lördag 10 januari 2015

En religionsvetenskaplig kommentar till helighet och kränkning av densamma.


Denna blogg har legat lite i dvala. Jag har fått lite skyll för det sedan jag satte punkt för en pågående debatt om humanioras kulturrelevans. Som en botgöring vill jag ta upp den tråden igen, i ljuset av de senaste dagarnas händelser på världsarenan. 

Attacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris har kommenterats, analyserats och kommenterats igen i media. Experterna har avlöst varandra, särskilt experter på terrorism och extremism. Humanister, och religionsvetare, har också deltagit, men i långt mindre utsträckning. Det saknas sannerligen inte områden där vår expertkunskap skulle behövas: en ordentlig, kritisk begreppsanalys av beteckningar som flyger runt i det offentliga skulle onekligen vara av värde. Vad menar terrorismexperterna när de använder sig av ord som ”extrema muslimer”, ”radikala muslimer”, ”radikaliserade muslimer” eller den senaste nyskapelsen ”extremistiska islamister”? Vari ligger den där skillnaden som alla nu lyfter fram mellan ”vanliga muslimer” och ”extremister”. Föreställs de vara två helt olika grupper, eller ändar i ett spektrum? Andra områden som behöver belysas är hur händelserna får återverkningar på en islamkritisk diskurs i Europa och Sverige. Vad är betydelsen och implikationerna av att Sveriges andre vice talman Björn Söder på facebook skriver att ”Fredens religion har visat sitt rätta ansikte”. Vad menar han? Hur tänker han? Mer direkt relevant för själva händelseförloppet är naturligtvis frågan hur religionsvetare och andra humanister kan bringa klarhet i det som nu allt som oftast beskrivs som ”obegripligt”, ”overkligt”, ”ondskefullt”, ”oförklarligt”, ”främmande”, ”ofattbart”. Har vi verktygen? Jag menar att så är fallet. Det som nu skett i Paris saknar inte motsvarigheter på andra håll i världen eller i andra tider. Det vet vi, och det kan vi visa. 

Det som följer här är ett modest humanistiskt bidrag i form av en religionsvetenskaplig kommentar till liten del av det som nu diskuteras i offentligheten, den återkommande frågan om varför troende muslimer reagerar så starkt på vissa framställningar av Muhammed. Jag utgår från vad jag anser vara tre rimliga uppgifter för en humanist: att beskriva, att förstå och att förklara människors tänkande och handlande i historia och nutid, och detta med utgångspunkt just i det faktum att de var och är människor. Den romerske författaren Terentius ord kan kanske fungera som en rimlig devis: ”Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande”.

Det är inte så svårt att på en generaliserande nivå beskriva en dominerande bild av Muhammed bland troende muslimer. Han är något långt mer än bara en historisk person, en förmedlare av ett gudomligt budskap. Han är ett föredöme, ett ideal att följa i vardagen, men han är också ett föremål för beundran och inte minst kärlek. Han var och är, och kommer alltid att vara den bästa människa som levt, någon som inte kunde göra något fel; ”ren”, såväl moraliskt som kroppsligt. Han är en person som i detta avseende avviker från alla andra människor i världshistorien. När han associeras med något ”smutsigt” (sex, våld, hundar etc) reagerar många muslimer med illamående, ilska och moralisk indignation. 

Så där, en nykter beskrivning av föreställningar och känslor. Men något saknas. En beskrivning leder inte automatiskt till förståelse. Här kan krävas något mer, något som humanister är duktiga på. En jämförelse. 

Det är inte nog inte lätt för en sekulariserad svensk att verkligen, i grunden, förstå muslimska reaktioner på vad man uppfattar som kränkningar av Muhammed, eller för den delen vissa kristnas reaktioner på Elisabeth Olssons utställning Ecce Homo eller Andre Serranos konstverk Piss Christ.  Artefakter, personer och idéer inom religionens område har mist något i sekulariserade sammanhang. De upplevs inte heliga i betydelsen av  ”okränkbara”, ”fridlysta”, ”som ej får skadas”. Om man som humanist ska förmedla en förståelse för negativa upplevelser av när något heligt kränks måste man leta utanför det strikt religiösa fältet. Benägenheten att tillskriva objekt, personer och idéer helighet har nämligen inte i sig försvunnit, inte heller att benägenheten att reagera känslomässigt negativt på våld, övergrepp och metaforisk eller fysisk ”nedsmutsning” av det heliga. För det mesta är nog heligheten i Sverige idag något högst privat: individens övertygelser eller objekt som man tillskriver någon form av personligt värde. I mitt eget fall handlar det till exempel om barnens favoritgosedjur från när de var små, eller min relativt nyavlidne fars gamla kofta. Sådant duger mindre bra vid en jämförelse med en kulturellt delad upplevelse av kränkning av det heliga. Något annat behövs. Efter en stunds letande på nätet hittade jag följande.   

Råpunkbandet Massgravs musikstil (www.massgrav.com) beskrivs på en hemsida som ”fuck off-punk med hat och humor som paroll”. På deras hemsida finns en länk till bandets digitala ”begravningsplats”. Här lägger man ut information sådant som aldrig blev av. Ett projekt var att trycka upp följande bild på en t-shirt



Massgrav hade till och med skrivit några rader på en lämplig låttext som kunde ackompanjera bilden 
”ni som snackar nobelpris kan gå och dö/gräv upp kärringen och ge henne spö/Astrid Lindgren - jävla hora!”

Den provokativa potentialen kan föreställas vara ganska stor i en nutida svensk kontext. Man kan till och med tänka sig ett litet experiment för att testa den. Man kan låta någon bära en t-shirt med detta tryck, och gå runt en varm sommardag på Vimmerbys största turistattraktion, gärna i närheten av unga pappor med några öl innanför västen. Ett mindre vågat experiment skulle kanske vara att skicka bilden till någon av våra dagstidningar som en satiriskt bildinsändare och se om den blir publicerad. Bilden kan väl dock knappast klassas som satir (den är ungefär lika satirisk som en rondellhund med Muhammeds ansikte). Men man kan ju tänka sig varianter. Inför detta blogginlägg förberedde jag själv en pastisch på collagemästaren Jan Stenmarks brillianta bilder, en i mitt tycke ganska bra kommentar till pågående diskussioner om censur i Pippiböckerna. Min fru kastade en blick på den, och bad mig inte ta med den i detta inlägg. Folk kunde bli ledsna. Detta är ett i mitt tycke rimligt argument som har en alltför undanskymd roll i debatten dessa dagar. Jag väljer härmed, med utgångspunkt i ett moraliskt övervägande, att inte utnyttja min yttrandefrihet/konstnärliga frihet. 

Jag tror att Massgravs skrotade projekt kan användas för att hos en del sekulariserade svenska mobilisera något som liknar de känslor som många troende muslimer världen över upplever i mötet med nidbilder av profeten Muhammed, och kanske början till en förståelse.  


Då återstår sista delen i triaden: förklaringen. En sådan bör, om den ska vara bra, kunna täcka in både troende muslimers negativa känslor inför attacker på Muhammed, och (antagna) negativa känslor hos en del sekulariserade svenskar i mötet med Massgravs Astrid Lindgren-bild. Det finns sådana förklaringar, med utgångspunkt i teorier om helighet och dess roll för moraliska ställningstaganden. Jag sparar dock dessa i mitt tycke ytterst intressanta teorier till ett senare inlägg.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

16 kommentarer:

  1. Jag hoppas att du kommer diskutera varför muslimer inte bara känner sig kränkta utan reagerar med våld i sådan stor utsträckning. De flesta kristna uppfattar Jesus som helig men kränkningar av Jesus brukar vara ganska ofarliga, trots att antalet kristna i världen som skulle kunna ta anstöt är ännu större än antalet muslimer.

    SvaraRadera
  2. Jo, men frågan är vidare än så. Vad är det för omständigheter som gör att våld i vissa sammanhang av människor upplevs som en moraliskt acceptabel respons på kränkning av "det heliga". Jag finner det inte omöjligt att man faktiskt riskerar att få ett slag på käften om man skulle gå omkring i ovan nämnda t-shirt, precis som man riskerar att råka riktigt illa ut om man vid en fotbollsmatch ställer sig mitt i en hejarklack och börjar smäda deras lag. De processer som sätts igång här är intressanta. Det är också intressant vilka grupper som kan tänkas dra ut till helighetens försvar, min gissning är att unga män är överrepresenterade. Jag kan rekommendera lite läsning här: Scott Atrans bok "Talking to the enemy. Violent extremism, sacred values and what it means to be human" tar upp detta bra. Läs gärna också Jonathan Haidts bok "The righteous mind" för mer om just föreställningar om helighet och vikten att försvara denna som en grund för moraliska ställningstaganden.

    SvaraRadera
  3. Hej Jonas,

    jag måste säga att svenska religionsvetare har gjort ett ganska ynkligt intryck när det gäller att hjälpa människor att förstå extremismen. Och tyvärr är det som skrivits på den här bloggen, inklusive ditt senaste inlägg, rätt så representativt för detta problem.

    Mitt intryck är att religionsvetare i alldeles för liten grad utmanar sig själva och varandra intellektuellt genom att ställa de svårare frågorna. Istället ägnar man många ord åt att kommentera sådant som redan är känt. För att ta ditt senaste inlägg som exempel: Ja, muslimer ser Muhammed som helig och kristna ser Jesus som helig. Troende kan bli upprörda och ledsna om dessa symboler kränks. Men det vet vi ju faktiskt redan. Tänk dig scenariot att troende blir upprörda och därför reagerar med arga men sakliga insändare och demonstrationer på ett torg. Behöver vi en religionsvetare för att förklara det förloppet för oss? Knappast. Den svåra frågan, som människor verkligen vill ha svar på, är vad som gör att vissa människor tar till våld och går mycket längre. Och den besvarar du inte alls.

    Det hjälper oss inte med religionsvetare som bara kommenterar, svarar på enkla frågor, problematiserar begrepp och säger "det går att tolka på många olika sätt, och den säger si och den säger så". Det som behövs är analys som hjälper oss att förstå orsaker, förändringar, trender och händelser i världen omkring oss.

    SvaraRadera
  4. Låt mig också ta ett exempel på en lite svårare fråga som jag själv funderat på - nämligen om det går att se paralleller mellan det som händer inom islam just nu och en del av det som hände inom kristendomen på reformationens tid. Vi har ju ofta en lite överdrivet positiv bild av reformationen, men det som hände var på både gott och ont.

    Före Gutenberg och Luther var det mycket ovanligt att ha tillgång till Bibeln på ett språk man kunde läsa, och detsamma gällde andra skrifter om religion. Man gick i kyrkan och gjorde som prästerna sa.
    Men efter Gutenberg och Luther kunde de läskunniga läsa Bibeln själva, och Luther förkastade traditionens och kyrkans auktoritet och lärde istället "Sola Scriptura", texten allena, och idén om folklig predikan. På sätt och vis är det förstås tilltalande att var och en ska få läsa och tänka själv. Men samtidigt var Luther därmed ett slags fundamentalismens grundare. När människor läser och tolkar själva kan det bli allt från det mest liberala till det mest intoleranta, och protestantismen omfattar ju än idag allt från Svenska Kyrkan till Westboro Baptist Church. Luther var själv en förskräcklig antisemit på äldre dar. Det blev som bekant också många strider mellan olika grupper som var och en hävdade att de hade den rätta läran.

    Det som händer idag i islam är att alltfler har tillgång till Koranen på sitt eget språk, och dessutom till alla sorts religiösa tolkningar, från det mest liberala till det mest intoleranta, särskilt via internet. Detta kombinerat med ett inflytande av individualistiska ideal, inte minst från väst. Även om det inte finns någon direkt motsvarighet till katolicismen, verkar det som att gamla auktoriteter på ett liknande sätt förlorar sin auktoritet. Människor kan läsa och tolka själva, och på samma sätt som Luther tänker allt fler att traditioner inte har någon auktoritet för tolkningen. En del kommer att vara liberala, andra gå åt motsatt håll. Men likt IS bryr de sig nog inte så mycket om vad de säger på al-Azhar. Det verkar finnas en risk att detta leder till stridigheter på samma sätt som skedde inom kristendomen. Inte bara konflikter mellan hängivna troende, utan även genom att makthavare kan utnyttja spänningarna där det finner lämpligt.

    Här kan man då fråga sig sådant som: Är det rimligt att dra en sådan parallell? Finns det likheter mellan situationerna, finns det avgörande skillnader? Har vi anledning att vara oroliga för utvecklingen, hur bör man på bästa sätt hantera konflikterna om de förvärras, lär historien oss något om detta? Finns det ett samband mellan ökade möjligheter till ett göra egna tolkningar och religiös splittring? Vad avgör i så fall om splittringen blir fredlig och leder till en mångfald sida vid sida, eller om det leder till våldsamma motsättningar? Kan mångfalden av kyrkor i USA ses som ett exempel på fredlig mångfald?

    Sådana frågeställningar skulle jag hellre vilja se analyserade av religionsvetare. Att religiösa människor kan känna sig kränkta om man hånar deras symboler kunde jag inse själv, tack så mycket. Jag tror att det är dags att höja ribban om ni ska den tredje uppgiften på allvar.

    SvaraRadera
  5. Hej Kristian
    Jag kan bara hålla med dig om att vi behöver djupare analyser. Som jag skriver finns det flera möjliga dimensioner av religionsvetarens uppgift: att beskriva, att förmedla någon form av förståelse, men faktiskt också att förklara. Det var de två första som jag riktade in mig på här. Den tredje sparar jag lite på. Vad är det som gör att vi människor överhuvudtaget tillskriver objekt, personer och idéer helighet, och reagerar så starkt när denna helighet kränks? Vad är de bakomliggande processerna? I övrigt kan sägas att dina funderingar kring reformationen, i grova drag, nog kan sägas vara en standardtolkning bland islamologer till sakernas tillstånd, även om det där med historiska jämförelser alltid är krångligt. Nog har läskunnighet och direkt tillgång till källorna förändrat det religiösa landskapet, men exakt hur, och med vilka faktiska och potentiella konsekvenser är fortsatt en fråga för diskussion. Den bokstavstrogna form av islam (salafism) som representeras av t.ex. IS, där individen blir ansvarig för att själv reglera sitt liv i detalj, hela tiden, efter Koranen och Sunna, blir ju väldigt svår att förverkliga om hen inte har tillgång till texterna hela tiden. Detta kan vara en förklaring till varför just denna syn på tro och praktik inte fått genomslag på bred front förrän i modern tid, och särskilt som en konsekvens av ny teknik (Koranen och haditherna i mobilen).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samtidigt känns det ju som att din jämförelse med fotbollshuliganer ovan inte räcker till. Att i stundens hetta slå någon på käften för att man känner sig förolämpad är en sak. Men att sätta sig och planera en massaker, eller Irans fatwa mot Rushdie, det finns något mer i det. Det verkar finnas en särskild oförsonlighet hos extremisterna, att det inte går att förhandla, förlåta eller tänka "ok, dina åsikter är korkade, men du får ha dina så får jag ha mina". Sådan oförsonlighet och kompromisslöshet kan man ju finna också hos politiska extremister, men vad är det för tankemönster och idéer som skapar kompromisslösheten? Det är något mer än bara helighet.

      Om det som du säger är något av en standardtolkning, varför talas det då inte mer om detta i den allmänna debatten? Borde vi inte diskutera hur en eventuell sådan utveckling kan hanteras, och borde inte religionsvetarna ha ett särskilt ansvar att bidra på den punkten?

      Radera
  6. Tänkvärd liknelse, med att skända Astrid Lindgren. Flaggan är nog en annan sak som har helighetsvärde för en del - men långt ifrån alla, den symbolen är numera laddad med ganska udda värden.

    Det är väl kanske så man ska se på de muslimer som nu muttrar "men man måste förstå att de där teckningarna är provocerande". Inte i första rummet som att de ursäktar, utan som ett försök att förklara något som de vet att sekulära svenskar inte förstår. Det går tyvärr inte fram, man blir bara förbannad när 12 människor är döda och det pratas om att människor blir ledsna och sårade av teckningar.

    Anhörigas gravar är en annan sak som är helig för många. Jag tycker jag ser en minskad respekt för gravar som sådana, på många plan. En förändring som gått ganska fort, på bara 30 år eller så. Frågan är om det har att göra med minskad respekt för religionen eller just det där med respekten för det heliga och sådant som andra människor håller för heligt. Respekten för det heliga borde släpa efter en generation, tänker jag? Den som hade starkt troende föräldrar förstår, kanske också barnbarnen beroende på vad de har för generation. Sedan är förståelsen borta.

    Å andra sidan. Om det finns saker som människor verkligen håller heliga. Varför kan vi inte respektera detta utan att nödvändigtvis ha överenskommelser om gemensamt heliga saker och företeelser via en religion?

    SvaraRadera
  7. Jonas,

    Kul om denna blogg vaknar till liv. En detalj - Björn Söder skrev: ”Fredens religion har visat sitt ansikte”, utan "rätta".

    Jonas/Kristian,

    Det är inte säkert att er diskussion ryms inom religionsvetenskap, utan att det måste bli ett samarbete med statsvetenskap - Islamism handlar kanske mer om politik än religion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en artikel i SvD idag om humaniora, som bland annat nämnde lite om institutionella hinder för samarbeten över disciplingränser.
      http://www.svd.se/kultur/understrecket/humanisterna-inte-kvar-i-elfenbenstornet_4241277.svd

      Kanske kan Jonas eller någon annan berätta lite om hur det ser ut på den fronten i Sverige? Finns det hinder som står i vägen för tvärvetenskapliga studier av islams utveckling och andra aktuella frågor?

      Radera
  8. Om man alls skall ha en chans att förstå den här frågan får man nog göra en bredare analys än bara religionsvetenskaplig. Aspekter av utanförskap och beroende, mindervärdeskomplex, anknytning till majoritetssamhället, hederstänk, impulshantering och konsekvenstänk. Sociologi, psykologi, kulturella omständigheter. Men visst, eftersom religionen genomgående används för att motivera dåden är den religionsvetenskapliga sidan ofrånkomlig.

    Jonas försök att få oss att förstå vad muslimerna känner inför karikatyrerna ger mig nästan ingenting. Som Rickard har påpekat kan man inte jämföra smädandet av det andra laget på fotbollsläktaren (och inte heller Astrid Lindgren-tröjan i Vimmerby) med att under lång tid planera ett massmord och sedan genomföra det. Det förstnämnda sker i hastigt blod, det andra tyder på en alldeles ovanligt fast övertygelse.

    Dessutom skulle jag kunna tänka mig att genomföra t-tröjetestet. Jag gissar att reaktionerna stannar vid "vilken jäkla idiot". Om det nu skulle gå att hitta några druckna pappor på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby.

    Och alla som skulle kunna tänka sig att ställa sig på torget i valfri arabisk stad med en Mohammedkarikatyr på tröjan räcker upp en hand.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jonas för din sajt som jag just upptäckt och din viktiga kommentar.
      Tack Wot för din efterlysning om “en bredare analys”, något jag även finner värd att ta på allvar och därför kort vill kommentera.
      Först vill jag då gärna säga. att jag själv skulle ta fruktansvärt illa vid mig om någon i min familj blev uthängd på det viset som Muhammed blivit i västerländsk media - så på den punkten har jag inte alls svårt att förstå upprördheten hos muslimerna - när deras käraste familjemedlem gång på gång hängs ut i västerländsk media i allt lumpnare former såsom skett på senare tid i Frankrike.
      När väl detta är sagt skulle jag - utifrån din legitima fråga - möjligen föreslå följ.analogi för “en bredare analys”:
      Vilken reaktion skulle det bli i USA - med beaktande av afroamerikanernas långa historiska lidande och aktuella utsatthet där som vi senast sett prov på genom polisvåldet mot dem - om man där plötsligt fick för sig att svärta ned/satirisera deras ikon, Martin Luther King, genom att - mitt under Fergusson-upploppen - strömma ut nedsvärtande bilder om hans sexliv eller liknande i media?
      Skulle detta gå landet förbi utan en enda våldsam reaktion?
      Därmed närmar jag mig nu frågan om våldet i Paris, som jag för min del nog inte har helt svårt att förstå. Och då tänker jag nog inte bara på den alltmer utsatta situation som muslimer i Frankrike befinner sig i utan kanhända på något mer. Det första jag hörde poliserna säga - om de två förövarna i terrordådet mot Charlie Hebdo i Paris - var nämligen att de hade algeriskt ursprung. Min association gick då direkt till det skandalösa kriget mellan fransmän och araber i Algeriet 1954-62… med kanske en och en halv miljoner algerier dödade, många grymt torterade av fransmän. Faktum är, ju mer jag betänker detta, kan jag rentav tycka att det är konstigt att inte fler förödande terrordåd skett i Frankrike sedan dess. Fransmännen har verkligen klarat sig lindrigt undan i sitt eget land frestas jag nästan säga - även om de förvisso förlorade flera tusentals fransmän i Algeriet när kriget pågick där.
      Jag är dock kristen - något som för mig även innebär ett ställningstagande för ett aktivt ickevåldsmotstånd - vilket gör att jag inte kan försvara terrordådet 7/1 2015 i Paris utan mest finner det djupt tragiskt. Likväl har jag nog inte så svårt att förstå den våldsamma reaktionen som andra svenskar tycks ha. Detta kan möjligen bero på att, till skillnad från många svenskar, vistats en hel del utanför Europa och där sett vad européerna gjort, vilket inte alltid varit en fredssaga eller ens en sannings och försoningskommission precis.

      Radera
    2. Muhammed är inte en familjemedlem. Vi kan inte ens säkert säga att han existerat. Idén om Muhammed som den bäste bland människor är en religiös övertygelse. Muslimer som tar illa upp av påhopp på Muhammed lider en övertygelseskada, ingenting annat. Detta skrev Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, övertygande om i samband med Vilks-affären 2007.

      http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/religiost-tabu-far-krankas_22079.svd

      Det gör detsamma vad du kom att associera terroristerna till. De själva refererade inte till Algeriets befrielsekamp utan till islam som motiv. De var också födda och uppvuxna i Frankrike. I Sverige har vi haft Taimour Abdulwahabs självmordssprängning och ett par stoppade attentat, men en ytterst begränsad kolonial historia. Muslimsk terrorism riktar sig inte heller i första hand mot européer utan mot de som tycker annorlunda, muslimer som ickemuslimer. Två av de mördade i Paris var muslimer. Postkolonialism där allt är västs fel utgör knappast en "bredare analys".

      Radera
    3. Övertygelseseskada? Skulle det vara en bred analys?! Själv föredrog jag din förnämna definition om “utanförskap och beroende”.

      Men, ska vi nu i stället smalna av analysen till ett individuellt mikroplan snarare än sociopolitiskt makroplan så är vi nog alla mer eller mindre drabbade av sådana “övertygelseskador”. Detta vare sig vi nu tillhör de ärorika fransmännen - les Francais glorieux - för vilka det nästan tog ett halv sekel innan de officellt erkände att ett krig ens förekommit i Algeriet eller oss svenskar - de blonda och blåögda - vilka lätt tror att de är helt oskyldiga till allt våld i världen trots att de förra året sköt upp i höjden som världsmästare i vapenexport per capita.

      Att Muhammed är en familjemedlem för en muslim tycker jag för min del är lika givet som Jesus är det för mig som kristen. Fråga annars muslimerna själva. Eller menar du att du är en primärkälla på den punkten?

      Och bara för att du själv inte skulle tro att en nära och kär familjemedlem som dött inte längre finns och driver tron så långt att du även förvägrar denne blommor på graven blott för din övertygelses skull så betyder väl inte det att du har all rätt i världen att skända din muslimska eller kristna grannes gravplats eller begravningsannons i tidningen med ett hundhuvud eller vad man nu kan hitta på i yttrandefrihetens humoristiska och heliga namn, eller? I alla fall har jag för min del svårt att se hur det skulle bidra till en öppnare global värld.

      När det slutligen gäller Per Bauhn så är han inte en primärkälla för mig när det gäller att försöka förstå vad terrordåd kan handla om - även om artikeln kan vara nyttig hjärngymnastik.

      Nu blev det tyvärr ingen rättegång för de två i Frankrike så där saknar vi väl väsentliga primärkällor vad jag kan förstå. Men, terrordådet mot en brittisk soldat i Woolwich i England 2013 skulle kunna vara ett sådant belysande exempel att hämta in.

      En av dess förövare, Michael Adebolajo, som stod kvar på platsen efter dådet tills polisen kom blev filmad och gav följande motivation för dådet:

      "Den enda anledningen vi har dödat den här mannen idag är att muslimer dödas dagligen av brittiska soldater. Och denna brittisk soldat är en...Vid Allah, vi svär vid den allsmäktige Allah vi kommer aldrig sluta kämpa mot er så länge ni inte lämnar oss ifred. Vad bekommer det er om vi vill leva efter sharia i muslimska länder? Betyder det att ni måste måste följa oss och jaga oss och kalla oss extremister och döda oss? ... När ni släpper en bomb tror ni det träffar bara en person? Tänk om er bomb i stället förintar en hel familj? ... Jag ber om ursäkt för att kvinnor tvingats bevittna denna dag men i våra länder måste kvinnor göra detsamma. Ert folk kommer aldrig att vara i säkerhet. Byt ut era regeringar, de bryr sig inte om er. Tror ni att David Cameron kommer att åka fast på gatan när vi börjar slå till med våra bössor? Tror ni politikerna kommer att dö? Nej, det kommer att bli någon vanlig gående på gatan, som du och dina barn. Så se till att ni gör er av med dem. Säg åt dem att ta sina trupper tillbaka... och lämna våra länder och ni kommer att få leva i fred." (min övers.av utdrag från Daily Telegraph).

      Denna sorts vittnesbörd från en primärkälla har nog Per Bauhn knappt ens börjat beakta och begrunda i sin teori om terrordåd - trots att han är professor i praktisk och inte teoretisk filosofi. Jag är inte heller övertygad om att hans upphöjda husfilosof, den ledande upplysningsfilosofen Thomas Jefferson, gjorde det på sin tid. År 1807 instruerade han sin sekr. på krigsministeriet att indianerna var "efterblivna folk" som antingen måste bli "utrotade" eller drivas i väg "bortom vår horisont" till andra sidan av Mississippi “tillsammans med skogens odjur". Så högt - lågt - satte han ribban för yttrandefriheten i Västerlandet, den del av världen som brukar kallas mest utvecklad av alla.

      Med önskan om en fredsam söndag.

      Radera
  9. Käre GoForIT!

    Våra respektive övertygelser har mycket gemensamt.

    Yttrandefriheten ligger mig varmt om hjärtat. Jag är helt övertygad om att den utgör en omistlig del i ett demokratiskt samhälle. Jag tar fruktansvärt illa upp när någon föreslår att vi bör inskränka yttrandefriheten.

    Det är naturligtvis oacceptabelt att ta till våld mot de som kränker yttrandefriheten, men jag har nog inte helt svårt att förstå hur de resonerar. Så många har har kämpat och förlorat livet i kampen. De demokratiska staterna i världen utgör en minoritet. Många unga demokratier är också särskilt utsatta där de kämpar för sin överlevnad mot mörka krafter i form av totalitära och religiösa ideologier. Att de tar till vapen är en sista utväg, en djupt tragiskt beslut som jag inte kan försvara, särskilt som jag är vapenvägrare. Men likväl har jag nog inte så svårt att förstå dem, som många religiösa har, eftersom jag sett så många demokratiska länder där toleransen och respekten för individen är så mycket större än i traditionsbundna länder med stark religiositet.

    SvaraRadera
  10. Käre Wot4!

    Det var ju glädjande.

    Instämmer i att friheten att yttra sig är viktig. Friheten till hänsynslöshet/hat är dock för mig mindre viktig. Dessutom är för mig även friheten till religion viktig - friheten att tro och icke tro.
    Religionsfriheten kan rentav sägas vara grundläggande. I alla fall tycks yttrandefriheten historiskt sett ha utvecklats genom den förra så på något sätt hänger dessa ihop. Därför ser jag som kristen allvarligt på att religionsfriheten för muslimer nu alltmer begränsas i Europa. För mig är det en tillbakagång/regression snarare än en framgång/progression.

    Sedan är jag ledsen om jag vänder lite upp och ned på verklighetsbilden men talet om andra länder som traditionsbundna är för mig lite suspekt. Som om bara de och inte vi skulle vara traditionsbundna. Är det sant? Kolonialismen är väl ett ex.på en tradition som levt länge i vår västerländska historia, i alla fall sedan 1492 och fortlever än på sitt fördolda sätt (neokolonialism). Den ökända friheten att exploatera/erövra. En mer sentida tradition är kapitalismen - friheten att äga. Bundenheten till denna tradition har för mig fått till följd att jag gärna avstår från att titta på andra TV-kanaler än TV 1 och TV 2. Detta därför att jag inte vill bli en slav under västerlandets höggud Mammon, pengarna, och dess otaliga altare av varor som många av de övriga TV-kanalerna med reklam matar oss med, små som stora - inte sällan tre, ibland fyra och t om fem gånger i timmen. Magiska budskap om att våra näsor, midjemått eller t om kön inte är riktigt acceptabla utan behöver bytas ut genom offer av pengar på respektive altare. Men, till skillnad från offren i kyrkan en gång i veckan ska dessa offerriter ske varje dag och helst tre, ibland fyra och rentav fem gånger i timmen - i alla fall om den västerländska superreligionens prelater får som de vill. Så tala om stark religiositet - närmast sanslös offerkult - marknadens bönekvarnar maler mantra över varor dygnet runt och år ut och år in. Shop until you drop. En tradition och tro där det enda riktigt heliga verkar vara att veta priset på allting men inte värdet på någonting och där meningen med livet tycks vara att vinna eller försvinna.

    Men, tillbaka till vårt gemensamma kära ämne yttrandefriheten. Den västerländska politiska paraden i Paris efter terrordådet mot Charlie Hebdo, med den brittiske premiärministern Cameronn tågande i täten, blev även den lite väl patetisk för min smak. För hur “varm om hjärtat” var egentligen yttrandefriheten när The Guardian hemma i England publicerade Edward Snowdens avslöjande om USA:s illegala världsomspännande övervakning? Jo, tjong i buljongen, då halade den brittiska regeringen med Cameroon i spetsen yttrandefrihetens flagga långt nerför stången. Säkerhetspolisen stormade in på The Guradian för att slå sönder alla dess datorer. En maffig, för att inte säga maffialik, manifestation av yttrandefriheten som en “omistlig del i ett demokratiskt samhälle”.
    Att det skulle kunna finnas totalitära västerlänningar som vill ta totalkontroll över världen är här nästan tabu att säga - för då handlar det om oss själva och inga i världen är så toleranta som vi. Totalitära muslimer i öst kan vi däremot tala om nästan hur mycket som helst - för då handlar det inte längre om oss.
    Det är så patetiskt att det nästan blir pinsamt kan jag nog tycka - välkommen till den västerländska vita obefläckade verkligheten. Och nu när vi ändå är på det humöret tar vi till sist och stämmer in i vår västerländska sång alla på en gång: Hurra vad vi är bra, hurra vad vi är bra, för vi har tagit totalkontroll, för vi har tagit totalkontroll, för vi har tagit totalkontroll…. hurra vad vi är bra. Ett fyrfaldigt leve för yttrandefriheten och toleransen, den leve, hurra, hurra, hurra, hurra.

    SvaraRadera