Är fundamentalism ett hot?

Den 20/11 anordnas en hearing på detta tema, där bland annat Göran Larsson, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, Heléne Lööw, biträdande föreståndare för Centrum för polisforskning vid Uppsala universitet, Jasenko Selimovic, statssekreterare för integrationsministern, samt Lena Martinsson, professor i genusvetenskap. Jag kommer följa samtalet med spänning, samtidigt som jag redan nu skulle vilja ge några kommentarer på frågeställningen. Dessa rör fundamentalism som förklaringsmodell till våld, men också idén om religionens motståndskraft mot förnuftsargument, eftersom det tycks som att fundamentalismen innebär en särskild tilltro religiös identitet på ett sätt som motstår andra former av påverkan.

Som begrepp så härstammar fundamentalism från de frireligiösa som i början på 1900-talet i USA tryckte upp pamfletter med vad de ansåg var ”the fundamentals” för kristen tro. Bland annat innebar detta att Bibeln skulle förstås som Guds bokstavliga ord. Fundamentalist är därför ingen akademisk term (så till vida man inte forskar om just denna gruppen amerikaner), utan en terms som generellt förstås som antingen en bokstavstroende eller, mindre vanligt, att det används synonymt för någon som utövar våld i religionens namn. Om man förstår det på det senare sättet blir det förstås helt ointressant att ställa frågan ”är fundamentalism ett hot”, om den redan från början förstås som en omskrivning av frågan ”är våld ett hot”.

Frågan om bokstavstroende är farligt går emellertid att ställa. Med den förståelse av fundamentalistbegreppet som jag ovan föreslagit är populärt förekommande så täcker det in väldigt många människor. Det är exempelvis en muslimsk majoritetsuppfattning att Koranen är Guds ord, reciterade för Muhammed av ängeln Gabriel, vilket också är varför man lägger vikt vid att lära sig koranrecitation, och att man företrädesvis bör tillägna sig Koranen på originalspråket (arabiska). Detsamma gäller för de allra flesta pentakostala rörelser (alltså pingstkyrkan) världen över. Detta innebär att i den mån man vill använda fundamentalism som en förklaringsmodell till våld, så måste man alltså först skapa en bortförklaring till varför dessa breda lager (vi talar alltså uppskattningsvis om cirka en miljard människor) inte tar till våld på grund av sin fundamentalistiska trosuppfattning.

Även om man tänker sig att bredda begreppet så att det också innefattar en stark auktoritetstro i kombination med denna typ av textförståelse, så är detta framträdande kanske i synnerhet i pentakostala organisationer. Trots detta hör vi alltså sällan (läs: aldrig) om pingstterrorister.

Nästa del som behöver adresseras är föreställningen om att religion generellt sett skulle vara motståndskraftig mot förnuftsbaserad argumentation. På många sätt kan man se debatten om skolavslutning i kyrkan som ett symptom på en sådan syn. Vi kan å andra sidan tillåta ”skolval” där ideologiskt motiverade unga människor försöka övertyga elever om riktigheten i ideologiska argument och positioner de är tveksamma inför. Däremot oroas vi över möjligheten att våra elever ska ”rekryteras” till att tro på en religiös logik genom att prästen hasplar ur sig något och att det sjungs ”Den blomstertid nu kommer”.

Jag skulle hävda att det kanske allra mest intressanta med idén om att religion är särskilt motståndskraftig mot förnuftsargument, är att själva föreställningen om religionens motståndskraft reproduceras helt och hållet med hjälp av – inte förnuftsargument eller empiriskt underlag, utan av – affekt. Vår reproduktion av känslan ”religion är farlig” trumfar alltså det rika empiriska underlag som tydligt visar hur olika religiösa föreställningar ändras beroende på den kontext och det samhälle de befinner sig i. Dock, i likhet med exempelvis politiska ideologier, så är förstås religiösa föreställningar inte helt och hållet böjbara och flexibla; de påverkar omgivningen samtidigt som omgivningen påverkar dem.Under mina sex års studier har jag aldrig stött på ett enda exempel där någon kan hävda att detta samspel inte äger rum, utan att påverkan bara sker i en riktning.

Så, när vi frågar oss ”är fundamentalism ett hot”, så kan vi till en början svara: nej. Sedan kan vi ta tillfället i akt att kritiskt granska oss själva och de mekanismer som får oss att vara mottagliga mot affekt på bekostnad av förnuftet och fundera på om det är någonting vi vill ändra på – och i så fall varför.

Jonatan Bäckelie
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet