Gadgeten innehöll ett fel

fredag 28 februari 2014

Replik till replik: Den humanistiska religionsforskningens kulturrelevans


(Kommentar: Vi är många som administrerar denna blogg och ingen har egentligen makt att göra det jag gör nu, det vill säga sätta punkt för denna debatt, åtminstone i inläggsform. Jag uppmanar dock alla som vill fortsätta diskutera att göra det i kommentarer/Jonas Svensson)
Jag är tacksam gentemot Olsson och Stenberg för att de har tagit sig tid att svara på mina reflektioner, vilka jag erkänner var dåligt förankrade i mötets kontext och kanske hellre borde ha förts fram i ett annat sammanhang. En av de avgörande skillnaderna mellan min och Olssons och Stenbergs position förefaller hur som helst vara frågan om hur vi ser på att religionshistoria ska vara ”med i sin tid” och vad det innebär. För Olsson och Stenberg tycks fixpunkten för om ämnet religionshistoria är på rätt väg på akademins gungande hav vara frågan om att få forskningsmedel, om att ta ansvar inom administrationen och om att bli uppskattad av akademiker i beslutande ställning. Ord som ”axlat manteln”, ”departement”, ”synlig”, ”förnyelse”, ”publikationslistor”, ”tydliggör”, ”överlevnadpotential” med flera indikerar att de i grunden bejakar dagens utbildnings- och forskningsklimat. Det är lätt att göra sig lustig över denna Göran Persson-mentalitet där att ”få vara med i gänget” är kriteriet på värdefulla insatser, men jag är tvärtom övertygad om — och försökte i min första text understryka, om än, tycks det, alltför otydligt —  att den uppskattning som många nutidsorienterade islamologer får från såväl kollegor som vanligt folk, verkligen är befogad. Och det, med risk för att vara övertydlig, menar jag verkligen: det finns inte en religionsforskare i Sverige som har gjort mer nytta för religionsforskningen i landet än Jan Hjärpe och hans ”lärjungar” i hans efterföljd! Den välförtjänta framgången som islamologer har uppnått i form av tjänster, forskningsmedel och centrumbildningar är det klart att vi alla andra är avundsjuka på, men det är något annat än — och det hoppas jag verkligen Olsson och Stenberg förstår — missunnsamhet. Det kanske kommer som en chock för Olsson och Stenberg, men själv har jag faktisk redan pensionen säkrad, så jag önskar inte diskutera ämnets framtid för att uppnå eventuella bonusar åt mig själv. Eftersom jag uppfattar religionshistoria som ett helt centralt humanistiskt ämne (eftersom nästan all kultur är och har varit religiös) vill jag fundera över dessa forskningspolitiska frågor för att se om det finns en möjlighet att expandera ämnet som helhet. Jag skulle gärna se att framgångsrika religionshistoriker ”vilar i” sin framgång och anstränger sig för att generöst se hela ämnets potential.

Jag uppskattar följaktligen – och för mig är det det mest väsentliga som kommit fram i debatten — att vi är överens om att ”’kulturrelevans’ och ’samhällsrelevans’ inte måste vara ömsesidigt exkluderande”. Vad som emellertid oroar mig är den humanistiska forskningens svaga ställning i landet och den historiskt-filologiska forskningens svaga ställning inom dagens religionshistoria. Olsson och Stenberg tycker att denna svaga ställning är välförtjänt eftersom humanister är dåliga på att ta sig fram i dagens utbildningsklimat. De anklagar humanister för att lida av ”tragisk offermentalitet”. Jag har visserligen ingen som helst tanke på att jag som enskild person bättre kan bedöma vetenskaplig kvalité än en hel grupp duktiga humanister inom RJ eller VR, men jag tänker förbehålla mig rätten att oberoende av tidsandan och utbildningspolitiska trender fritt diskutera vilken forskning vi behöver i framtiden och vad som verkligen är nyskapande, varaktig och god kvalité inom religionshistorisk forskning. Den som känner till något liknande elementa i vetenskapshistorien borde akta sig avsvära sig denna uppgift åt utbildningspolitiker och opinionsbildare. (Min spontana blick på en person med ”tragisk offermentalitet” är dessutom inte hån, varför skulle det vara det? Eller är det kanske jag som sägs bära på denna mentalitet? Liksom säkert Olsson och Stenberg känner jag mig personligen extremt priviligierad, gör man inte det med våra löner och arbetsvillkor är man helt enkelt ett fån.) 

Jag tycker inte Olsson & Stenberg har rätt när de skriver: ”Det kanske är så att framtiden ligger i fördjupad kunskap, historisk och samtida, i ett religionsområde snarare än en översiktlig kunskap ofta förknippad med en oförmåga att tydliggöra sin kompetens.” En oförmåga att tydliggöra sin kompetens kan måhända tillskrivas en del religionshistoriker, men jag tror snarare det handlar om att vi verkar i ett kultur- och utbildningsklimat som inte gynnar historisk-filologiska kompetenser. (Men den hyllande recensionen av Ola Wikanders Gud är ett verb. Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria av Lars Gustafsson i Expressen igår, visar med önskvärd tydlighet att historisk-filologisk forskning kan nå en publik.) Vad citatet från Olsson och Stenberg framförallt får mig att fundera på är emellertid huruvida de inte tror att det för att förstå en bestämd tid och plats behövs kunskaper som är allmänna och som sätter den bestämda tiden och platsen i relief. Jag är däremot övertygad om att hissåkandet mellan det partikulära och det allmänna, användandet av jämförelser, kontrasteringar och historiska paralleller, är helt nödvändig för att vi ska få en kumulativ forskning. Det är här jag tror att vi måste återkomma till att samtidsorienteringen måste gå hand i hand med historisk forskning (och antropologiska studier av folk och platser i mediaskugga): det är genom att känna de andra som vi lär känna oss själva. Jag vill inte förbjuda någon student med bakgrund i t.ex. ex-Jugoslavien att skriva uppsats om ”sin tradition”, men jag påpekar gärna för studenten att hen nog bättre får syn på vad som är unikt med, respektive allmänskligt i, sitt eget arv om hen istället studerar till exempel tibetansk buddhism. Kanske finns här en verklig skillnad i synen på vad religionshistorisk kunskap syftar till? Å ena sidan önskan om fördjupande studier av den levande religiositeten i en viss samtida situation — vilken kan ge fakta åt generella teorier, om man så vill. Å andra sidan ambitionen att rita en mer överblickande karta — som också kan vägleda i det partikulära, hur skulle vi klara oss i vår forskning och kunskapsförmedling utan ”tvärkulturella” begrepp? 

För mig hettar det till i dessa meningar av Olsson och Stenberg: ”Att ge relevant och kompetent utbildning i sann demokratisk anda till andra medborgare som kan komma att verka i viktiga samhällsfunktioner i framtiden blir en slags nedsmutsning i vilken vi inte ska delta. I motsats till detta vill vi delta i formandet av det demokratiska samhället.” Bortsett från Olssons och Stenbergs fulretorik med ”i sann demokratiska anda”, tycker jag mycket handlar om just detta: hur bidrar humaniora till det framtida demokratiska samhället? (Som socialist hoppas jag det blir just ett sant demokratiskt samhälle där till skillnad mot dagens samhälle medborgarna har reell makt över ekonomin, men det är en annan fråga.) Ska vi göra detta med relevant nutidskunskap? Absolut! Ser jag arbetet inom polisutbildningen som en ”nedsmutsning”? Fast jag privat ser polisen som del av en dubiös statsapparat (”För vem är lagen skriven och skriven utav vem? Ja, titta i fyllhäktet om du kan hitta den!” Cornelis Vreeswijk), så tycker jag, av samma skäl som Stenberg tror jag, att det är bra att kompetenta islamologer är delaktiga i den. Jag har emellertid inga svårigheter att förstå att humanister känner ett visst obehag inför detta uppdrag detta, men det kan nog andra kan uttrycka och förklara bättre än jag. Hur som helst är ju min poäng att ”att ge relevant och kompetent utbildning” för att ”delta i formandet av det demokratiska samhället” inte enbart handlar om kunskap om aktuella samtidsfrågor, utan det handlar också om att ständigt påminna om de drömmar, känslor, tankar och liv som redan har slocknat, som regel efter att ha levt under livsvillkor som skulle få vilken svensk religionshistoriker som helst att slänga in handduken, och om de som levs idag i av massmedia, diplomatkåren och storföretagen bortglömda landsändar. Bara så kan vi hålla en levande kulturdiskussionen, bland folk och fä, lärda och bönder, levande.

 Stefan Arvidsson, Professor i religionshistoria, Linnéuniversitetet 

3 kommentarer:

  1. Att vara samhällsnyttig

    Jag hade redan hunnit skriva ned några tankar innan jag såg Arvidssons replik till repliken. Kanske finns det fortfarande något att tillägga i denna sak. Det ligger onekligen en hel del i vad Stenberg och Olsson skriver, men jag vill gärna träda in till Arvidssons försvar eftersom jag inte alls uppfattade att han förespråkade en humanistisk elitism. Vad som bekymrar mig med Stenbergs och Olssons replik är antagandet att de luddiga högre värdena, vilka vissa humanister förmodas odla i världsfrånvänd upphöjdhet, ställs i kontrast till kravet på kompetent utbildning av medborgare i viktiga samhällsfunktioner. Jag är inte överförtjust i den sortens lingo. Det fanns en tid (läs: 70-talet) då företrädare för ämnet estetik vid Uppsala universitet övervägde att ge ämnet det nya namnet... håll i hatten... "konstpedagogisk praxis i län och kommun". Den som ställer sig tvekande inför en sådan formulering, gör det inte endast av luddigt nostalgiska skäl, utan för att den representerar en förkrympt kulturförståelse. Huruvida "idén om en humanistisk jämförande religionshistoria har svårt att hävda sig såväl strukturellt inom universitetsväsendet som i anslagssammanhang" kan jag inte säkert säga. Stenberg och Olsson har antagligen rätt. Men är det en önskvärd utveckling? Är det en utveckling vi måste anpassa oss till? Vore allt annat en flykt från den krassa verkligheten? Jag tror inte det. Dels eftersom jag känner mig övertygad om att humanistisk jämförande religionshistoria är potentiellt lika dynamisk och föränderlig som all annan forskning, dels eftersom jag tror att en lydig anpassning till s.k. anslagssammanhang vore förödande för all forskning. Låt oss ha modet att tänka utanför sådana ramverk! Det är en välsignelse att det fortfarande finns demokratiska samhällen som tillåter en fri och kritisk intellektuell verksamhet, med stora krav på akribi, men utan några övriga krav på hur den skall kunna komma till nytta. Den krassa nyttokalkylen gynnar inte främst dem som står utanför de akademiska sammanhangen, utan de (ofta trångsynta politiker eller näringsidkare) som vill inskränka dessa sammanhang till något förment samhällsnyttigt. De föregivna reglerna för ett sådant spel motiveras av att lösa konkreta samhällsproblem, bota sjukdomar, hantera konflikter, motverka fördomar, granska fakta, etc. Onekligen viktiga och hedervärda syften. Men det finns också andra, mera obestämbara ("luddiga") värden i vår verksamhet. Jag tror att dessa värden har med människans själva grundvillkor att göra. Vi kan och bör tänka djupa och synbart samhällsonyttiga tankar kring dessa grundläggande livsvillkor, vilket alls inte hindrar (eller ens motsäger) att vi också kan bereda många en stor glädje i de mest oväntade sammanhang, när vi själva minst av allt anar det, utan att någon hade efterfrågat vår kompetens. Vad vi skriver och säger skall självfallet kunna komma alla till del, men vi gör oklokt i att tro oss på förhand kunna definiera exakt på vilket sätt.

    Sokrates var en person vi har att tacka för mycket. Hans ociviliserade verksamhet kom att utgöra själva grunden för vad vi i dag känner som det "akademiska livet". Om han hade vetat att anpassa sig bättre till de rådande sammanhangen i sin tids Aten — i stället för att försöka gå till botten med allt — då hade han blivit sofist, eller soldat, eller hantverkare. Då hade han sluppit giftbägaren.

    Peter Jackson,
    Professor i religionshistoria, Stockholms universitet

    SvaraRadera
  2. Jag accepterar Jonas Svenssons önskan om att förflytta mig ner till kommentarerna och kommer här med ett litet svar till repliken på repliken, något försenat och kanske lite för kortfattat, men det kan vi ju i så fall återkomma till! Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det här är en viktig och intressant (underhållande) diskussion och att vi bör fortsätta den med fler inblandade.
    Stefan Arvidsson skriver i sin replikreplik att jag och Leif Stenberg tycks bejaka dagens utbildnings- och forskningsklimat. Det stämmer inte (nu talar jag bara för mig själv här), men samtidigt ligger det nog något i hans analys. Kanske vi har resignerat mer än Arvidsson, och pragmatiskt (lata som vi är, eller kanske konfliktskygga) valt att göra det bästa vi kan av situationen, och försöka att undvika att lägga tid och energi på att slåss mot byråkratin. Detta med samhällsrelevans är inget vi har hittat på, tycker om eller har bett om, men det är ett ok som hela tiden hänger i luften. Jag kan hålla med Peter Jackson som i kommentarer skriver om den välsignelse det är att det finns demokratier där fri och kritisk intellektuell verksamhet får finnas, utan krav på hur den skall komma till nytta. Men, visst finns sådana krav idag på oss! Som vi nämnde i repliken är det ofta något som man skall svara på när man söker projektmedel till exempel. Ofta frågar också folk i största allmänhet vad det man gör ska vara bra för. Det är inte lätt att svara på alla gånger eftersom det vi gör oftast är något som vi själva tycker är intressant. Samtidigt kan det nog ligga något i att vi (Olsson och Stenberg), i egenskap av islamforskare, har lättare för att övertyga gemene person – och anslagsgivare – om att det vi gör är samhällsrelevant, och kanske det är enklare för oss att passivt acceptera detta ”krav” därför. Men jag tror nog att vi från och med nu kommer försöka visa hur vi kan vara kulturrelevanta också, och att det ena inte utesluter det andra!
    Visst är den humanistiska forskningens ställning svag i Sverige. Det gäller inte bara religionsvetenskapliga ämnen. Många av oss har små ämnen med sviktande studentunderlag och därmed sämre ekonomi, och vi tvingas göra vårt bästa för att förklara för omvärlden (=potentiella studenter) varför just lärosäte X är det som de bör välja, och varför de alls bör läsa religionsvetenskap eller var det nu kan vara för humanistiskt ämne. Vi vill överleva som ämne. Inte bli bortrationaliserade, vilket nog flera kan uppleva som en risk i dagens företagsliknande högskolevärld.

    Fortsättning följer i nästa kommentar...

    SvaraRadera
  3. Det betyder inte att jag tycker att det är en välförtjänt ställning som humanistiska ämnen har idag i Sverige, liksom att jag bara kan beklaga att språkkunskaper blir alltmer sällsynta och att historisk-filologisk forskning inte prioriteras och språk läggs ner eller krymps på olika lärosäten. Jag vet inte helt vad vi skrev i vår replik som fick Arvidsson att tro att vi tycker det är välförtjänt. När det gäller språkbristen kan man ju också rent krasst konstatera att det inte prioriteras av elever och studenter att lära sig fler språk. Det är jobbigt och tar tid. Inte minst är det dyrt att plugga extra år ”bara” för att lära sig ett språk. Det i sig gör nog att forskning på sikt utarmas då vi måste begränsa vårt material. Jag vill inte att alla skall forska på svenskt och engelskt material, än värre bara översättningar. Men jag vet inte vad jag skulle kunna göra åt det i praktiken. Tips mottages tacksamt!
    För mig, och jag tror även för Stenberg, så känner vi oss nog ofta lite grand som syndabockar när talet om religionshistorias utsatta situation kommer på tal. Att vi sysslar med nutida frågor och att det inte är lika bra. Och att vi reagerar mot det. Det kanske inte är så det är. Det kanske bara är jag som inbillar mig att det är så. Det är nog många som sysslar med nutida islam som vill sitt existensberättigande och inte ursäkta att vi finns till och inte ta på oss skulden för den kris som nog många upplever eller åtminstone misstänker att vi befinner oss i. (Jag vet inte hur det statistiskt sett ut historiskt med doktorandtjänster, lektorat etc. relaterat till ämnesområden och tidsepoker.) Men jag tror att vi, för att värna om humanistiska ämnens framtid överlag, och inte minst religionshistoria, måste tänka framåt, och utgå från hur det ser ut idag. Visst är det viktigt att se över ämneshistorien och se vad som ändrats och försöka förstå varför, precis det som Lena Roos i Uppsala just nu gör i sitt bokprojekt som hon presenterade under konferensen. Hur kan vi bidra till att humaniora framstår som något viktigt att prioritera? Hur kan vi få studenter att komma till oss? Och hur kan vi samarbeta för att stärka ämnet religionshistoria?
    Susanne Olsson

    SvaraRadera