Gadgeten innehöll ett fel

torsdag 5 november 2015

Religionsvetenskap och våldsbejakande religiös extremism: kommentar till en rapport

Vilken roll har sociala medier i svenska muslimers radikalisering? Det är en intressant fråga, men ytterst svår att besvara. Det visar en ny rapport som skrivits på uppdrag av den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism: “Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier”. Rapporten har kommenterats i media, till exempel i DN och i Expressen.

Linus Gustafsson, analytiker på Försvarshögskolan, undersökte sju svenska Facebooksidor vilket resulterade i en sammanställning om vad anonyma deltagare lagt upp där i form av bild och text. Denna data är intressant eftersom den ger en bild av vad sympatisörer delar med sig till andra likasinnade. Rapporten väcker en del metodologiska frågor och de rekommendationer som den leder fram till skulle kunna kritiseras, men det lämnar vi åt sidan här. Det som rapporten framför allt visar på är behovet av att både bredda och fördjupa forskningen om våldsbejakande religiös extremism och inte minst av att här inkludera religionsvetenskaplig forskning. 

Det förefaller ganska rimligt, i våra ögon, att studiet av våldsbejakande tolkningar av islam är – eller kanske snarare bör vara – ett studium av religion. Ibland framförs i den offentliga debatten i Sverige att till exempel Islamiska statens ideologi och praktik inte har något med islam att göra. Det är fel, åtmonstone om man, som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia. Från detta perspektiv blir den intressanta vetenskapliga frågan istället hur ideologi och praktik hos Islamiska statens företrädare (selektivt) relaterar till denna tradition, vilken islam som man tolkar fram, hur tolkningar kopplas till ofta våldsam praktik och varför denna koppling görs i en specifik kontext.

För att få svar på sådana frågor finns ett helt batteri av metoder, teorier och jämförelsematerial tillstädes. Detta har utarbetats inom ramarna för religionsvetenskaplig forskning. Gustafsson är inte religionsvetare, så det är förståeligt att denna forskning inte närmare uppmärksammas i rapporten. Icke desto mindre leder bristen på religionsvetenskaplig anknytning till en begränsning i analysen av religiös radikalisering, dess orsaker, mekanismer, variation och dess olika utfall. Vi kan ge ett par konkreta exempel.

Författaren ägnar ett avsnitt i rapporten åt religion. Detta omfattar endast två av totalt 50 sidor brödtext. Gustafsson noterar här egentligen endast sådana inlägg på Facebooksidorna som innehåller direkta referenser till Koranen och hadith. Detta pekar på en mycket snäv, textbunden förståelse av religion. Om man istället vidgar begreppet blir det uppenbart hur religion genomsyrar det mesta som skrivs i inläggen, data som Gustafsson nu placerar under andra rubriker, som ”ideologi” och ”martyrskap”. De citerade och refererade inläggen som återfinns i rapporten är fyllda av anspelningar på en större religiös symbolvärld, vilken knyter an inte bara till Koranen och till haditherna, utan till en långt mer omfattande och historiskt förankrad religiös idétradition. Här finns ritualiserade fraser och insprängd islamisk-arabisk terminologi. Flera av de termer som förekommer (t.ex. taghut, kafir, dhimmi, khalifa, ansar, muhajirun) har vida associationsfält som tidigare islamologiskt orienterad religionsvetenskaplig forskning visat är centrala för strukturering av individernas förståelse av den sociala verkligheten. För att upptäcka och avkoda sådana referenser krävs kunskaper om en mångfacetterad islamisk idétradition med en lång historia.

En religionsvetenskaplig analys av språkbruk och kategoriseringar i det material som Gustafsson lyfter fram visar också vilken form av islam vi här har att göra med. Vi märker till exempel att nästintill samtliga Facebookinlägg som nämns i rapporten rör sig inom vad som kan betecknas som våldsbejakande salafistisk idévärld. Salafism används av forskare idag i allt högre utsträckning för att beteckna en specifik form av starkt förankrad bokstavstro och ritualiserad vardagspraktik. Denna är till hög grad fragmenterad och omfattar ett spektrum av religiösa grupper som sträcker sig från världsfrånvända, apolitiska och pacifistiska pietister till exceptionellt våldsamma jihadister. Salafismen har blivit ett framträdande inslag i det inom-muslimska religiösa landskapet under de senaste 20 åren. I olika versioner är salafism det förenande ideologiska elementet hos grupper som IS och olika förgreningar av al-Qaida. I rapporten förbises detta helt. Här används den långt trubbigare kategoriseringen ”islamism”. Salafism nämns, men definitionen bygger på ett idag något föråldrat synsätt och blir så vag att den inte är analytiskt användbar: ”benämning på en rörelse (eller flera) inom islam vars företrädare säger sig vilja återgå till islams grundläggande källor.” I en sådan vid definition inbegrips en stor mängd tolkningar i nutida islam, även sådana som säkert närmast framstår som heretiska för de grupper som forskare idag brukar samla under beteckningen salafister: till exempel feministiska tolkningar, HBTQ-tolkningar och diverse former av “politisk islam”. Det är mer standard än undantag att reformorienterade grupperingar hävdar att den islam som just de förträder är en återgång “till islams grundläggande källor”.

Gustavssons rapport är först och främst beskrivande och i viss mån systematiserande. Den redovisar och strukturerar innehållet i Facebooksidorna. De förklarande ambitionerna är uttryckligen modesta. Det har att göra med materialets karaktär. Vi vet inget om det möjliga sambandet mellan radikalisering och innehållet på de valda Facebooksidorna. Är detta innehåll ett uttryck för radikalisering? Kan det orsaka radikalisering? Varför skrivs inläggen? Vem läser dem? Vilka effekter får de? Hur förhåller de sig till annan aktivism i Sverige? Finns variationer, motsättningar och konkurrerande narrativ inom ramen för diskussionen, och i så fall varför? Sådana ytterst viktiga frågor förblir obesvarade, och med nödvändighet så. För att få svar krävs nämligen andra metoder, till exempel fältforskning och intervjuer, ett förklarande teoretiskt ramverk, men också, tror vi, ett ökat samarbete mellan forskare över disciplingränser.

Föreställningar, praktiker och organisationsmönster som på ett eller annat sätt kan kopplas till en islamisk idétradition är av allt att döma av betydelse för framväxten av vissa former av våldsbejakande religiös extremism. Det återstår dock att närmare klarlägga vari exakt denna betydelse ligger. Ett religiöst språkbruk ramar in våldshandlingar, det är uppenbart, men hur fungerar det? Motiverande? Legitimerande? Förklarande? Spänningsskapande? Tidigare forskning pekar på att personer som dras till våldsbejakande religiös extremism själva inte någon formell religiös skolning, eller ens särskilt stora kunskaper om traditionen som helhet. Vad fyller då det religiösa språkbruket för roll för dem? Hur hänger olika religiösa föreställningar, praktiker och former av religiös organisation samman med faktorer som marginalisering, segregation, utanförskap och upplevd rasism? Att hävda att religion är sekundärt, och att andra faktorer är drivande (se t.ex. här) är nog en förenkling som bortser från möjlig dynamik i processen. Förstärker vissa religiösa element i retoriken och praktiken upplevelser av till exempel marginalisering och rasism? Fungerar de som tolkningsmönster i vardagen och i så fall på vilket sätt? Fungerar religiösa föreställningar, praktik och organisationsmönster olika för olika grupper? Finns skillnader mellan könen? Finns skillnader mellan olika åldrar? Vår poäng är att på dessa frågor finns redan en hel del tentativa svar och hypoteser att pröva inom ramen för befintlig religionsvetenskaplig forskning. Att inte beakta denna forskning i det pågående arbetet med att förebygga och motverka våldsbejakande religiös extremism är ett resursslöseri.   

Susanne Olsson, Stockholms universitet
Emin Poljarevic, Qatar University
Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

12 kommentarer:

  1. Ni skriver: "Vår poäng är att på dessa frågor finns redan en hel del tentativa svar och hypoteser att pröva inom ramen för befintlig religionsvetenskaplig forskning."

    Varför inte börja att aktivt torgföra dessa tentativa svar ni har att erbjuda? Varför inte berätta här på denna sajt - och annorstädes - om vad era religionsvetenskapliga hypoteser, samt prövning av desamma, resulterar i och leder fram till?

    Om den sortens frågor redan diskuteras på annan plats på webben, vänligen tipsa om hur man kan nå dessa fora. Jag känner tyvärr inte till dem.

    Kort sagt: Dela med er av ert kunnande - i stället för att, som här i detta inlägg, mest skriva om att ni sitter inne med ett stort kunnande.

    Ni vill väl att era kunskaper ska spridas även utanför högskolorna?

    SvaraRadera
  2. Hej Helmer. Vi har alla tre skrivit artiklar om salafism i ett temanummer i tidskriften Comparative Islamic Studies för inte så länge som är relevanta för frågan. Susanne har publicerat två böcker på senaste tid. Jag har nyligen publicerat en bok på svenska där salafism teoretiskt behandlas på det sätt som vi lyfter i artikeln. Vi är ute och föreläser för allmänheten i dessa frågor. Det finns mycket mer att göra, men det handlar om att få tid (läs resurser) att göra det. RVK är ett forum, men tyvärr inte ett som vi kan prioritera. Det vi gör här får vi göra på vår fritid/Jonas

    SvaraRadera
  3. Med tanke på hur få inlägg som skrivs här på RVK, vill jag börja med att beklaga Sveriges stackars religionsvetare, som uppenbarligen nästan inte har någon fritid över huvud taget.

    Jag har noterat att debattinlägg som skrivs av religionsvetare nästan alltid brukar ha som gemensamt drag att man klagar över andras okunskap. Samt förstås att peka på ett gäng områden där det "behövs mer forskning". Men samtidigt verkar religionsvetare göra anmärkningsvärt lite för att hjälpa till och upplysa allmänheten. Jag har själv bott precis i närheten av Södertörns högskola i 11 år, men jag har aldrig sett något anslag om föreläsningar för allmänheten.

    Men i dagens situation borde ju behovet av kunskap vara extra stort. Är det då verkligen rimligt att religionsvetarna hukar i elfenbenstornen i en tid när de som via skatt betalar deras löner behöver dem som allra mest?

    Det är inte helt omöjligt att vi står inför en avgörande brytningstid inom islam, som har likheter med reformationen inom kristendomen. Gamla auktoriteter förlorar sin betydelse, och allt fler känner sig fria och manade att göra sina egna tolkningar. Texter, översättningar och tolkningar sprids på nya sätt som skapar en helt annan tillgänglighet. För 500 år sedan var det tryckpressen, idag är det internet. Kanske kan man också jämföra med den roll radion spelade för politiska ideologier i första halvan av förra seklet. Gamla strukturer rivs ner, och konkurrens uppstår då mellan alltifrån de mest liberala till de mest intoleranta om vem som ska få bygga de framtida. I samverkan med andra faktorer kan detta leda till konflikter och ökade flyktingströmmar.

    Ovanpå detta har vi frågan om identitet, som i detta århundrade verkar ta över den roll som spelades av ideologi i det förra, inte minst när det gäller att skilja mellan "vi och dem". De som åker ner och slåss med IS verkar ha högst varierande kunskaper i teologi, men det är ingen tvekan om att de alla känner en stark religiös identitet.

    Jag ser inte bokstavstro som det primära i denna identitet, utan snarare en extrem exklusivism. Att tala om salafism, bokstavstro och att återgå till källorna är lite av ett villospår här, utan grunden är den extrema exklusivism som kommer från den saudiska wahhabismen. Visst, salafism och wahhabism är väldigt överlappande, men det är ändå inte riktigt samma sak. Det som var särskilt utmärkande för al-Wahhab var just att han tog sig rätt att fördöma så mycket och så många som icke-islam och icke-muslimer, och detta är kärnpunkten också i IS. Bokstavstro används förstås som verktyg för att definiera ut andra, men man kan vara bokstavstroende utan att lägga stor vikt vid exklusivism, och brinnande exklusivist med en verktygslåda som innehåller ett mycket begränsat urval av texter.

    Men allt detta har religionsvetarna inte tid att upplysa oss om. Historia utspelar sig framför våra ögon, medan våra religionsvetare ägnar sig åt analyser av språkbruk och kategorisering i olika rapporter, på jakt efter någon stackare att stämpla som okunnig. Det är tragiskt att se.

    Vad skulle egentligen krävas för att få er att förstå att det inte längre duger att lalla på som om det var 1992, och att ni faktiskt har ett samhällsansvar?

    SvaraRadera
  4. Hundratusentals människor döda inom loppet av några år. Miljontals människor på flykt från det självutnämnda kalifatets terror. Människor runt om i världen behöver (mer än någonsin?) upplysas angående religion. Och då skriver ni om metoder, teorier, rapporter och kategorier. Någonstans känner jag att det är just därför som religionsvetenskaplig forskning sällan blir inkluderad. Den är alldeles för akademisk, teknisk, seg och inte särskilt produktiv. Den må vara ”intressant” (vad det nu än betyder), men frågan är om den överhuvudtaget är nyttig?

    Ni kritiserar Gustafssons förståelse av religion för att vara alldeles för snäv, men den förståelse ni representerar är så pass vid och otydlig att det nästintill är omöjligt att säga vad religion är/inte är. Religion är samtidigt allt och ingenting. Med andra ord representerar ni motpolen till Gustafssons förståelse av religion, och här vore något mittemellan, dvs. något tydligare, att föredra.

    Ni skriver att framförandet av Islamiska statens ideologi som icke islamisk är fel. Ni verkar - utifrån er sekulära (och imaginära) sfär - tro att ni förstår islam bättre än vad (framför allt) muslimer gör. Om inte alla så är många muslimer redan medvetna om att islam är en ”mångfacetterad tradition med en historia”. Menar ni att muslimer är blint troende människor som är helt omedvetna om sin egen religion, och att ni är där för att upplysa dem? Det finns dessutom tydliga spår av epistemisk orättvisa (epistemic injustice) i er text, då ni exkluderar muslimers röster. Det ni nästan medvetet verkar ignorera om och om igen är det faktum att många muslimer inte tar avstånd från Islamiska statens ideologi för att de är ett gäng sorgliga apologeter, utan de grundar sitt avståndstagande i (islamisk/muslimsk/religiös) kunskap som går att finna i de egna källorna (något ni envisas med att inte inkludera i er s.k. ”studium av religion"). De tar avstånd för att de Vet att Islamiska statens ideologi är fel, inte för att de Tror det. Med andra ord är islam ingen tom religion/enhet som endast får mening/liv när muslimer exempelvis projicerar sina egna tolkningar. Förhållandet mellan ”islam och muslim” är därför inte enkelriktat. Det är inte bara muslimen som ”gör islam”, utan ”islam gör” också muslimen. Att det finns flera tolkningar betyder nödvändigtvis inte att det inte finns någon sanning/något som är rätt. Och att vi inte kan avgöra vilken/-a tolkning(ar) som är rätt betyder inte att man inte kan avgöra det som är fel (ex. Islamiska statens ideologi) Spåren av epistemisk orättvisa blir också tydliga när ni definierar religion (se islam) helt annorlunda jämfört med hur muslimer definierar, för att sedan hävda att er definition är den bättre, vilket är ingenting annat än akademisk arrogans.

    Om ni ska prata religion eller människor inom religion så föreslår jag att ni börjar inkludera båda istället för att se båda ovanifrån som enbart objekt. Det sista världen behöver idag är akademiker som är inget annat än betalda proffs som får betalt för att bedriva någon form av hobbyverksamhet, som gör det dem gör bara för att det är ”intressant”. Precis som Kristian skriver ovan hoppas jag att ni inser att ni faktiskt har ett samhällsansvar, samt stora möjligheter att bidra med konstruktiv kunskap när vi alla behöver det som mest. Med er text löper ni även risken - något passande och typiskt för den kapitalistiska tidsandan - att marknadsföra ert fält på bekostnad av andra människors lidande.

    Ümit

    SvaraRadera
  5. Hej Ümit och Kristian
    Tack för era långa kommenterar, som båda innehåller tänkvärda synpunkter. Låt mig försäkra er om att vi religionsvetare anställda vid svenska universitet arbetar våra 40 timmar i veckan, minst. Vi undervisar, forskar och administrerar för glatta livet. Har vi tur får vi också lite fritid över då vi kan ägna oss åt familj och fritidsaktiviteter som har eller inte har med religion att göra. Det är sant att vi kanske inte är ute i media och i den offentliga debatten så mycket som önskas och skulle behövas, och tro mig, många av oss skulle vilja vara det mycket mer än vi är. Samtidigt är detta oftast inget som vi får lön och avsatt tid (eller ens erkännande) för, trots att det står i våra tjänstebeskrivningar. En förändring där skulle vara önskvärd. När det gäller öppna föreläsningar vid just Södertörn (där jag inte är anställd) skulle jag nog vilja hävda att det där om någonstans finns en stort utbud av öppna aktiviteter arrangerade av religionsvetare (på sin fritid ofta). Det vet jag, för jag brukar använda mig av en innovation som heter Internet. Högskolan har en facebooksida där man hela tiden lägger upp information om saker som är på gång/Jonas

    SvaraRadera
  6. Vänta nu. Susanne, Jonas och Emin skriver ju faktiskt att det behöver bedrivas både mer och tvärvetenskaplig forskning i dessa frågor - och får kritik för att vara lata och inte ta sitt ansvar och ta tag i dessa frågor. Inte minst Susanne Olsson är ju dessutom en av få som bedrivit omfattande forskning kring salafism i Sverige. Både Jonas och Emin har forskat och publicerat om islam, politik och samhälle.

    På Södertörns högskola har vi haft minst en öppen föreläsning i veckan under de senaste åren + extraföreläsningar och temadagar öppna för allmänheten. I våras anordnade vi en hel temadag med forskare, journalister (och en imam) om utvecklingen i Mellanöstern. Under hösten av har forskare från Södertörn och Lunds universitet medverkat (gratis, på kvällstid) i Re:Orients samtalsserie om utvecklingen i Mellanöstern. Vi är många islam forskare som ständigt kommenterar utvecklingen i media, skriver artiklar, böcker och bloggar om det finns tid. En eloge till Susanne, Emin, Jonas och alla andra akademiker som tar av sin fritid för att sprida sina forskningsresultat och samtidigt visa på möjligheter till en utvecklad och mer kvalitativ forskning på detta sätt!

    Simon

    Med vänlig hälsning,
    Simon

    SvaraRadera
  7. Det handlar inte om att inte forska eller publicera sig. Det handlar om att inte göra tillräckligt som vänder sig till allmänheten.

    När jag går in på Södertörns högskolas hemsida, klickar på Kalendarium, och väljer ämne: "Religionsvetenskap" får jag resultatet: Inga sökträffar matchade din sökning.

    Jag har aldrig sett er annonsera föreläsningar i lokaltidningar som Mitt i Huddinge eller Södra Sidan. Eller varför inte Metro, som jag läser på pendeln.

    Jag har aldrig sett anslag om föreläsningar på anslagstavlor i området. Talar nu inte bara om exempelvis biblioteken, men varför inte pröva med Flemingsbergs centrum precis i närheten till exempel?

    Jag gick in på SH:s Facebooksida som Jonas föreslog, och bläddrade neråt för att försöka hitta någon öppen föreläsning. Fick gå tillbaka till 21 maj, dvs nästan ett halvår sedan - där var en föreläsning om EU-migranter och antiziganism. That's it.

    Och så den här bloggen, som har hela fyra inlägg i år. Uppenbarligen gick det att vara mycket mer aktiva 2012, så varför har ni torkat ihop nu?

    Jag brukar läsa DN, SvD, Expressen och AB på nätet nästan varje dag, och det dyker vid enstaka tillfällen upp någon artikel av Eli Göndör eller Mohammad Fazlhashemi - resten av svenska religionsvetare är nästan totalt osynliga. Och dessa två herrar gör ärligt talat inte särskilt mycket för att verkligen förklara extremism och vad som händer. Man känner sig inte särskilt mycket klokare efter att ha läst.

    Så nej, jag kan faktiskt inte se att ni verkar sprida era forskningsresultat till någon större krets. Jag får snarare intrycket att ni håller er inom begränsade cirklar av människor som är lika er själva. Inom dessa cirklar kanske ni framstår som väldigt produktiva, men det finns ju en värld utanför också.

    Hade SH och andra högskolor verkligen velat ha många åhörare från allmänheten, då hade man rimligen haft ett nyhetsbrev om öppna föreläsningar som vem som helst kunde prenumerera på. Det är liksom inte så svårt att fixa, bara ett mail som skickas ut till en lista en gång i månaden eller så. Och sedan några annonser i tidningar då och då där man samtidigt tipsar om nyhetsbrevet. Ett sådant nyhetsbrev skulle förstås också kunna tipsa om aktuella artiklar i pressen.

    Men icke!

    Allt detta får mig att dra slutsatsen att det saknas en riktig vilja från högskolevärlden att nå ut till allmänheten. Så inga eloger från mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slutreplik från mig medan jag tar en kaffepaus från kursplaneskrivande: Nej Kristian, vilja tror jag finns (hos de flesta av oss, även om jag inte kan tala för alla) Avsatt tid i tjänst och resurser för den så kallade "tredje uppgiften" är det sämre beställt med. Det är ett strukturellt problem, inbyggt i högskolevärlden och dess karriärvägar. Tredje uppgiften kan till och med i praktiken vara demeriterande: "Hen är ute i media hela tiden. Hen borde forska istället. Det är det hen har betalt för." Blogginlägg ger dig ingen fast anställning som akademiker, inga forskningsmedel, ingen karriärboost. Bättre då att ägna tiden åt att publicera sig i små nischade tidskrifter som ändå ingen läser. De ger poäng=meriter=forskningsmedel. Bra? Nej, inte alls, men sådan ser verkligheten ut. /Jonas

      Radera
    2. Jag vet att det är så det fungerar. Men varför bara acceptera sakernas tillstånd, om du och andra håller med om att det är ett problem? Är era planer att som bara lalla på i karriärsströmmen fram till 65 (eller 70, 75, vad det nu blir...)?

      Detta borde ju vara ett utmärkt tillfälle att slå sig samman och höja rösten. Det är en utmärkt chans att visa hur dumt det blir när den tredje uppgiften inte får den plats som den, och skattebetalarna, förtjänar. Just eftersom allmänheten nu kan se behovet av religionskunskaper i offentlig debatt, borde de också kunna se hur olämpliga de rådande strukturerna är. Ni behöver kanske inte ockupera kårhuset, men varför inte i alla fall ett gemensamt upprop på DN Debatt eller liknande där ni kräver ändrade villkor och att universiteten tar den tredje uppgiften på allvar?

      Är det kanske så att det finns vilja i betydelsen önskningar, men inte i betydelsen mod, beslutsamhet, kämpaanda?

      Radera
  8. Utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv är frågan om Islamiska staten är islamisk eller inte på sätt och vis en icke-fråga. Det att säga att en viss tolkning eller praktik inte har med ”sann islam” att göra är ett ideologiskt/teologiskt påstående. Vi som skrev inlägget tror inte att vi förstår islam bättre än någon annan, eftersom vi inte ser på islam som en ontologisk verklighet. Vad muslimer anser om definitionen av islam är inget som vi låter styra vår forskning. Dessutom finns det ju en uppsjö av definitioner av islam från muslimskt håll också så det att hävda att vi ”definierar religion (se islam) helt annorlunda jämfört med hur muslimer definierar” är inte akademisk arrogans - som Ümit skriver i kommentaren ovan - utan ett religionsvetenskapligt perspektiv där vi eftersträvar en kritisk analys. Det vore intressant att få veta hur Ümit menar att muslimer definierar islam! Eller vilka muslimska definitioner Ümit anser vi borde ha tagit i beaktning, och vilka vi skulle ha utelämnat, och varför då!
    Som religionsvetare och akademiker är det också vår uppgift att ägna oss åt ”metoder, kategorier, rapporter och teorier”. Begreppsanalys, metod- och teoriutveckling hör till själva ryggraden av det akademiska arbetet. Tycker man att det är tråkigt och oproduktivt finns det ju annat att ägna sig åt. Akademiskt arbete är vanligen något annat än aktivism och religionsvetenskap är inte (konfessionell) teologi.

    Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Susanne,

      Vill förtydliga att mina kommentarer inte hade något att göra med hur ni spenderar er tid som forskare, utan mina kommentarer var riktade mot själva innehållet i det ni (och ibland jag) gör.

      ”Utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv är frågan om Islamiska staten är islamisk eller inte på sätt och vis en icke-fråga. Det att säga att en viss tolkning eller praktik inte har med ’sann islam’ att göra är ett ideologiskt/teologiskt påstående”.

      Kommentar: Susanne, det är en sak att skriva att ni inte håller med framförandet av Islamiska statens ideologi som icke-islamisk, men något helt annat att påstå att det är Fel. Det påståendet i sig är ett ideologiskt påstående.

      ”Det vore intressant att få veta hur Ümit menar att muslimer definierar islam! Eller vilka muslimska definitioner Ümit anser vi borde ha tagit i beaktning, och vilka vi skulle ha utelämnat, och varför då!”

      Kommentar: Du svarar faktiskt själv på dessa frågor när du skriver ”Vi som skrev inlägget tror inte att vi förstår islam bättre än någon annan, eftersom vi inte ser på islam som en ontologisk verklighet”. Det är väl tvärtemot vad muslimer tror? Så ni får jätte gärna börja med att ta denna definition i beaktning, nämligen att muslimer ser och upplever islam som en ontologisk verklighet.

      ”Som religionsvetare och akademiker är det också vår uppgift att ägna oss åt 'metoder, kategorier, rapporter och teorier'. Begreppsanalys, metod- och teoriutveckling hör till själva ryggraden av det akademiska arbetet. Tycker man att det är tråkigt och oproduktivt finns det ju annat att ägna sig åt. Akademiskt arbete är vanligen något annat än aktivism och religionsvetenskap är inte (konfessionell) teologi”.

      Kommentar: Jag vet vad religionsvetenskap, teologi och skillnaden(erna) mellan dessa två är. Jag kommer att heja på det svenska fotbollslandslaget i det stundande play-off kvalet till EM 2016, men det innebär inte att jag är okritisk mot landslagets sätt att spela och de uppnådda resultaten. Med andra ord gillar jag även religionsvetenskapen, men det behöver inte nödvändigtvis utesluta min kritik. Därför förstår jag inte varför du och många av dina kollegor (mina kära lärare) envisas med att visa mig dörren varje gång jag försöker inleda en diskussion. Att säga att ”det här är vad vi gör, like it or piss off” attityden är just det jag kritiserar. Det finns liksom inget högt tak eller för den delen en vilja för att föra en diskussion, inga ambitioner på att röra sig utanför de extremt inramade mönstren och en oförståelig vilja för att ”lägga locket på”. Gavin Flood skriver:

      ”Yet never has religion been so misunderstood. Never has there been a time when the understanding of religions has been more important and never has there been a greater need for such knowledge and critical inquiry to advice public debate which so often lacks informed perspectives”. (The Importance of Religion, s. 1)

      Enligt min mening bidrar varken religionsvetenskapliga och/eller teologiska studier/forskning till en bättre förståelse av religion. Båda är alldeles för inramade med en massa akademisk ”mumbo-jumbo” snack. Ni måste ta kritiken utifrån på allvar. För mina erfarenheter tyder på att allmänheten inte ens Vet vad religionsvetenskap är, och vad religionsvetare gör. Att det jag skriver sedan tolkas som aktivism tycker jag är trist. Och nej, religionsvetenskap är inte (konfessionell) teologi. Religionsvetenskap är (konfessionell) sekularism. Att bedriva en verksamhet som ständigt går runt problemen istället för att behandla problemen och därmed bidra med konstruktiva lösningar är resursslöseri, inte ytterligare analyser, teorier, kategorier och dylikt.

      Ümit

      Radera
    2. Ja, det finns helt klart ett problem när det gäller att bidra till förståelse.

      Jag skulle säga att det är ett slags akademisk trend inom vissa områden att man fokuserar väldigt mycket på att problematisera, samtidigt som lägger betydligt mindre vikt vid att förklara. Det verkar också saknas insikt om att dessa två kan stå i motsatsställning.

      När man ständigt bara problematiserar, relativiserar, pekar på allt som är subjektivt, ifrågasätter begrepp och definitioner och så vidare, bryter man också ner de strukturer människor använder för att förstå sin omvärld. Det kan förstås finnas en poäng i detta, eftersom existerande strukturer har brister. Men om man inte samtidigt bygger upp nya, då lämnar man människan i en omvärld hon saknar verktyg att förstå.

      Och där står vi med akademiker som inte kan förklara religiös extremism för vanliga människor, men gärna gör en lång utläggning om hur problematiskt det är att använda ordet extremism och att själva ordet religion är så diffust definierat att religion egentligen inte finns.

      Det finns förstås också en massa beskrivande, men beskrivande är inte detsamma som att förklara. Man refererar och kommenterar och säger att den säger si och den tycker så och det här är ett perspektiv och det här ett annat och alla kan ju tolka som de vill. Men analyserna som leder till att man förstår, ser den större bilden, att saker faller på plats, att man bygger upp något man kan använda för att göra världen begriplig, det finns inte där på samma sätt.

      Radera