Gadgeten innehöll ett fel

tisdag 22 mars 2016

Jihad i Europa

På resa från en Mellanöstern- och islamkonferens i Italien görs följande reflektioner.

I flera paneler med forskare främst från Sydeuropa pekades på förändringar ibland såväl jihadister i Europa som i transnationella relationer mellan jihadister och rörelser som till exempel Jabhat al-Nusra och ”Islamiska Staten” i Irak och Syrien. Termen ”jihadist” betecknar här de som i islams namn genomför vålds- och terrordåd. Paneldeltagare pekade under konferensen på en ”eurotransnationell” rörelse bland jihadister som stärkts efter 2015 och som en del forskare menade troligen kommer att förstärkas ytterligare. Med ”eurotransnationell” avsågs jihadisters rörlighet inom Europa. Dessa behöver sålunda inte nödvändigtvis ha varit i Syrien eller Irak, utan rekryteras i ett europeiskt sammanhang och planerar eller genomför attentat i Västeuropa. Resonemangen kring dessa jihadister byggde som jag förstod det på nya, inte alltid publicerade, studier.

Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds i Stockholm 11 december 2010

Här kan några överlappande iakttagelser som jag fann viktiga från dessa studier lyftas fram:

(A) En diskussion rörde det ökande antal jihadister som är kvinnor och som anslutit sig till jihadism efter 2013. Detta år blev det som i dag kallas ”Islamiska Staten” framgångsrika och uppmärksammade för sin verksamhet i Syrien. Kvinnor beskrevs i detta sammanhang inte som offer för omständigheter, och någon könsskillnad gjordes inte i fråga om viljan att resa, ibland beskrevs även kvinnor som drivande i viljan till jihadism i allmänhet, det vill säga även i den ”eurotransnationella” jihadismen.

(B) Antalet konvertiter har ökat bland europeiska jihadister. Detta till en grad att det är frågan om inte jihadhandlingen bland dessa sätts före en kunskap om islams historia, teologi och praktik. Något som även kan gälla flera jihadister med muslimskt namn, men ingen personlig historia av att ha praktiserat islam tidigare. Utbildning om islam kommer i ett senare skede, men är ibland inte så viktig, intresset är följaktligen större för jihad än för islam i en allmän mening.

Generellt i relation till konvertering, om det ska kallas det, har tiden för denna process kortats ned betydligt. Ifrågasättandet av om det rör sig om ”konvertering” har naturligtvis med begreppsliggörandet av termen att göra, men det är en intressant fråga om processen mot jihadism i dessa fall kanske bör beskrivas utan användning av ordet konvertering. Samtidigt rekryteras ”konvertiter” med hjälp av en islamisk terminologi och binära världsbilder som delar världen i gott och ont med hjälp av motsatspar som ”islam-USA” eller ”shari‘a-demokrati”.

(C) En annan punkt rörde att fler och fler medelklassjihadister dykt upp sedan 2013 och enligt vissa konferensdeltagare utgör dessa fler än 40 % av dagens jihadister i Västeuropa. En följd är att frågor som rör vilken roll marginalisering spelar och om marginalisering endast ska definieras i ekonomiska termer eller kan upplevelsen av marginalisering och utanförskap röra även dem som är integrerade på arbetsmarknaden? En poäng i detta sammanhang är att diskussionen är viktig för hur arbetet mot jihadism ska bedrivas och hur detta arbete inte bör låsas in i partipolitiska ställningstaganden.

(D) En ytterligare punkt rörde ökningen av unga flickor och pojkar mellan 12-17 år som blir jihadister utan föräldrars vetskap. (Dock sker även i mindre utsträckning ”familjeresor” till Syrien och Irak där familjer från farfar till spädbarn reser). I detta sammanhang, men även generellt, lyftes socialpsykologiska förklaringsmodeller fram som pekade ut glappet mellan föräldrars och ungdomars föreställningsvärldar, men som även knöt an till hur många unga i Västeuropa som lever utan politiskt hopp – utan drömmar om en politisk utopi som ska kunna förändra deras liv, unga som lever med en rädsla att bli samhällets förlorare.

En anslutning till jihadism ger pojkar och unga män en tydlig identitet och möjlighet att uppnå något, att bestämma över liv och död och att bli hjältar i en strid för, som de ser det, det goda. För flickor och unga kvinnor visar studier på en trötthet riktad mot en jämställdhet som aldrig anländer, en syn på feminism som misslyckad, kvinnor ses som yrkesarbetande och de som ansvarar för familjen, men de är utan belöning i samhället. Målet är att skapa en ny identitet som kvinna inom jihadism där kvinnor gifter sig med en ”hjälte” i föreställningen om att de ska bli viktiga pusselbitar i det nya islamiska samhället. Här renodlas identiteter och de unga kan uppnå vuxenstatus, att bli vuxen är något som för övrigt förskjuts uppåt i ålder generellt i Västeuropeiska samhällen.

En poäng som gjordes i detta sammanhang var att analyser likt ovanstående av varför jihadism kan attrahera unga även belyste att nya jihadister förhåller sig positiva till det val de gjort. Valet av jihadism är inte något negativt, en förlust, utan studier talar mer om en positiv atmosfär, samhörighet och ett steg uppåt på samhällsstegen, en kraft som gemensamt verkar för paradiset i detta livet och öppnar vägen för paradiset i det kommande livet. En stark identifiering med religion som ger en övergripande sakralisering av vardagslivet.

I relation till rekrytering poängterades att för dem som värvas till jihadism ses anslutningen som en tillhörighet vilken erbjuder en trovärdig framtid. I en jihadistisk föreställningsvärld bygger den social, ekonomisk och politisk rättvisa – ett samhälle utan orättvisor och skillnader mellan människor, men med tydliga könsroller som kopplar till vad som beskrivs som samhällets naturliga utformning. Betydelsen av islamisk terminologi och en islamisk teologisk föreställningsvärld framstår som klar och ger modeller för hur samtiden och framtiden ska tolkas.

(E) Många söker i dag en social profilering av potentiella jihadister och diskuterar preventivt arbete mot jihadism. Sökandet kan gälla såväl säkerhetstjänster som ungdomsskolan. Problemet med att försöka socialt profilera vem som är potentiell jihadist rör helt enkelt att de är svåra att genomföra inte minst på grund av att jihadister, jihadism och rekryteringsprocesser är föränderliga fenomen vilket även understryks av att anslutning till jihadism är beroende av flera olika, ibland sammanlänkade, företeelser och omständigheter.

Men problemet med framställningen av en fungerande profilering blir även tydligt i jihadisters olikartade livshistoria. Frågor som rör ekonomisk status eller klass, ålder/generation, kön, flickor/pojkar, män/kvinnor, nätverk, kontakter, personlig drivkraft, kollektiv påverkan, hemförhållanden, marginalisering och utanförskap sågs som några av de punkter som gör en generell men tydlig profilering svår.

Slutligen är det med spänning som många forskare inväntar nya studier i Västeuropa grundade på ett empiriskt material som till exempel intervjuer i fängelser i syfte att kunna fortsätta den högst samhällsrelevanta akademiska diskussionen om jihadism. Jag tror systematiska och empiriskt grundade vetenskapliga resonemang av kompetenta forskare inom islamstudiet är viktiga i syfte att skapa underlag för de som ska arbete i preventivt syfte mot jihadism och att det är av godo om den vetenskapliga diskussionen kan stå fri från alltför politiserade inslag.

Några avslutande kommentarer: Ovanstående sammanfattning av presentationer som rörde jihadism i Västeuropa visar att många av de samhällsvetare och humanister som deltog på denna konferens glömde bort ”islam” i såväl diskussioner som analyser. Jag har nyligen publicerat en artikel med titeln ”Islam enligt den ’Islamiska Staten’ - en islamologisk kommentar” i Förening för Religionslärares Årsbok 2016 och den tar som titeln anger upp den islamtolkning och praktik som "Islamiska Staten" tillhör och är lite av en respons till dem som talar om att "Islamiska Staten" varken är en "islam" eller en "stat". Var och en kan bidra med sin analys, men ett mer tvärvetenskapligt synsätt är att föredra i analysen av jihadism.

Jag menar att idag är "islamologi" i vid mening ett starkt fält internationellt på grund av att islamforskare kommer ur många olika discipliner. Det anser jag har gett en spännande och utvecklande teoretisk och metodisk diskussion som gör det övergripande islamstudiet till ett av de mer livskraftiga fälten inom humaniora och samhällsvetenskap för tillfället. Samtidigt är det naturligtvis inte fel att se på olika analyser mer som kompletterande än konkurrerande. Emellertid är det ganska få inom islamstudiet i Sverige som forskar om jihadism. Det finns nog fler vetenskapliga projekt finansierade med statsvetare i spetsen.

Leif Stenberg
Professor i islamologi

Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet

1 kommentar:

  1. Det mesta som skrivs om orsaker bakom religiös extremism missar den centrala punkten, och Stenbergs text är inget undantag. Han tangerar den, "lever utan politiskt hopp", men sedan glider den ur siktet igen.

    Religion är i grunden en fråga om tillit. Tillit till texter, traditioner, grupper, auktoriteter. De som rör sig mot extrema religiösa eller politiska grupper har nästan alltid ett gemensamt drag: låg tillit till alternativen.

    De som litar på moderata imamer och predikanter blir inte extremister. Däremot kanske de som tycker att imamen i moskén inte predikar som det står, att det är något tillrättalagt eller moderniserat. Sverigedemokrater är de som litar minst på politiker och media. I USA är förtroendet för politiker lågt, och de som hatar etablissemanget mest röstar på Trump. Tyskarna började inte rösta på Hitler pga hyperinflationen i 20-talets början, men när det kom en andra kris 1929 förlorade många tilliten till de alternativ som fanns.

    Det finns ett samband mellan låg ekonomisk status och extremism, för den som har det svårt litar troligen mindre på etablissemanget, men det är ett svagt samband, för naturligtvis kan man ha låg tillit även om man är medelklass.

    IS är mycket framgångsrikare i sin rekrytering än Al-Qaida, för de skapade ett tillitsobjekt, en stat.

    Om religionsvetare vill komma framåt när det gäller att förstå bakgrunden till extremism borde de alltså samarbeta med tillitsforskare. Frågan är om de är medvetna om detta?

    SvaraRadera