En gång för många år sedan var jag och min man på väg hem från en sabbatsmiddag i Jerusalem. Gatorna var ganska tomma, men på andra sidan vägen såg vi en grupp unga haredimän (ultraortodoxa) på väg emot oss. När vi var inom hörhåll stannade plötsligt en röd sportbil och två unga män hoppade ut. En av den höll ett baseballträ i handen och de började jaga efter haredimännen. En av dessa blev efter, ramlade och männen ur sportbilen började misshandla honom. Maken och jag rusade skrikande fram och våldsmännen hoppade in i sin bil och försvann. Vi hjälpte den misshandlade mannen upp, och han berättade vad som hade hänt. Männen i sportbilen hade, efter att sabbaten hade börjat, kört igenom ett kvarter där det bodde ultraortodoxa. I protest mot detta hade några ultraortodoxa män kastat sten på bilen. Nu ville bilens ägare ha hämnd. Men, som han den unge haredimannen sa, ”Det var inte vi, det var en annan grupp. De tycker att vi ser likadana ut allihop!”
Jag minns att spänningen mellan religiösa och ortodoxa var påtaglig i Jerusalem. I kvarter som huvudsakligen beboddes av ultraortodoxa förväntades alla respektera den livsstilen. Gatorna stängdes av på sabbaten; på väggarna satt plakat där den som passerade kvarteret uppmanades att klä sig anständigt. Samtidigt, i de sekulära kvarteren, kunde man fira sabbat på McDonald’s i kortkort och äta cheeseburgare. Sekulära och religiösa hade mycket lite kontakt med varandra.
På senare tid har en del kontaktytor dock skapats, nu senast genom TV-serien Shtisel. I Sverige har den tidigare visats på Axess TV och nu på Netflix. Shtisel kom 2013 och har än så länge två säsonger. Serien handlar om en ultraortodox familj i kvarteret Geula i Jerusalem. Om omsorg om barnen, äktenskap, pengar (eller brist på det), arbete och studier – allt i hareditappning, ofta över lite kugel (en sorts pudding med nudlar eller potatis som bas) och oändliga koppar the. Ömsint skildras huvudpersonen Akivas dejtande "haredi style": mötet arrangeras av en äktenskapsmäklare i lobbyn på ett hotell. Om första mötet går bra, och båda familjerna vill fortsätta processen, blir det flera möten. Men istället för den unga flickan Esti som alla tycker skulle vara ett bra parti för honom, så är han redan förälskad i änkan Elisheva. Problemet är att hon har blivit änka två gånger. En sådan kvinna brukar i judisk tradition kallats ishah katlanit (”dödlig kvinna”) och män har traditionellt förbjudits eller åtminstone avråtts från att gifta sig med henne, för att inte drabbas samma öde som hennes två första makar.
Manusförfattarna Yehonatan Indursky och Ori Elon har båda ultraortodox bakgrund och idén föddes när de satt på restaurangen Shtisel i just det kvarter där serien utspelas. Många detaljer i livsstil och interiörer känns också mycket autentiska och berättandet tyngs inte av allt för mycket förklaringar. Det gör kanske att vissa tittare missar en del, men det gör inte så mycket.
En intressant vändning i intrigen är att Akiva och Elisheva får tillfälle att träffas genom att Akiva bestämmer sig för att starta en minnesfond för sin mor som dött ett år tidigare, en fond som ska låna ut värmeelement, en nödvändighet i Jerusalem där många hus saknar centralvärme. Det här speglar verkliga förhållanden i den ultraortodoxa världen i Jerusalem. Haredifamiljer är överrepresenterade bland de som har lägst inkomster, samtidigt är de även överrepresenterade när det gäller alla sorters frivilliginsatser och välgörenhetsorganisationer, t ex till stöd för fattiga, sjuka och äldre. Detta har blivit allt tydligare under de senaste decennierna då den israeliska staten har genomfört radikala nedskärningar i sina välfärdssystem, något som har gjort allt fler israeler beroende av välgörenhetsorganisationer och frivilliginsatser. En sådan organisation, som möjligen inspirerat Akivas värmeelementfond, är Yad Sarah [1].Yad Sarah grundades på 1970talet efter att dess grundare Uri Lupolianski insåg att det bland fattiga familjer fanns stora behov av att få låna medicinsk utrustning och hjälpmedel för att kunna vårda och hjälpa sjuka, gamla och familjemedlemmar med funktionshinder i hemmet. Behoven växte allt eftersom den israeliska staten minskade både på vårdplatser och bidrag. Idag är Yad Sarah Israels största frivilligorganisation som varje år når en miljon hjälpbehövande genom 7000 frivilligarbetare, många av dem haredi. Det har i sin tur kommit att innebära en betydande kontaktyta mellan sekulära och religiösa i Jerusalem, något som säkert bidrog till att Lupolianski 2003 valdes till stadens första ultraortodoxa borgmästare [2].
En annan kontaktyta är organisationen ZAKA vars frivilliga i gula västar ofta är först på plats vid terrordåd och olyckor, dels för att ge första hjälpen tills ambulanser hinner fram, dels när det gäller dödsfall och särskilt vid terrordåd, för att insamla och identifiera alla kroppsdelar så att hela kroppen ska kunna begravas. Antropologen Nurit Stadler har beskrivit hur ZAKA som organisation har bidragit till en mer positiv bild av de ultraortodoxa bland sekulära israeler, samtidigt som arbetet i ZAKA har varit en del i framväxten av en ny form av manlig identitet bland ultraortodoxa, inte bara genom fromma studier, utan mer lik den sekulära befolkningens treåriga militärtjänstgöring [3].
Genom serien Shtisel får alltså sekulära israeler inblick i livet bland de ultraortodoxa. Samtidigt är det uppenbart att även vissa ultraortodoxa, trots sitt traditionella motstånd mot TV, ser serien. Det märktes bland annat när en sång (Niggun Minsk) som komponerats speciellt för serien och där sjungs av farmor Malka, kort därefter kom på repertoaren för ett ultraortodoxt band [4].
Shtisel är sevärd inte bara för den gripande intrigen, de strålande skådespelarinsatserna, den språkligt intressanta strukturen där personerna växlar mellan hebreiska och jiddisch – den representerar också något nytt i israeliskt filmskapande. Tidigare filmer och serier i den här miljön har ofta framställt religionen som det som skapar problem för karaktärerna, och som något som de vill bort ifrån. I Shtiselutgör istället den religiösa livsstilen (eftersom det inte är så lätt att avdela någon man kan kalla religion från övriga delar i livet när det gäller haredim) bakgrunden mot vilken karaktärerna upplever svårigheter och glädjeämnen som de flesta tittare kan känna igen.[5]
Lena Roos, Södertörns högskola
[1] https://en.yad-sarah.net/
[2] Roos, Lena. 2015. ”If I Am Only for Myself, Who Am I?”, Religion and volunteering. Complex, contested and ambiguous relatiionships, red. Lesley Hustinx, Johan von Essen, Jacques Haers, Sara Mels, Springer.
[3] Stadler, Nurit. 2009. Yeshiva Fundamentalism. Piety, Genderm and Resistance in the Ultra-Orthodox World, New York University Press.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar