig själv inom ett visst fack.

    SvaraRadera
  3. Det här är en fråga/förslag till ett framtida inlägg här på bloggen, under förutsättning att någon skribent har bra information att komma med. För några år sedan läste jag om mycket gamla koraner, skrivna på palmblad i Jemen och fotograferade av tyskar före Andra världskriget. De avviker textmässigt från senare koraner. Då är väl grundfrågan: stämmer det här? Skulle det stämma skulle ju en grundbult inom islam få sig en knäck antar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej
      Nja, det är faktiskt känt sedan länge. Faktum är att redan i tidig islam var varianter av texten kända. Ignaz Goldzihers bok "Islam fordom och nu" tar upp och diskuterar detta. Dock är detta inte särskilt känt bland muslimer idag, utan där dominerar uppfattningen att Koranen varit oförändrad i 1400 år. Läs gärna Toby Lesters artikel "What is the Qur'an" eller ännu hellre, sommarkursen "Koranen en islamologisk introduktion" vid Linnéuniversitetet :-). Jag kan även rekommendera Michael Cooks "The Koran, a very short introduction". Där tas frågan också upp.

      Jonas Svensson, Linnéuniversitetet.

      Lesters
      http://www.theatlantic.com/magazine/archive/1999/01/what-is-the-koran/304024/

      Radera
  4. Hej Björn

    De koranmanuskript som är hittade och analyserade tycks innehålla relativt få avvikelser om vi tex jämför med Bibeln. Skriver en del om dessa frågor i men bok All läsa Koranen, men skall försöka att skriva ett inlägg om detta .

    /Göran

    Ps. Titeln är Att läsa Koranen. En introduktion (Verbum förlag)

    SvaraRadera
  5. Tack på förhand, jag har bokmärkt RVK så jag missar inget! Och tack för lästipset. På tal om ämnet för inlägget, olika sorters islam som är 'bra' eller 'dåliga', har Mohamed Omar ett blogginlägg som handlar om en kufisk sufisk grupp i Bangla Desh http://nyailconvito.wordpress.com/2012/09/10/sufikonferens-i-london/ Jag vet inte om de kan kallas bra eller dåliga, däremot kan man väl anta inflytande från hinduism/buddhism i deras tankevärld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Björn

      Kul att du gillar vår blogg. Just Mohamed Omar är ett intressant exempel, en sorts trixterfigur, pga att han lyckats vara både fin och ful, sufi och islamist...en komnplex människa helt enkelt, som de flesta...

      Simon

      Radera
    2. Inflytandet från hinduism och buddhism på sufism i Centralasien och Indiska halvön (och för den delen omvänt) är känt sedan länge. Läs Ann Mari Schimmel Islam on the Indian Subcontinent (eller något liknande). Riktigt bra om detta just.

      Radera
  6. Intressant inlägg! Belyser hur massmedias inflytande i konstruerandet av religiösa grupper - anser du att ni, som forskare inom religionsvetskap, har ett etiskt ansvar att motverka sådana förenklade bilder? Har tyvärr under mina tre år som religionsstuderande inte erfarit att ett sådant ansvar alltid tas, utan att klassrummet blir ytterligare ett rum för reproducering av "hjältar" och "skurkar".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Julia

      Tack för kommentar. Jag tycker absolut att vi har som uppgift (om det är ett etiskt ansvar vet jag däremot inte) att problematisera och nyansera stereotypa föreställningar om religion. Det är tråkigt att detta reproducerats i de klassrum du varit i. Hoppas det inte varit mitt :-)

      Allt gott,
      Simon

      Radera
    2. Håller med Simon. Det är absolut vår uppgift att vända och vrida på alla håll och kanter, och inte skygga får några kontroversiella frågor. Vi har som statsanställda vid universitetet en plikt att värna vetenskapligheten. Dessutom är det absolut inte vår uppgift att värdera vilka tolkningar av en religion som är bra/dåliga, fina/fula, hedervärda/klandervärda etc. Dock måste vi vara medvetna om att "skurkar" och "hjältar" i stor utsträckning skapas i mottagarnas medvetande, kanske i stor utsträckning oberoende av vad vi säger när vi föreläser eller skriver.

      Radera
    3. Tusan, glömde underteckna
      Jonas

      Radera
    4. David Powers har också skrivit en bok, And Muhammad is not the Father to any of your Men, där han på ett övertygande sätt visar på ändringar i korantexten (rörande arvslagar). De teologiska slutsatser han drar av dessa ändringar tyckar jag personligen inte är lika övertygande.

      Simon

      Radera