fredag 11 januari 2019

JUDISK-MUSLIMSKA RELATIONER I SVENSK HISTORIA


Harry och Ali
Ali Zakerov kom med roddbåt från Finland till Vojakkala i Norrbotten den 2 oktober 1944. Med i båten fanns hustrun Zeinab och dottern Didar, 11 månader. I polisförhör berättade Ali att han kom från Tallinn, var körsnär och att han flytt för att slippa militärtjänstgöring.
Först placerades familjen i ett flyktingläger i Umeå, men efter en tid hamnade de i Stockholm. För att få jobb gick Ali till Stureplan där han höll utkik efter någon han tyckte såg judisk ut.
”Folk trodde han bröt på tyska,” har dottern Didar berättat för mig, ”men han bröt på jiddisch.” Familjen Zakerov var muslimska tatarer. I Tallinn bodde judar och muslimer i samma kvarter, många av Alis barndomsvänner var judar och han talade därför jiddisch.
Vid korsningen Birger Jarlsgatan-Sturegatan träffade så han Harry Rock som drev butiken Päls-Nova på Jakobsbergsgatan 6. Där fick Ali sitt första jobb i Sverige och kom sedan att arbeta för olika judiska pälshandlare fram till pensioneringen.
Harry Rock var engagerad sionist, medgrundare till Stiftelsen Judaica och ledde den svenska sektionen av Keren Kajemet, som kallats världens äldsta miljöorganisation. Tillsammans med ytterligare muslimska tatarer som kom till Sverige under andra världskrigets slutskede grundade Ali Zakerov 1949 Sveriges första muslimska förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och kultur. Han stod som ordförande fram till sin död 1975. Vid Ali Zakerovs begravning – på den muslimska begravningsplats han var med om att grunda strax bredvid den judiska, på Skogskyrkogården – deltog både judar och muslimer.
Men judisk och muslimsk historia i Sverige söker sig längre tillbaka än så, och ofta är de sammantvinnade.

Kalabaliken i Karlshamn
De första judar och muslimer som vi vet besökte Skandinavien var här redan under vikingatiden, men det är först på 1600-talet judar och muslimer bosatte sig i Sverige.
Men det var inte alltid frivilligt. Och de fick inte behålla sin religion.
Vid Uppsala möte 1593 fastslogs att svenska medborgare måste bekänna sig till den evangeliska-lutherska läran och i 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar” som befann sig i landet skulle ”befordras till Doop och Christendom”.
Redan 1681 kom två judiska familjer om tolv personer till Stockholm, ledda av Moses Jacob och Israel Mendel. De döptes allihop den 29 september samma år i Tyska kyrkan vid Prästgatan.  Det var det första i en rad så kallade judedop. Kung Karl XI och drottning Ulrika Eleonora närvarade som dopvittnen.
Karl XI närvarade också när en muslimsk kamelskötare som tagits till fånga av adelsmannen Nils Bielke döptes i Storkyrkan 1692. Han gavs dopnamnet Nils, efter Bielke själv får vi anta. Denna kamelskötare är intressant på flera sätt. Han bör ha kommit till Sverige 1688, men döptes alltså först 1692. Det skulle innebära att han i alla fall nominellt levde som muslim i Sverige mellan dessa år. Dessutom avbildades han av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl och tavlan hänger än idag på Drottningholms slott.
Sveriges första kända muslim finns alltså på bild! 

Kamelskötaren som enligt dopattesten från 1692 byter namn från Schiaba till Nils

Vad gäller judisk-muslimska relationer i Sverige under stormaktstiden är åren mellan 1715–1719 mest intressanta. Då vet vi att judar och muslimer levde och verkade nära inpå varandra.
När Karl XII efter kalabaliken i Bender återvände till Sverige hade han nämligen i släptåg närmare trettio familjer från osmanska riket, vilka alla hade skulder att driva in. Häften av dem var muslimer medan resten huvudsakligen var judar eller kristna och dessa hamnade huvudsakligen i Karlshamn.
Amiralitetskonsistoriet fick huvudbry och frågade kungen om dessa skulle ”tillåtas att öva deras gudstjänst” och andra riter. Kungen lät svara att de så fick göra, om det skedde ”inom lyckta dörrar”. Detta fribrev innebär att vi vet att judendom och islam praktiserades sida vid sida i Sverige under några år i början av 1700-talet.


 Karl XII:s skrivelse från 12 februari 1718

Under frihetstiden fick en mindre grupp judar möjlighet att bosatta sig i Sverige utan att konvertera. Mest känd är sigillgravören Aaron Isaac som 1774 grundade den första officiella judiska församlingen i Sverige. Det skulle då dröja drygt 100 år innan muslimen Ebrahim Umerkajeff etablerade sig i Stockholm, i samband med Konst- och Industriutställningen på Djurgården 1897. Drygt 20 år senare kom Akif Arhan från Turkiet – och sedan alltså Ali och Zeinab Zakerov med lilla Didar, 1944.
Ali Zakerov och medlemmarna i Sveriges första muslimska församling etablerade goda kontakter med judar i Stockholm, och dessa kontakter levde vidare. Didar Samaletdin hade själv en ledande roll i församlingen och var aktiv i denna långt in på 1990-talet. En viktig del av hennes arbete rörde religionsdialog. Hon minns med glädje samarbetet med biskopen Ingmar Ström och rabbinen Morton Narrowe.
 Idag grundas nya sådana dialoginitiativ, som projektet Amanah i Malmö vilket drivs av rabbinen Moshe David HaCohen och imamen Salahuddin Barakat.
Det är tur, då de idag behövs kanske mer än någonsin tidigare.


Texten är ursprungligen publicerad i tidskriften Dialog, vintern 2019. Tidskriften kan beställas via: www.samarbetsradet.se