onsdag 12 september 2012

Vems islam?


Nedan presenterar David Thurfjell på ett förträffligt sätt tänkbara orsaker till den vrede filmen The Innocence of Muslims väckt i flera länder med muslimsk majoritetsbefolkning. Med tanke på reaktionerna kan det också vara intressant att se närmare på hur filmskaparen Sam Bacile motiverat sin film.

I en intervju i Wall Street Journal säger Bacile att filmen inte är menad som ett angrepp på muslimer, utan syftar till att avslöja ”islams hyckleri”. Detta är en vanlig retorisk vändning inom den samtida radikala islamkritiken. Men är det så enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Och vad är det egentligen då man kritiserar?

Nu står det med all oönskvärd tydlighet klart att just muslimer känner sig kränkta av filmen. Muslimer har legat bakom våldsamma, till och med dödliga protester. Andra muslimer har tagit avstånd från samma våld. Alla representerar de, rimligtvis, islam.

Det är självklart så att man ska kritisera våldsbejakande religionstolkningar. Men om man vill bedriva en effektiv religions- eller ideologikritik bör man reflektera över vilka krafter man vill försvaga, och vilka man vill stärka.

Utmärkande för den form av islamkritik Bacile företräder är att man plockar de mest ruttna russinen ur en 1400årig kaka och låter dessa representera Islam med stort I – samtidigt som man förnekar muslimer att själva representera sin religion.

Man skapar alltså ett islam och en Muhammad som det är naturligt att ta avstånd från, men samtidigt också en bild av religionen som få muslimer känner igen sig i.

Vad är det egentligen då man kritiserar?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

3 kommentarer:

  1. Bra inlägg. Det slår mig att den här typen av islamkritik kanske överhuvudtaget inte vänder sig till muslimer. Syftet är inte att få muslimer att ifrågasätta sin egen religion utan att stärka övertygelsen och lojaliteten i de egna islamkritiska leden. Då spelar det ingen roll att ingen muslim känner igen sig i den bild som presenteras, för man vänder sig ju inte till dem. Samma logik som i all propaganda alltså.

    David Thurfjell, Södertörn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej David

      Det har du nog rätt i.

      Simon

      Radera
  2. Håller med om ovanstående kommentar. Det känns tragiskt om någon kristen grupp (i USA) tror att det går att omvända någon genom att förlöjliga eller brista i respekten. Det stämmer knappast med "what should Jesus do?". Sedan finns ju förstås alltid några som känner sig provocerade även om religionskritiken enbart rör våldsbejakande tolkningar, eftersom man inte tål någon kritik överhuvudtaget. Då finns risken att den ärliga och sökande kritiken tystnar om responsen blir alltför aggressiv, vilket ju förstås är syftet med aggressiviteten som används som ett maktmedel.

    SvaraRadera