Riksdag och predikan

Till skillnad från 2010 års öppning av riksdagen och den obligatoriska gudstjänsten var det inga Sverigedemokrater som lämnande Storkyrkan i protester vid årets ceremoni. Jämfört med 2010 års predikant biskop Eva Brunne valde årets predikant, Niklas Piensoho, pastor i Philadelphiakyrkan i Stockholm inte att lyfta frågor om mångkulturalism och rasism. Istället fokuserades kristen pingstmission i Afrika och Jesus som förebild för ledarskap enligt tidningen Dagen. I predikan betonades bland annat att Jesus är den person som har haft störst inflytande på Europa och detta trots att han aldrig reste mer än 20 mil från sin födelseplats under hela sitt liv enligt Piensoho.

Utan att tillgång till predikan är det svårt att göra en djupare analys av Piensohos predikan – kanske vi kan återkomma till detta i ett senare inlägg. Men predikan som öppnar riksdagen är en tydlig illustration av att det också finns en koppling mellan religion och politik i det svenska samhället. Predikan och gudstjänsten må vara symbolisk men dess historiska bakgrund talar ändå sitt tydliga språk. Att predikanter också inbjuds från andra samfund än Svenska kyrkan är intressant. Undra om det också kommer att bjudas in representanter från icke-kristna samfund till öppningen av riksdagen i framtiden? Utan att spekulera är detta kanske ett naturligt steg i ett allt mer mångkulturellt samhälle. Samtidigt illustrerar predikan också att religion och politik väcker känslor. Sverigedemokraternas protest och uttåg ur Storkyrkan år 2010 är här ett tydligt exempel på att uttolkningen av religion (i detta fall kristendomen) också kan ha en politisk dimension. Att biskop Brunne uttalade ett stöd för demonstranter som förespråkade jämlikhet och ville bekämpa rasism och främlingsfientlighet och kritiserade Sverigedemokraterna ansågs som ett skamligt påhopp enligt Jimmie Åkesson och ledande Sverigedemokrater. För Brunne tycks stödet för demonstranterna ha varit en konsekvens av hennes förståelse och tolkning av kristendomen. Att Jimmie Åkesson också valde att bära folkdräkt i samband med gudstjänsten 2010 kan ses som en symbolisk kamp om identitet och svenskhet. Årets predikant valde dock att undvika dessa ämnen och istället fokuserades mission och Jesus betydelse för Europa. Det faktum att Jesus och kristendomens historia också har varit bränsle för teologiska strider, splittringar av Europa och kolonialism tycks inte ha varit ämnen som inkluderas i pastor Piensohos predikan. Även detta urval och fokus är enligt min mening ett exempel på att uttolkningen av religion har en tydlig koppling till politik och samhällsvetenskapliga frågor.

Avslutningsvis kan det också vara på plats att betona att mina korta synpunkter ovan inte ens har berör frågan om huruvida detta kan ses som ett exempel på att staten inte är konfessionsneutral. Att inleda riksdagen med en gudstjänst kan väl knappas tolkas som ett exempel på neutralitet? Eller vad tycker ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet