Omar Mustafa och internationella teologer

I händelserna kring Omar Mustafas snabba tillsättning och avsättning i den socialdemokratiska partistyrelsen finns vid det här laget en uppsjö möjliga utgångspunkter. Med utgångspunkt i utbildningspolitik och religion skulle jag vilja diskutera en problematik som kan vara viktig att känna till i sammanhanget.

Det jag skulle vilja diskutera är ett fenomen som kan kallas ”importerade imamer”. Vad detta innebär är helt enkelt i första ledet att Sverige inte i dagsläget utbildar imamer. Idag erbjuder Uppsala Universitet kurser i islamisk teologi. Även Kista Folkhögskola har långt gångna planer för att erbjuda en imamutbildning. Än så länge har emellertid ingen imam studerat hela sin teologiska examen vid ett svenskt universitet eller folkhögskola. Det innebär att de imamer som tillsätts idag har utbildats vid ett universitet i en annan del av världen där den här typen av komplett utbildning erbjuds.

Detta innebär att svenska imamer i hög grad kan ha avvikande åsikter från vad som kan betecknas som majoritetssamhällets uppfattningar i vissa frågor. Men då de importerade imamerna inte alltid är förtrogna hur det svenska samhället fungerar på olika nivåer innebär det också att dessa imamer kan framstå som irrelevanta ”lärde” som inte har tillbörlig insikt om samhället på olika nivåer, i synnerhet för unga muslimer som fötts och levt hela sina liv i Sverige. Det innebär att inflytandet från imamer som framstår som världsfrånvända eller på olika sätt oinsatta blir begränsat.

Så vad har detta med Omar Mustafa att göra? Om en muslimsk organisation vill bjuda in någon med teologisk utbildning till sin organisation, möte eller konferens så kan helt enkelt (så här långt) denna person komma från Sverige (om inte personen är svensk men har studerat in en teologisk examen utomlands). Detta bäddar också för att det kommer att finnas en diskrepans mellan åsikterna som medlemmar (och rimligtvis även ordföranden) i en viss organisation kommer att ha, och de åsikter som den inbjudna teologen har. Däremot kan den här diskrepansen förstås vara större eller mindre.

När jag gjorde ett fältarbete vid Sveriges Unga Muslimers (SUM) ungdomskonferens 2009 (och Omar Mustafa satt i styrelsen) så blev det tydligt hur stor diskrepansen kunde bli (se Bäckelie 2011 för en mer detaljerad redogörelse). Flera internationella teologer var inbjudna och för en betraktare kunde skillnaden te sig som att å ena stunden vara på högmässa i Svenska Kyrkan för att i nästa stund befinna sig på ett eldigt möte i Pingstkyrkan. Vid ett tillfälle ville en imam ta emot en ny konvertit på scen och ge denne ett nytt – muslimskt – namn, utan att ha rådfrågat vare sig SUM eller konvertiten själv. Situationen skapade ett märkbart missnöje hos både organisatörerna och åhörarna.

För att sammanfatta: Att säga att Sverige inte har någon imamutbildning kan förstås inte tas som intäkt för att bjuda in precis vilken föreläsare eller teolog som helst. Däremot är det rimligt att, mot ovan tecknade problematik, förvänta sig att internationella teologer de facto kommer ha en viss mängd problematiska uppfattningar i ett svenskt perspektiv. Att inte ha en förståelse för den här situationen gör det också obegripligt att förstå varför Omar Mustafa skulle motsätta sig villkoret att inte bjuda in olika utländska teologer, åtminstone så länge kravet är mer allmänt formulerat.

/Jonatan Bäckelie

doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs Universitet

Referens:

Bäckelie, Jonatan. (2011). I vilken utsträckning relaterar unga muslimer till den politiska vänster-högerskalan i Sverige?: En fallstudie från SUM:s ungdomskonferens 2009.