Religiösa artefakter, ploj eller en grund för social mission?

Simon Sorgenfrei har precis publicerat ett inlägg om att Frälsningsarmén i Örnsköldsvik har börjat sälja välsignat vatten. Försäljningen har skapat debatt och bloggen Kristen opinion samt media som SvD rapporterar att kristna teologer som Christina Grenholm och ateister som Christer Sturmark har reagerat på den välsignade produkten.

Utan att fördjupa sig i ovan nämnda debattörers positioner och utgångspunkter eller huruvida vattnet är välsignat eller inte är det på plats att betona att försäljning av religiösa artefakter inte är något unikt eller nytt för Frälsningsarmén. Avlatsbrev, amuletter och reliker kan alla ses som ”produkter” eller religiösa artefakter som har välsignats och sålds till enskilda troende eller till religiösa institutioner. Här är det viktigt att betona att dessa kommersiella artefakter inte endast återfinns inom kristna traditioner. Även bland vissa muslimer förekommer försäljning av liknande produkter och andra religionshistoriker skulle med största sannolikhet kunna hitta liknande exempel i fler traditioner. Ett intressant exempel på hur religiösa föremål har välsignats och sålts återfinns dock i Marie W. Dallams bok Daddy Grace: A Celebrety Preacher and his House of Prayers som handlar om den amerikanske predikanten Sweet Daddy Grace. Förutom att blanda kristna traditioner med nyreligiösa tolkningar och viga sina efterföljare med brandslang välsignade Sweet Daddy Grace produkter som tvål, schampo och olika former av hälsoprodukter som såldes för församlingens räkning. Ett agerande som väckte häftigt debatt och kritik bland många människor i USA.  

Trots att försäljning av ”välsignade” artefakter ofta betraktas som något skeptiskt och tveksamt som syftar till att förleda och dupera lättlurade människor är det viktigt att påpeka att det ofta finnas en koppling mellan ekonomi och religion. Detta faktum påvisade till exempel den tyske sociologen Max Weber tydligt i sina banbrytande studier om religion, politik och samhälle. Ur ett religionshistoriskt perspektiv har de flesta religiösa organisationer dels samlat in och dels redistribuerat pengar och välstånd till de som följer en specifik tolkning av en given religion. Vid sidan av denna funktion har religiösa stiftelser ofta fungerat som drivande faktorer och garanter för etableringen och driften av skolor, sjukvård och social omsorg i både historia och nutid. Att församlingar behöver få in pengar för att kunna leverera den vård och omsorg som de lovar sina efterföljare är ur dessa perspektiv inget konstigt. Ur ett samtidshistoriskt perspektiv tycks dessa frågor också bli allt viktigare eftersom det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt och nöden tilltar i samhället. Som jag har skrivit om tidigare här på bloggen vänder sig till exempel allt fler människor till kyrkor och andra religiösa organisationer för att klara sin vardag. Att dryga ut kassan med försäljning av skivor, kokböcker och nu senast välsignat vatten är kanske därför inte något nytt eller speciellt konstigt. Men varför är vissa produkter mer accepterade än andra och varför är det okej att Frälsningsarmén samlar in pengar genom att sälja skivor och kokböcker medan det blir fel när de börjar sälja ”välsignade produkter” och tydligt talar om att de behöver pengarna för att kunna hjälpa behövande?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet