Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 18 september 2012

Den arabiska gatan och självcensur


Författaren Torbjörn Elensky skriver i en understreckare, ”Farligt att låta rädslan för vreden styra”, om vikten av att värna om tolerans och yttrandefrihet som metod för att få bukt med extremism. Han frågar om det som sker idag kan jämföras med hur Khomeini kapade den iranska revolutionen. Är det idag krafter som är ute efter att kapa den sk. arabiska våren och öppna upp för mer hårdföra islamister? Motiven till oroligheterna och våldet vi sett på slutet i den muslimska världen menar han vi snarast bör söka i de inrikespolitiska situationerna i dessa länder där USA-hatet kan ses som ett verktyg i en inrikespolitisk kampanj, vilket det nog ligger mycket i.

Behovet av att upprätthålla en klyfta mellan västvärlden och den muslimska världen verkar finnas bå båda sidor. I detta ”spel” tas filmer och karikatyrer upp som brickor som eldar på protester och aggressioner då de utgör ”bevis” om den kamp som många antar pågår mellan ”islam” och ”västvärlden”. Understreckaren diskuterar hur de ”bildstormar” vi upplevt på senare år som gett upphov till protester inte varit spontana, utan snarast bör ses ha en bakgrund i att vissa personer varit intresserade av att skapa upploppen och därför aktivt arbetat för att skapa protester. Många andra nidbilder cirkulerar också på internet som aldrig får samma uppmärksamhet. Salman Rushdie-affären tas upp, som i och med filmtrailern till The Innocence of Muslims, fått nytt liv, och Elensky visar hur Salman Rushdie-affären blev en sak först när Khomeini hakade på och att det här är en trend som gått igen i samband med Jylland Postens bilder och filmtrailern till The Innocence of Muslims. Elensky frågar sig vem som tjänar på upploppen och menar det är de mest extrema, underblåsta av hysteriska medier liksom politiker som vill knipa poäng snarare än att jobba för förståelse och fredliga relationer.

Protesterna efter filmen har nu lagt sig i stora delar av världen och många ledare har uppmanat till lugn och fredliga protester mot nidbilderna i filmen och lovat skydda utländska ambassader. I Egypten har t.ex. den islamistiske presidenten gjort just detta, liksom företrädare för det salafitiska partiet al-Nour och det Muslimska brödraskapet. Många vill säkert knipa poäng genom detta som Elensky hävdar, men samtidigt är det viktigt att se att många centrala politiker och religiösa företrädare talar om vikten av att bevara fredliga relationer och en demokratisk utveckling. Säkert spelar önskan om fortsatt ekonomiskt stöd från omvärlden också in i många politiska ledares ageranden, vilket är av yttersta vikt för att kunna utvecklas demokratiskt och bidra till att göra livet bättre för befolkningar som i många fall lever under existensminimum utan några större framtidsutsikter – vilket säkert också är ett skäl till att många är beredvilliga att ge sig ut och protestera. Många framträdande personer har därför sannolikt bidragit till att protesterna inte blivit värre än vad de redan blivit, och många hoppas att oroligheterna nu skall ebba ut.

Att vissa mer extrema grupper och individer vill elda på protesterna har säkert delvis att göra med det Elensky hävdar är en känsla av att de inte kan vinna kampen som enligt deras uppfattning står mellan deras egen religiösa tolkning och en västlig sekulär modernitet, som antas försvaga religion. Och genom protesterna får de stöd för sin svart-vita världsbild där en kamp mellan ”islam” och ”västvärlden” (ofta specifikt USA) målas upp. Ett exempel är Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah som i ett tal nu uppmanat till fler protester.

Som ett resultat av bildstormarna har yttrandefriheten försvagats enligt Elensky – av psykologiska skäl – genom att en rädsla för reaktioner gör att försiktihetsprinciper styr och självcensur råder.  Elenskys slutsats är att tolerans och yttrandefrihet är det som vi ska bemöta extremister med och att vi måste hålla stenhårt på våra principer (rättsäkerhet, yttrandefrihet etc.) och aldrig ge vika för hot. En idealistisk slutsats förvisso men samtidigt något viktigt. Men kanske det först kan bli verklighet när världen ser lite annorlunda ut. Om demokratiska krafter i länder som upplevt den ”arabiska våren” får fortsätta utvecklas och samhällsutvecklingen går mot ett bättre liv för alla medborgare så finns sannolikt inte heller samma behov av att höra på mer extrema röster som uppmanar till våld och polariserade världsbilder. När vi kommit dit blir det sannolikt också enklare för många att sluta bedriva självcensur.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar