I söndagens DN kan
vi läsa att ”Leangains”, dvs periodisk fasta har blivit en ny hälsotrend.
Periodisk fasta innebär att du avstår från mat samt drycks som innehåller
kalorier under en viss period. Exempel ges på personer som fastar på detta sätt
två dygn i veckan medan andra väljer att fasta 16-20 timmar per dygn men äter stora
poertioner under de övriga timmarna. Fenomenet beskrivs som helt nytt och
forskare från Karolinska institutet menar att eftersom det är en ny trend som
tydligen kommer från USA så finns det heller inga studier som kan bekräfta
eller dementera dess hälsovinster.
Som
religionsvetare finner jag det mycket märkligt att detta beskrivs som nytt.
Människor inom olika religiösa traditioner har genom historien fastat
regelbundet. Vissa muslimer har, utöver fastan under ramadan, i århundranden
fastat måndagar och torsdagar. Motivet som anges till denna fasta är
naturligtvis religiös: Fastan anses som sunna
dvs rekommenderad eftersom det finns haditer
som anger att profeten Mohammad gjorde så. Muslimer som fastar motiverar således
sitt handlande genom att hänvisa till profetens sunna, hans sed, men också med
att fastan bidrar till att känna solidaritet med fattiga, de som inte har mat
och att fastan är ett sätt att visa sin kärlek och tacksamhet till Gud.
Dock finns det
inget som säger många muslimer som fastar en eller ett par dagar i veckan inte
gör det också av andra skäl. Många
har i likhet med Henrik Viberg Forsgren, som driver sajten periodiskfasta.com,
också känt att de mår bättre av att fasta ett par dagar i veckan, för andra handlar det om
att hålla vikten. Ofta ignoreras det faktum att parallellt med svar som hänvisas till religion finns naturligtvis en mängd andra svar på varför människor handlar som de gör, de behöver inte utesluta varandra utan tillgodoser olika aspekter av människors identitet.
Den muslimska fastan skiljer sig från Leangains eftersom den handlar
om att avstå från alla former av mat och dryck (samt cigaretter, sexuell
aktivitet, skvaller och andra dåliga gärningar mm) under dygnets ljusa timmar
(vilket ofta blir ungefär 16 timmar på sydligare breddgrader än Sverige).
Leangains skiljer sig dock genom att den i första hand motiveras med individuella
hälsovinster istället för hänvisningar till Gud.
Också inom
kristendomen är det vanligt med periodisk dagsfasta. Inom ortodoxa kyrkor
rekommenderas t ex fasta på onsdagar och fredagar utöver de faste perioder som
föregår de stora högtiderna. Den ortodoxa fastan kan gå till på olika sätt.
Vissa avstår från kött, ägg och mejeriprodukter under fasteperioden medan andra
också avstår från fisk, vin och olivolja. Fastan bygger liksom inom islam på
att följa förebilder, i det här fallet Jesus men även apostlarna.
Detta är bara två
exempel, det finns många andra inom religionernas värld (se t ex Christer Hedins kapitel om Fasta i världens religioner i boken Ramadan - en svensk tradition).Helt klart är i alla
fall att periodisk fast inte är ett nytt fenomen utan något som förekommit i
tusentals år i mänsklighetens historia.
Jenny Berglund,
lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.
Viss dubbelhet känner jag inför beskrivningen, i någon är det klart att periodisk fasta kan sägas vara importerad från USA, men Martin Berkhan är i mångt och mycket en front-figur och den som i hög grad utvecklat konceptet med periodisk fasta. Han har gjort det under namnet "Leangains" och har skrivit om det i ett antal år på sin blogg. Så konceptet är i hög grad svenskt, i den mån vi anser skåningar vara svenska förstås? ;)
SvaraRadera