Demonstranter i Mellanöstern, varför är de så arga?

Det verkar som om antiislamisk propaganda ännu en gång har lyckats väcka starka känslor i Mellanöstern. Medierna (SvD, DN, Aftonbladet) rapporterar om kravaller i Kairo och Libyen som nu sprids till andra länder. USAs ambassadör i Benghazi har dödats och USAs ambassad i Kairo har stormats och fått sin flagga nerriven av en uppretad folkmassa.

Bakgrunden till protesterna verkar vara en amatörfilm kallad Innocence of Muslims, uppladdad på årsdagen av 11 septemberattackerna, i vilken Muhammed beskrivs som en skojare. Filmen påminner mest om ett halvtaskigt studentspex men få av de som demonstrerar har sannolikt sett den. Istället är det den amerikanska ambassadörens försök att ta avstånd från denna film samt påstådda kopplingar till den amerikanske Koran-brännarpastorn Terry Jones som väckt ilska och indignation. Terry Jones lär i dagarna också varit med och arrangerat ett jippo i Florida kallat “The International Judge Mohammad Day”.

Det finns förstås mycket att säga om denna och tidigare liknande konflikter. En fråga som många ställer sig i Sverige är kanske hur vissa muslimer kan bli så provocerade av sånt här. Det tycks finnas en lättkränkthet i dessa demonstranters reaktion som är svår att förstå från ett svenskt utifrån perspektiv. Hur kan man då förstå detta? Varför blir folk så arga? Här är några tänkbara svar:

(1) Man känner sig träffad av provokationen. Provokationer – som denna film och Terry Jones tribunal onekligen måste klassas som – är till för att provocera. Och man blir provocerad, inte bara på grund av innehållet, utan också fördet faktum att nån vill provocera en. Någon muckar, då blir man förbannad.

(2) Man gillar Muhammed och betraktar honom som en helig profet, inte bara för att Islams lära säger så, utan för att islam med alla dess symboler är en del av ens identitet och självbild. Man kanske associerar profeten till sin barndom och sina anhöriga och då blir smädandet av honom också ett smädande av dessa.

(3) Man brottas med en känsla av maktlöshet och frustration. Frustration över att leva i ett dysfunktionellt samhälle, frustration över en arabisk vår som kanske inte leder till något så bra som man hade hoppats, frustration över världspolitiken, över palestina-konflikten, över arbetslöshet, korruption, dåliga idrottsresultat, en dålig skola. Vaga grejer som är svåra att sätta fingret på men som gör behovet av en syndabock desto starkare.

(4) Man upplever att ”väst” (denna occidentalistiska abstraktion) ligger bakom många av de bekymmer man har. I egyptiska läroböcker i historia för motsvarande högstadiet, nämns kontakter med Europa vid två tillfällen. Det ena är i kapitlet om korstågen, och det andra nästföljande kapitel som har titeln ”de förnyade korstågen”och som handlar om kolonialismen. Fokuset på övergrepp och förödmjukelse är totalt dominerande. Dessa texter läser alla egyptiska barn i skolan. Många lär sig dem utantill. Minnet av kolonialismen är alltså i högsta grad levande. Palestinakonflikten och kriget mot terrorismen har inte gjort detta bättre.

(5) Man är uttråkad. Förortslivet utan pengar är inte alltid så upphetsande för unga män (det är ju mest sådana som stormar ambassader). Lite rättfärdig kamp mot personer som bevisligen smädar en måste kännas som en uppfriskande omväxling. Denna samma drivkraft som ligger bakom många unga manliga bråkstakars härjningar – allt från fotbollshuliganer till islamistligister – tror jag inte man ska underskatta.

(6) Man är trött på snacket om yttrandefrihet och om demokratiska rättigheter som aldrig tycks åkallas när det gagnar en själv. Ett klotter på den amerikanska ambassadväggen lyder enligt International Herald Tribune: ”Om er yttrandefrihet nu inte har några gränser, kan ni inte då tillåta oss vår frihet att agera”.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola