torsdag 16 augusti 2018

Gnosticism i kättarjakt och opinionsbildning

Det är spännande tider för religionsvetare när ett religiöst laddat språkbruk smyger sig in i de mest oväntade sammanhang. Ivar Arpis artikel ”Ett tredje kön gör få glada” överraskar på detta sätt genom att likna upplevelsen av att ha fötts i fel kropp med tankeströmningar som brukar kallas gnostiska. ”Föreställningen liknar den kristna traditionen som kallas gnosticism, där man med hjälp av kunskap och insikt ska kunna befria själen ur den fysiska världens fängelse,” skriver Arpi.

Varför använder Arpi just gnosticism som exempel, skulle man kunna fråga sig. Föreställningen att själen har kommit att separeras från Gud och fängslas i kroppen, samt att rätt kunskap och andliga övningar är avgörande för dess återförening med Gud, är central för många religiösa traditioner. Dessa idéer finns i antikens platonska skolor, inom jainismen, hinduismens vediska litteratur och vissa kristna, judiska och islamiska traditioner.[1]

Vad som särskiljer gnosticism från dessa övriga idéströmningar är dess dåliga rykte. Detta bottnar delvis i källäget. Länge var de enda källor vi hade om de så kallade gnostiska rörelserna de skildringar som skrivits av dess motståndare.

I samband med att kejsaren Theodosius I gjorde kristendomen till statsreligion vid 300-talets slut kriminaliserades kristna idéer som ansågs ligga för långt utanför normen. Inskränkningen av religiös frihet, som kom att skärpas ytterligare under 400-talet, bidrog till att ”kätterska” texter förbjöds, att paganska statyer och tempel förstördes, att ”kättare” drevs från sina hem i städerna ut på landsbygden och i vissa fall mördades av nitiska kristna. Hatet mot oliktänkande eldades på av sensationella berättelser. Kättarjägaren Epifanius skildrar exempelvis vid 300-talets slut hur gnostiker hade ohämmat sex, förtärde mensblod och sperma, och åt små barn vid sina hemliga möten. Sådana beskrivningar, som har mycket gemensamt med medeltidens våldsuppviglande berättelser om snuskiga och barnätande judar, kom att färga bilden av gnostikern som kättarnas kättare. Efter 1800- och 1900-talets rika textfynd har vi idag helt andra möjligheter att kasta ljus över den religiösa mångfald som fanns inom den tidiga kristendomen.  Men bilden av gnostikern som den arketypiske kättaren kvarstår, inte minst i populärskildringar. 

I en artikel som publicerades i Svensk exegetisk årsbok förra året undersökte jag hur etiketten gnosticism har använts i svenskspråkig opinion från 90-talets slut och framåt. Jag upptäckte att följande samtida företeelser och grupper har förknippats med gnosticism: feminism; icke-binär könstillhörighet; förespråkare för prästvigning av kvinnor; liberala strömningar inom Svenska Kyrkan; ljudbilden i viss frikyrklig julmusik; tendensen att ställa vetenskap emot tro (som sekulära humanister gör); vänsterns världsbild.[2]Också personer har anklagats för gnosticism, däribland Antje Jackelén, Ulf Ekman, den karismatiske predikanten Benny Hinn och Maud Olofsson. Detta disparata persongalleri, som inrymmer Svenska Kyrkans ärkebiskop, karismatiska kristna profiler och Centerpartiets förra partiledare, visar att kategorin är tillräckligt öppen för att nästan vem som helst ska kunna förklaras vara gnostiker. 

Föga överraskande är att de flesta av dessa exempel kommer från inomkristna debatter. Genom att använda sig av gnosticism som analogi visar man att ens förståelse av kristendomen står i kontinuitet med apostlarnas renlärighet, medan ens motståndares tolkningar liknar en kättersk och förkastlig avart. Användningen av en obskyr term med grekiska rötter ger också yttrandet en air av intellektualitet och bildning, även i de fall där budskapet är påfallande simpelt: ”min tolkning är rätt och din är fel.”

Arpis användning av begreppet gnosticism är särskilt intressant, eftersom den sker i ett sekulärt forum. Ändå har Arpis framställning många likheter med användningen av begreppet i kyrkliga sammanhang. Gnosticism är implicit någonting mycket negativt och genom att visa på likheter mellan antik gnosticism och en samtida företeelse, visar Arpi att även denna samtida företeelse är någonting förkastligt. Medan jämförelsen sannolikt kommer att gå större delen av SvD:s läsarkrets obemärkt förbi, kommer nog vissa reaktionära kristna att ta detta ad hominem-argument som en större bekräftelse än vad en saklig argumentation någonsin kan ge.

Det är värt att diskutera i vilken mån det är etiskt försvarbart att använda religiösa minoritetsgrupper som avskräckande exempel, oavsett om det gäller aktiva eller utdöda grupper. Även i vår samtid används kategorier som ortodoxi och kätteri för att legitimera intolerans, förföljelser och folkmord, exempelvis på kurdiska yazidier. Därför kan man också vända på steken och fråga sig om hur smickrande det är att axla forna kättarjägares mantel. 

Petter Spjut, doktorand i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet
–––––––––––––––––––––––
[1] För en bakgrund till denna föreställning i de abrahamitiska traditionerna, se Maha Elkaisy-Friemuth och John M. Dillon, red., The Afterlife of the Platonic Soul: Reflections of Platonic Psychology in the Monotheistic Religions, Ancient Mediterranean and Medieval Texts and Contexts, v. 9 (Leiden: Brill, 2009).
[2] För en utförligare beskrivning, samt diskussion av begreppet gnosticism, se Petter Spjut, ”Polemisk etikett eller saklig beteckning?: En studie av svenskspråkiga opinionsbildares användning av termen ’gnosticism’ och dess implikationer för bibelvetenskaplig och kyrkohistorisk forskning”, Svensk exegetisk årsbok82 (2017): 76–115. Artikeln är tillgänglig online.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar