Fimbulvinter?

Fimbulvinter betyder en ofantligt stor vinter, som är tredubbel utan att någon sommar kommer emellan. I en dialog mellan Oden och jätten Vaftrudnis, frågar den förre vad som finns kvar efter fimbulvinterns slut. Jätten svarar att två människor Lif (”Liv”) och Liftrase (”den som strävar efter liv”) kommer att överleva i skogen och föda nya släkten. 

Vintern sätts i samband med ragnarök, vilket har lett till att forskare menat att föreställningen avspeglar en verklig naturkatastrof. Det skulle kunna har varit ett vulkanutbrott, som medfört svåra väderförhållanden och ödeläggande missväxt. 

År 536 e.Kr. skulle kunna utpekas som ett sådant år om man jämför med antika källor. Samtidigt bör man komma ihåg att det handlar om en myt som skildrar de gamla gudarnas undergång till förmån för de unga. 

En vacker undergång?

Myter är inga historieböcker och skall man skildra världens undergång på nordiska breddgrader bör det vara just en smällkall och snörik vinter som dödar det mesta. Andra religioner har andra visioner som syndafloder eller eldhav, allt anpassat efter de naturliga omgivningarna. 

Britt-Mari Näsström 
Professor emerita i religionshistoria
Göteborgs universitet

 

Mahmoodmoskén i Malmö beskjuten

Någon gång under nyårsnatten har Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten. Att moskéer i Sverige attackeras är inte ovanligt. Enligt en rapport från Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism och Myndigheten för stöd till trossamfund utsattes minst en moské i veckan för någon from av skadegörelse under 2017. 

Vilka som ligger bakom denna form av attacker vet vi mycket lite om. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik och den Nationella trygghetsundersökningen kan vi se en ökning av antireligiösa hatbrott under de senaste 10 åren, men ytterst få av dessa klaras upp. 

Då muslimer utsätts går misstankarna vanligen till personer eller organisationer med högerextrema sympatier. Ett exempel på en attack där förövarna var unga män med högerextrema sympatier var brandattentatet mot moskén i Lextorp i Trollhättan 1993. I de efterföljande förhören uttryckte gärningsmännen sympatier för Vitt Ariskt Motstånd och Sverigedemokraterna. 

Innan brandattentatet, berättade en församlingsmedlem för mig förra året, var det härliga tider. Bara lite ”småtrakasserier” då och då. ”Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker.” 

Få andra organisationer i Sverige behöver lära sig se sådana trakasserier som småsaker.

Men då just Mahmoodmoskén, vilken drivs av Islams Ahmadiyyaförsamling i Malmö, utsatts för ett attentat får man arbeta utifrån bredare gärningsmannaprofiler. 

Ahmadiyyasamfundet utgör en muslimsk minoritet som på grund av sin teologiska särart är starkt ifrågasatta av andra muslimer och, inte minst i Pakistan, regelbundet utsätts för diskriminering, förföljelse och massakrer. 

Mahmoodmoskén

I intervjuer jag gjort med ahmadiyyamuslimer under arbetet med boken Islam i Sverige – de första 1300 åren ger dock församlingsmedlemmar en generellt ljus bild av sin situation i Sverige. Även om de kan möta både islamofobi som negativa attityder från andra muslimer, kan de här öppet praktisera sin religion. “Vi kan inte kalla vår moské för moské i Pakistan,” berättade en representant, “men här kan vi skriva Mahmoodmoskén på väggen. Stort.”

Sannolikt har skottet under nyårsnatten naggat den tryggheten i kanten.

Vi vet alltså inte vem eller vilka som beskjutit Mahmoodmoskén i Malmö. Men polisen har funnit en kula på platsen, så kanske kan finns en chans att en gärningsperson blir gripen. För ovanlighetens skull.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Gnosticism i kättarjakt och opinionsbildning

Det är spännande tider för religionsvetare när ett religiöst laddat språkbruk smyger sig in i de mest oväntade sammanhang. Ivar Arpis artikel ”Ett tredje kön gör få glada” överraskar på detta sätt genom att likna upplevelsen av att ha fötts i fel kropp med tankeströmningar som brukar kallas gnostiska. ”Föreställningen liknar den kristna traditionen som kallas gnosticism, där man med hjälp av kunskap och insikt ska kunna befria själen ur den fysiska världens fängelse,” skriver Arpi.

Varför använder Arpi just gnosticism som exempel, skulle man kunna fråga sig. Föreställningen att själen har kommit att separeras från Gud och fängslas i kroppen, samt att rätt kunskap och andliga övningar är avgörande för dess återförening med Gud, är central för många religiösa traditioner. Dessa idéer finns i antikens platonska skolor, inom jainismen, hinduismens vediska litteratur och vissa kristna, judiska och islamiska traditioner.[1]

Vad som särskiljer gnosticism från dessa övriga idéströmningar är dess dåliga rykte. Detta bottnar delvis i källäget. Länge var de enda källor vi hade om de så kallade gnostiska rörelserna de skildringar som skrivits av dess motståndare.

I samband med att kejsaren Theodosius I gjorde kristendomen till statsreligion vid 300-talets slut kriminaliserades kristna idéer som ansågs ligga för långt utanför normen. Inskränkningen av religiös frihet, som kom att skärpas ytterligare under 400-talet, bidrog till att ”kätterska” texter förbjöds, att paganska statyer och tempel förstördes, att ”kättare” drevs från sina hem i städerna ut på landsbygden och i vissa fall mördades av nitiska kristna. Hatet mot oliktänkande eldades på av sensationella berättelser. Kättarjägaren Epifanius skildrar exempelvis vid 300-talets slut hur gnostiker hade ohämmat sex, förtärde mensblod och sperma, och åt små barn vid sina hemliga möten. Sådana beskrivningar, som har mycket gemensamt med medeltidens våldsuppviglande berättelser om snuskiga och barnätande judar, kom att färga bilden av gnostikern som kättarnas kättare. Efter 1800- och 1900-talets rika textfynd har vi idag helt andra möjligheter att kasta ljus över den religiösa mångfald som fanns inom den tidiga kristendomen.  Men bilden av gnostikern som den arketypiske kättaren kvarstår, inte minst i populärskildringar. 

I en artikel som publicerades i Svensk exegetisk årsbok förra året undersökte jag hur etiketten gnosticism har använts i svenskspråkig opinion från 90-talets slut och framåt. Jag upptäckte att följande samtida företeelser och grupper har förknippats med gnosticism: feminism; icke-binär könstillhörighet; förespråkare för prästvigning av kvinnor; liberala strömningar inom Svenska Kyrkan; ljudbilden i viss frikyrklig julmusik; tendensen att ställa vetenskap emot tro (som sekulära humanister gör); vänsterns världsbild.[2]Också personer har anklagats för gnosticism, däribland Antje Jackelén, Ulf Ekman, den karismatiske predikanten Benny Hinn och Maud Olofsson. Detta disparata persongalleri, som inrymmer Svenska Kyrkans ärkebiskop, karismatiska kristna profiler och Centerpartiets förra partiledare, visar att kategorin är tillräckligt öppen för att nästan vem som helst ska kunna förklaras vara gnostiker. 

Föga överraskande är att de flesta av dessa exempel kommer från inomkristna debatter. Genom att använda sig av gnosticism som analogi visar man att ens förståelse av kristendomen står i kontinuitet med apostlarnas renlärighet, medan ens motståndares tolkningar liknar en kättersk och förkastlig avart. Användningen av en obskyr term med grekiska rötter ger också yttrandet en air av intellektualitet och bildning, även i de fall där budskapet är påfallande simpelt: ”min tolkning är rätt och din är fel.”

Arpis användning av begreppet gnosticism är särskilt intressant, eftersom den sker i ett sekulärt forum. Ändå har Arpis framställning många likheter med användningen av begreppet i kyrkliga sammanhang. Gnosticism är implicit någonting mycket negativt och genom att visa på likheter mellan antik gnosticism och en samtida företeelse, visar Arpi att även denna samtida företeelse är någonting förkastligt. Medan jämförelsen sannolikt kommer att gå större delen av SvD:s läsarkrets obemärkt förbi, kommer nog vissa reaktionära kristna att ta detta ad hominem-argument som en större bekräftelse än vad en saklig argumentation någonsin kan ge.

Det är värt att diskutera i vilken mån det är etiskt försvarbart att använda religiösa minoritetsgrupper som avskräckande exempel, oavsett om det gäller aktiva eller utdöda grupper. Även i vår samtid används kategorier som ortodoxi och kätteri för att legitimera intolerans, förföljelser och folkmord, exempelvis på kurdiska yazidier. Därför kan man också vända på steken och fråga sig om hur smickrande det är att axla forna kättarjägares mantel. 

Petter Spjut, doktorand i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet
–––––––––––––––––––––––
[1] För en bakgrund till denna föreställning i de abrahamitiska traditionerna, se Maha Elkaisy-Friemuth och John M. Dillon, red., The Afterlife of the Platonic Soul: Reflections of Platonic Psychology in the Monotheistic Religions, Ancient Mediterranean and Medieval Texts and Contexts, v. 9 (Leiden: Brill, 2009).
[2] För en utförligare beskrivning, samt diskussion av begreppet gnosticism, se Petter Spjut, ”Polemisk etikett eller saklig beteckning?: En studie av svenskspråkiga opinionsbildares användning av termen ’gnosticism’ och dess implikationer för bibelvetenskaplig och kyrkohistorisk forskning”, Svensk exegetisk årsbok82 (2017): 76–115. Artikeln är tillgänglig online.

FÅR MAN SNUSA NÄR MAN FASTAR, FRÅGAR ÅT EN VÄN.

I onsdags, torsdags eller i vissa länder igår fredagen 18 maj 2018, inleddes den 29 eller 30 dagar långa fastemånaden Ramadan.

För muslimer som icke-muslimer har fastemånaden kommit bli en del av det vardagliga samtalet i Sverige. På Facebook postar man grafik föreställande en lykta eller en halvmåne, i bästa Hallmark-estetik, tillsammans med en tillönskan om en 'välsignad Ramadan’.

En del hälsningar ramas in som “till de som fastar…” eller “till mina muslimska vänner…” kanske för att markera att även om man inte själv deltar i en specifik tradition, vill man ändå bekräfta muslimer som en självklar del av den svenska kulturgeografin.

Det är möjligt att detta är ett utslag av något som i alternativmedias kommentarsfält förklaras som “godhetsknarkande” av en välbesutten medelklass. En annan läsning av handlingen ger att man i och med handlingen upprätthåller de mänskliga rättigheterna, i vilka ingår att bli sedd och erkänd som människa i all den komplexitet det innebär.

Fastan innebär prövning. Inte så mycket i själva avhållsamheten från mat, dryck och sex under dygnets ljusa timmar, vilket de flesta verkar ta med brukligt skandinaviskt jämnmod. Prövningarna ligger snarare i att vara fastande i ett samhälle som ifrågasätter allt ifrån ens rätt att delta i samhället på lika villkor till ens sociala eller intellektuella kompetens. Något som yngre muslimer på sociala medier hanterar med en slags skyttegravshumor.

I flera grupper finns diskussionstrådar där man berättar olika anekdoter om vanliga frågor man får av icke-muslimer om Ramadan. Återkommande frågor som muslimer frågas är om de “inte får äta något alls, inte ens vatten?” ofta uttryckt i chock. Det är heller inte ovanligt att man kan berätta om en arbetskamrat som välmenande smyger till sin muslimska kollega en bit mat på lunchrasten med orden: “Det är okej. Jag lovar att inte säga till någon.” Sedan skrattar man tillsammans i gruppen över förvåningen hos den välmenande icke-muslimen vid svaret. “Tack men… det är okej. Det är ingen som tvingar mig att fasta. Jag väljer det!”

Det finns så klart en del muslimer som reagerar med indignation över det infantiliserande antagandet bakom en sådan uppfattning, att ingen muslim kan förhålla sig till sin religiösa tradition, men nästan samtliga i de Facebook-grupper jag deltar i, tar också det med en stor portion humor och skandinaviskt jämnmod.

De vanligaste diskussionerna man dock har inför fastemånaden rör framförallt tre områden:

1.   När börjar Ramadan?

2.   Under vilka klockslag skall man fasta?

3.   Vilka specifika regler gäller för fastan?

Observerat under en längre tid kan man säga att dessa tre frågor är lika cykliskt återkommande som de i 30-avsnitt producerade Egyptiska Ramadan-såporna.

Om något föregår fastemånaden är det inom-muslimska diskussioner om när den börjar och hur man kan veta det. Denna diskussion finns hos både shia- och sunnimuslimer, men kan vara något mer animerad och splittrad hos sunniter, vilket har att göra med en annan tradition hos sunniter om vadsom utgör religiös auktoritet, medans det hos shiiter i allmänhet är en fråga om vem som är det.

Frågor som ställs om vilka regler som gäller vid en korrekt fasta är också cykliskt återkommande. Kan man använda en asthma-inhalator...Bryts fastan av att sänka hela huvudet i vatten...Är resan Uppsala-Stockholm tillräckligt lång för att man ska undantas påbudet att fasta...osv.

Dessa frågor, framförallt att de återkommer varje år, kan förklaras av två saker.

Dels så visar det på en låg grad av konsensus i sakfrågor från muslimska teologer. Även om man är överens om fastemånadens centrala position, går åsikterna isär över vad som gäller i detaljerna. För vardagsmuslimen, särskilt i ett land där muslimerna har familjebakgrunder från en mängd olika kulturer och geografier, finns det således få givna svar. På samma vis som jultraditioner (inklusive datum) skiljer sig från land till land, skiljer sig också Ramadantraditioner från land till land.

I muslimsk teologisk parlör kallas detta “khilaf”, meningsskiljaktighet och är historiskt sett inget större problem. Det har varit rådande i princip sedan den dagen Muhammad profeten dog. Man har mer eller mindre accepterat att någon grad av osäkerhet kring vad som exakt gäller de religiösa reglerna, är normalt. Med några enstaka undantag i den medeltida historien, är det inte förrän i modern tid som detta förhållningssätt börjat ifrågasättas, framförallt av olika muslimska fromhetsrörelser vilka aktivt strävar mot en uniform islamtolkning.

För det andra visar de återkommande frågorna om vilka regler som gäller, att muslimer inte är isolerade från den omgivande kulturen i vilken de lever, utan i allra högsta grad deltar i den. Exempelvis som i frågan som ställdes i ett forum om någon visste om det var tillåtet att snusa under dagtid utan att det bröt fastan.

Att svenska muslimer snusar är egentligen självklart. Lika självklart som att inte samtliga muslimer (av en mängd olika skäl) fastar. En del muslimer är synnerligen religiösa och fromma under Ramadan, en del är det bara under Ramadan. Vissa kanske fastar endast under de tre sista dagarna och en del kanske fastar i smyg för att inte sticka ut som den enda muslimen på jobbet. I alla fall en muslim jag känner till äter och dricker fritt under Ramadan men hävdar att hen “fastar i sinnet”. Oavsett hur man förhåller sig till fastan, så deltar man på något vis i traditionen. 

Religion kan vara en uppsättning dogmer, men oftare är det i praktiken det individuella förhållandet och navigerandet mellan dogmer, kultur och förmåga. Religion är inte nödvändigtvis en fråga om tro, utan också något man gör. Som att önska en välsignad ramadan, med eller utan snus.

Frédéric Brusi är doktorand i religionshistoria vid Stockholms Universitet.