Debatt: Den humanistiska religionsforskningens kulturrelevans

Vad kan och bör en religionshistoriker bidra med? Till vilka arenor bör hen vända sig? Vilket slags kunskap efterfrågar folk i gemen? Det var några av de vidlyftiga spörsmålen som avhandlades på religionshistorikernas ämneskonferens i slutet av förra veckan. Diskussion runt dessa frågor frustrerad mig emellertid – i efterhand, som tyvärr ofta är fallet.

De två islamologerna Susanne Olsson och Leif Stenberg inledde med en exposé om akademikerns förhållande till samhällsdebatten, men sedan övergick framställningen till en plädering för att ”skattebetalarna” har rätt att kräva att vi religionshistoriker i egenskap av ”statstjänstemän” förser dem med kunskap om aktuella frågor. Mottagarna av religionshistoriska rön tycktes begränsade till journalister och andra representanter för stat och media. Alternativt till att gå ut och tala med journalister och andra framställdes som att stanna kvar i ”elfenbenstornet”. Olsson och Stenberg fick medhåll från flera håll, en religionshistoriker menade till exempel att alternativet till att producera vad han kallade ”relevant” kunskap var att likt strutsen begrava huvudet i sanden och därmed förtvina. Som exempel på forskningens nytta dök inblandning i polisutbildningen upp. Några röster uttryckte ett vagt obehag för denna inblandning (speciellt om det handlade om kontakter med säkerhetspolisen). Stenberg förklarade att han anser det vara bättre att han utbildar poliserna än att mindre kompetenta personer gör det. Enligt mitt förmenande är dessa åsikter är inte direkt felaktiga, men uppvisar en olyckligt ensidig och historielös förståelse av det religionshistoriska ämnet.

Statsmakterna efterfrågar ofta att humanistisk forskning ska vara ”samhällsnyttig” och producera samhällsrelevant kunskap. Men det humanistiska uppdraget gäller inte i första hand att vara samhällsrelevant, menar jag, utan det ska vara kulturrelevant. Begreppen ”samhälle” och ”kultur” ligger förstås semantisk nära varandra, men de är inte helt överlappande, vilket är ett instruktivt fakta för humanister. Det finns sålunda en rad fenomen som är kulturella men som inte är sociala i den betydelsen att de bidrar till att upprätthålla och smörja det samhälleliga maskineriet. Dessa fenomen – till exempel vansinne, masturbation, självmord, sport och fritid, konst och litteratur och naturupplevelser – är visserligen bestämda och formade av sociala villkor såsom arbetssituation, genusordning och rasifiering, men överskrider dessa och de får näppeligen reduceras till deras sociala funktion. En promenad med hunden kan visserligen tjäna till att förbereda lönearbetaren för nästa dags slit och ett besök på galleriet höja en medborgares status, men upplevelserna av skogen och konsten, känslorna runt dem och drömmarna om ett annat liv som kanske springer ur dem, måste beskrivas och förklaras i egen rätt. ”Kultur” är så till vida ett bättre begrepp för humanister än ”samhälle” eftersom det innefattar fler aspekter av mänskligt liv, men också för att ”kultur” leder oss till att fråga oss om betydelsen och meningen med en handling eller symbol.

Stenberg håller för tillfället på att studera fotboll i Mellanöstern. Jag är säker på att han intresserar sig för angelägna frågor såsom fotbollens förmåga att skapa social band och identiteter, hur den griper in i det politiska livet och spelet. Men jag är lika säker på att han också förstår vikten av att beakta den estetiska njutningen av och i spelet, att han grubblar över sambandet mellan kroppsarbete och ”muskelstarka” fritidsaktiviteter, att han noterar publikens extatiska drömmar om sann Gemeinschaft och att han är medveten om glädjen över att kunna använda sin hjärna till att göra analyser av matcher och att ha kunskap om en begränsad och lustfylld sektor i en annars obegriplig och osammanhängande värld. Det är att ha en humanistisk blick.

Som humanist studerar religionshistoriker alltså inte enbart människan som social varelse, utan även som kulturvarelse – och vi studerar människan som kulturvarelse faktiskt för att bidra till kulturdebatt och kulturskapande. Det humanistiska uppdraget är att kritiskt och konstruktivt bidraga till det mänskliga skapandet av kultur – och detta har varit dess uppdrag sedan renässanshumanisternas dagar och jag tror nog det lär vara det ett tag till, dagens krav på samhällsrelevans till trots. Detta uppdrag lotsar den humanistiska forskningen inte bara nära journalisternas, diplomaternas, polisernas och politikernas domäner. Det för oss också nära folk som professionellt eller amatörmässigt sysslar med konst och litteratur, med gammaldags filosoferande, med idrott och hobbyverksamhet, med ideologer – ja till och med nära präster och teologer, Gud bevars! Men vi bidrar så klart med andra medel än de (vetenskapligt grundad, kritisk kunskap), och enbart indirekt. Vi ska inte delta i att producera vare sig konst, normer eller ideologier, men på liknande sätt som vi ger material åt den borgerliga statsapparatens ingenjörskonst, åt diplomaternas kalkyler, åt polisiära scenarier och journalistisk rapportering, bör vi – och har i själva verket alltid gjort det, tänk bara på Max Müllers, Söderbloms, Frazers och Eliades inflytandet på kulturlivet – bidra med material till filosofiska grubblerier, konstnärliga framställningar, litterära essäer, nya världsåskådningar och palliativa meditationer.

Jag tror att jag till och med skulle vilja gå så långt som att hävda att religionshistoriker i vissa situationer – och jag tror vårt nuvarande klaustrofobiskt postpolitiska landskap är en sådan situation – bör sträva efter att också producera samhällsonyttig kunskap eftersom sådan forskning just därför att den är samhällsonyttig har större chans att bli kulturnyttig. Kunskaper om medeltida teologers fördömande av ränta, aztekiska syn på offer, avsaknaden av begrepp för ondska hos bushmän, kinesisk antropologi och muslimsk poesi kan vara väl så vitaliserande för folks förmåga att – i kontrastverkans blixtklara sken — få syn på vår egen tid och dess egenhet, som direkt kunskap om nuet. Och kanske kan därmed mottagarna få nya idéer om hur man kan skapa och omforma det som är samhällets själ, kulturen? Är det inte för att vi tror på denna möjlighet som vi har utbildat oss till historiker? Inte ska vi bara skapa kritisk information om samtiden, utan också teckna bilden av historiska kulturformer, kulturformer som kanske i sin helhet eller i dess detaljer kan uppmuntra oss till att se och tänka alternativt.

För mig är det väsentligt – och här måste jag bli ännu mer naiv, högtravande eller idealistisk – att inte svika det löfte som det innebär att vara humanist: löftet om att producera kunskap som inte bara smörjer den nuvarande ordningens tentakler — må vi ha tillgång till smörjmedel av högre kvalité än ledarskribenter, äventyrare och internettyckare – utan som kan bidra till att skapa en bättre kultur. Ja, alltså till och med till att bidra till att skapa en viss slags kultur, nämligen en humanistisk kultur vilket är detsamma som en kultur där människor känner sig hemma på jorden under deras korta vandring här. Vittnar kanske det obehag som en del av religionshistorikerna gav uttryck för vad gällde delaktighet i polisutbildning, om att det humanistiska uppdraget ännu inte är glömt? Självklart vill alla att poliserna hellre ska ha korrekt än felaktig kunskap, men polismaktens själva existens är ju kanske det tydligaste exemplet på den humanistiska världsbildens tillkortakommande.

Många islamologer gör dagligen och stundligen en storartad insats för att sprida relevant, neutral, saklig och allsidig kunskap om samtida islam. Även om väl ingen av oss tror att man med information utrotar islamofobi och dehumaniserade ideologier är jag som medborgare och forskare dem mycket tacksam för dessa insatser. Att propsa på att detta är forskningens enda väg är emellertid en återvändsgränd. Är egentligen inte det förment ödmjuka talet om att vi ”statstjänstemän” måste ge skattebetalarna tillbaka vad de har betalt för, att kraftigt reducera? Reducera oss? Ja, det hoppas jag redan ha visat, men än värre att reducera vanligt folk till personer enbart intresserade av att få livspusslet att gå ihop – och ja, då mer information för att förstå nyheterna, vilket ju är en utmärkt sak. Men inte lyssnar ”skattebetalarna” på islamologernas förklararingar till händelser i Egypten eller Turkiet, därför att de får samhällsrelevant information? Vad har de för nytta av denna kunskap? Få är de som verkligen kan använda kunskap om islam i Egypten till något vettigt. ”Skattebetalarna” är nyfikna därför att de vill veta mer för egen skull, de vill bilda sig.

Döljer det sig inte egentligen en omedveten elitism bakom uppmaningen till en kortsiktig skatteåterbäringforskning? Folk i gemen lägger faktiskt tid och pengar på att läsa populärhistoriska tidskrifter, en del slukar böcker om kinesisk visdom, andra läser om islam i Andalusien. Jag kommer själv från en släkt där ingen har mer än sex års skolgång, men fick ändå mitt intresse för historia från en pappa som jobbade med att laga telefoner. Ska inte vi humanistiska religionshistoriker fortsätta att bidra till den forskning som låg till grund för de populärvetenskapliga verk om antik religion som jag och många andra läste som ungdomar? Ska inte några medborgare få glädjen av att kunna läsa Bhavad-Gitan på svenska? Kanske är det (för att parafrasera Oscar Wildes ord om konst) inte forskningen som ska bli mer folklig, utan folket som ska bli mer forskningskompetent? Om det är att sitta i ett elfenbenstorn att syssla med keltisk mytologi, ortodox ikonografi eller judisk mystik kan jag meddela att det är trångt i tornet och att många som trängs där faktiskt är helt vanliga skattebetalare.

Stefan Arvidsson

Professor i religionshistoria vid Linnéuniversitet

I CHAOS. Skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske studier, nr. 60 publiceras i år en längre artikel av mig på temat humanistisk religionsforskning.