Spiritual bypass

I gårdagens inlägg skriver Simon Sorgenfrei om hur media förvånat lyfter fram kopplingen mellan en mördare och hans önskan att bli buddhistisk munk och ställer frågan: våldsam buddhist - en motsägelse?

Det är alltid svårt att uttala sig om enskilda människors bevekelsegrunder när de utför extrema handlingar, och i vilken utsträckning detta kan länkas till ett religiöst motiv. Finns det några tydliga kopplingar mellan buddhism och dödsskjutningarna annat än att mannen som utförde dem tidigare sökt sig till thailändska buddhistiska kloster?

Vad som kan vara värt att notera i samband med konvertiters intresse för buddhism och meditation, är att man kan finna flera olika skäl till varför de söker sig till en buddhistisk utövning. I min studie av en meditationsrörelse i Sverige kunde jag iaktta åtminstone fyra olika motiv till att utöva intensiv meditation: medicinska skäl - där individen sökte en bot mot fysiska åkommor; psykologiskt välbefinnande; nyandligt sökande (meditationstekniken sågs som en praktik som kunde inlemmas i en nyandlig orientering); och de med ett tydligt buddhistiskt soteriologiskt motiv (att utöva för att nå närmare befrielse).

Inom meditationskretsar är det ett välkänt fenomen att människor med instabilt psyke ibland kommer till kurser för att söka mental lindring, och buddhismen eller meditationen blir på så sätt ett försök till självmedicinering. Utöver själva meditationen, som kan fungera som en medicinsk teknik, kan en annan positiv effekt av att vistas i en klosterlik miljö vara att det finns strikta regler för uppförande - något som också kan fungera stödjande för männniskor med sociala funktionsnedsättningar.

Ett annat fenomen, värt att uppmärksamma i det här fallet, är det som gå under benämningen "spiritual bypass". Det är ett fenomen som syftar på att individen legitimerar ett distanserat förhållningssätt till sig själv och omgivningen genom att tolka sitt beteende som religiös fördjupning, men samtidigt kan personen uppvisa en oförmåga att läsa av sina känslor och hantera dessa på ett adekvat sätt. Robert Augustus Masters definierar i sin bok spiritual bybass som: användandet av andliga eller religiösa praktiker eller uppfattningar som ett sätt att undvika smärtsamma känslor och upplevelser. Flera av dagens framstående meditationslärare har uppmärksammat fenomenet, och Jack Kornfield, meditationslärare och psykolog verksam i USA, har belyst problemet i sin bok: After Extacy - the Laundry där han beskriver svårigheterna med att hantera en återkomst till vardagen efter djupa andliga upplevelser.

Dödsskjutningarna på militärbasen i USA är en mycket sorglig händelse, och visar kanske indirekt på de svårigheter och utmaningar som kan finnas i religiösa sammanhang att hantera människor med instabilt psyke.

Katarina Plank, FD, religionshistoriker
Göteborgs universitet

Våldsam buddhist - en motsägelse?

Vi var många imorse som reagerade på Expressens rubrik till en artikel om den tragiska dödsskjutningen på en militärbas i Washington, USA. Sköt ihjäl 12 personer – ville bli munk står det under en bild på gärningsmannen Aaron Alexis. ”De ställer tuffa krav i klostren nuförtiden” kommenterade någon på Facebook. I artikeln förbryllas journalisten Lars Näslund över det faktum att gärningsmannen sedan en tid tillbaka praktiserade meditation, tyckte om att besöka buddhistiska tempel och tydligen haft planer på att bli buddhistmunk.

Våldsam buddhist - en motsägelse? Ur Expressen 170913

Hade Aaron Alexis istället varit muslim, eller attraherats av islam, hade reaktionen gissningsvis varit en annan. Mer troligt är att gärningsmannens religiösa preferenser då getts förklaringsvärde framför psykosociala, ekonomiska eller andra aspekter. Detta har naturligtvis flera förklaringar. En viktig orsak är att buddhistiskt kodat våld (vilket massakern i Washington inte tycks ha varit!) sällan drabbat Amerikaner eller Européer i modern tid, medan både USA och Europa drabbats av flera attacker som legitimerats med islam. Buddhism har huvudsakligen praktiserats i länder långt borta, medan Europa delvis definierats som en kristen gemenskap i förhållande till grannländer med en muslimsk majoritetsbefolkning. Bilden av islam och muslimen som fienden har gamla anor.

I förra årets SOM-rapport I framtidens skugga framgick att buddhism är den religion flest svenskar är positiva till efter kristendomen. I åldersspannet 16-29 år är buddhism till och med den religion man har mest positiva attityder till. Samtidigt visade rapporten att islam är den religion flest svenskar har negativa attityder till. Buddhism förknippas med en icke-hierarkisk, apolitisk, individuell andlighet eller livsfilosofi – islam uppfattas ofta istället som en mer politisk religion med tydliga dogmer som styr muslimers religiösa liv.

Bakgrunden till dessa föreställningar kan spåras genom historien, sökas i nyhetsrapporteringen och populärkulturen eller påvisas i våra läromedel. I en intervju i tidningen Tro & Politik säger islamologen Jonas Otterbeck som studerat bilden av religion i svenska skolböcker: ”Genuskritik och fundamentalism finns överhuvudtaget inte i beskrivningen av buddhism. De bitarna faller utanför hur vi vill se buddhismen, medan de är main­stream när man skriver om islam.”

I ett pågående forskningsprojekt försöker religionshistorikern David Thurfjell finna rötterna till svenskars bild av buddhism. Även Thurfjell visar hur svenskar tenderar att föreställa sig buddhism som en apolitisk och fredlig religion. Samtidigt, i en intervju i Amos magasin, pekar han på forskning som menar att buddhism är den religion vars utövare procentuellt sett varit inblandade i flest krig mellan 1500-talet och andra världskriget. I boken Mystik och andlighet – kritiska perspektiv pekar han även på hur många är blinda för politiska, patriarkala och hierarkiska drag i buddhisters religionsutövning.

På senare tid har vi också kunnat läsa i svenska tidningar om etniska rensningar och brutalt våld utövat av buddhister i Burma. 2011 disputerade även religionshistorikern Niklas Foxeus på en avhandling som delvis behandlade politiska tendenser i samtida burmesisk buddhism. I vilken mån denna rapportering nyanserat svenskars uppfattningar om buddhism är förtidigt att säga. Våra föreställningar om religioner och kulturer har långa rötter och attitydförändringar går långsamt.

Man kan dock efterlysa en större kunskap om religion som fenomen och en större medvetenhet bland journalister kring egna onyanserade föreställningar som påverkar nyhetsrapporteringen – och i förlängningen allmänhetens förståelse och attityder.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Sex å sånt

I tidningen Dagen har det under de senaste två veckorna uppmärksammats att RFSU vill ha in sexualundervisning i de flesta ämnen i den svenska skolan. Inom fysikämnet kan man till exempel testa kondomers hållbarhet. Kemiämnet kan analysera den kemiska sammansättningen i glidmedel etc. Vissa av förslagen kanske är lite långsökta, men grundpoängen är klar: sexualundervisningen ska inte avgränsas till biologiämnet. 

Som väntat möter förslaget kritik. Sex är ju ett hett ämne. Vissa kristna röster är, föga förvånande, upprörda. I Dagens ledarblogg skriver Carl-Henric Jaktlund om risken för en ”översexualiserad” skola. Han håller med om att sexualundervisningen i skolan måste reformeras, men kanske kan man gå lite varligare fram: bara sexa lite, kanske. Inte ge frågan alltför stora proportioner. 

Men istället för att höja ett varningens finger kan man gå till motangrepp. Svenska Evangeliska Alliansen, annars mest kända för sitt aktiva politiska lobbyarbete i samband med diskussionen om samkönade äktenskap och kristendomens plats i religionskunskapsämnet, kommer med ett eget förslag till den svenska skolan. Varför inte införa kristendom i alla ämnen? Här är exempel ur deras konkreta förslagslista, saxat ur Dagen:  

Bild – hur man målar ikoner.

Fysik – hur man kan gå på vatten.

Svenska – hur man skriver kristen andaktslitteratur.

Matematik – hur man räknar ut relationen mellan antalet församlingsmedlemmar och storleken på kollekten.

Teckenspråk – hur man tecknar olika bibelverser, till exempel Joh 3:16.

Teknik – hur man bygger en tryckpress för bibelproduktion.

Kemi – hur man gör vatten blir till [sic] vin.

Vem har sagt att humor och kristendom inte går ihop?

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

En förändring att diskutera, måhända...

RVK har sent omsider gjorts uppmärksam på att uppslagsorden "Religionsvetenskap" och "Teologi" i Nationalencyklopedin har uppdaterats, och det på ett sätt som speglar de senaste årens akademiska diskussioner och debatter i frågan om ämnesidentiteter och ämnesgränser. Vi citerar här de nya texterna, mot bakgrund av att inte alla som följer bloggen har tillgång till NE-online

religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion i historia och samtid. Religionsvetenskapen undersöker religion som en del av den mänskliga kulturen och utforskar den med hjälp av historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska metoder. I Sverige vilar religionsvetenskapen på sekulär grund vilket innebär att den utifrån frågeställningar som i princip kan uppfattas som angelägna av alla människor oberoende av deras religiösa och livsåskådningsmässiga tillhörighet strävar efter att obunden av religiösa institutioner få fram saklig och objektiv kunskap.

Ämnets framväxt 

Redan under antiken förekom ett distanserat, intellektuellt granskande av de samtida klassiska religionerna. Filosofer undersökte myternas trovärdighet, ritualernas effektivitet ifrågasattes och gudarnas existens sattes under debatt. Även om detta granskande kom att bli en intellektuell förutsättning för framväxten av kunskapssökande som var oberoende av de kyrkliga institutionerna resulterade de antika filosofernas argumentationer mest i verkningslös polemik. Under senantiken formerades sedermera den kristnateologin.
Denna kan ses som en föregångare till religionsvetenskapen såtillvida att det inom teologin utvecklades kritiska metoder, inte minst hermeneutiska tolkningsmetoder och bibelkritik (jämför Bibeln). Ur en annan synvinkel är emellertid teologin något helt skilt från religionsvetenskapen såtillvida att religionsvetenskapen inte syftar till att försvara eller förbättra någon religiös tradition utan tvärtom syftar till att skapa vetenskaplig kunskap oberoende av de religiösa anhängarnas intressen.

Först under andra hälften av 1800-talet, i samband med sekulariseringen av Europa och Nordamerika, såg den självmedvetna religionsvetenskapen ljuset och blev institutionaliserad. Som ämnets grundare brukar den tysk-brittiske filologenMax Müller lyftas fram. Müllers nya ämne, kallat Science of Religion, mötte kritik inte bara från kristet teologiskt håll där man hävdade att enbart kunskap om den sanna religionen hade ett värde vid universiteten, utan även från delar av forskarsamhället som såg den framväxande religionsvetenskapen som ett försök att smuggla in religiösa föreställningar i vetenskapssamfundet. Även om Müller och andra tidiga företrädare för ämnet delvis verkligen hade konfessionella motiv eftersträvade de emellertid objektiv kunskap om världens religioner och hyste den vid tiden unika ambitionen att behandla kristendomen som en religion bland andra.

I Sverige kom Müllers forskningsprogram att tas upp av ämnet religionshistoria, vars första professor typiskt nog blev den liberale teologen, sedermera ärkebiskopen Nathan Söderblom. Söderbloms position och internationella framgångar gav ämnet en relativt stark ställning i Sverige, och religionshistoria blev under 1900-talet det religionsvetenskapliga ämne som mest självmedvetet sökte efter objektiv kunskap i medveten opposition till den konfessionella teologin. Som enda religionsvetenskapligt ämne kom det därför att som regel att placeras vid humanistisk och inte teologisk fakultet.

Från teologi till religionsvetenskap

Ordet "religionsvetenskap" började först användas i högre utsträckning i Sverige under 1970-talet. Anledningen till detta var att företrädare för de teologiska utbildningarna ville bredda rekryteringen av studenter och modernisera utbildningen. De döpte om kurserna från "teologiska" till "religionsvetenskapliga". Fram till 2007 existerade det därför vid svenska universitet formellt sett en prästutbildning – dvs. en utbildning för pastoral tjänst inom Svenska kyrkan som fram till 2000 var statskyrka i Sverige – som benämndes religionsvetenskaplig. Fortfarande kan man stöta på uppfattningen att religionsvetenskap är identiskt med teologi.

Även efter 2007 har Svenska kyrkan fortsatt att önska att dess blivande präster ska läsa religionsvetenskap. Det är inte heller ovanligt att personer som tänker sig en framtid som religiösa specialister inom något annat trossamfund också studerar religionsvetenskap. Under 00-talet har emellertid lärarutbildningenkommit att få stor betydelse för den religionsvetenskapliga utbildningen i Sverige. Denna förändring har inneburit ett definitivt avsked från de konfessionella tendenser som har levt kvar inom vissa delar av religionsvetenskapen.

Den sekulära religionsvetenskap som existerar i Sverige har sin motsvarighet i andra länder. Framför allt gäller detta länder i Europa, Nordamerika och Australien. Liksom i Sverige har det tagit lång tid för en bestämd terminologi att bli etablerad, varför man runt om världen finner teologiska lärosäten som i huvudsak ägnar sig åt objektivt och fritt kunskapssökande liksom att det finns lärosäten som betecknar sig som religionsvetenskapliga (jämför engelska study of religion eller religious studies) och som i huvudsak är konfessionella. I stora delar av världen existerar över huvud taget ingen sekulär forskning eller utbildning om religion.

Forskarämnen
Religionsvetenskapens olika forskarämnen kan delas in i tre kategorier utifrån deras objekt och metoder: historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska studier. De forskarämnen som i huvudsak arbetar historiskt är religionshistoria,bibelvetenskap, kristendomens historia (kyrkohistoria), kyrko- och samfundsvetenskap samt missionsvetenskap. Även andra religionshistoriska ämnen som under slutet av 1900-talet har blivit till egna forskarämnen, i synnerhet islamologi, judaistik och studiet av indiska religioner, hör till den kategorin. De s.k. religionsbeteendevetenskapliga ämnena, religionssociologi,religionspsykologi och kanske även religionspedagogik ochreligionsantropologi, är ämnen som lånar metodik och teoribildning från samhällsvetenskaperna. Inte minst på grund av den allt större betydelse som lärarutbildningen har fått för religionsvetenskapen i Sverige har de samhällsvetenskapliga ämnena, med deras traditionella fokus på samtida levande religiositet, fått ökad betydelse för den religionsvetenskapliga kunskapsproduktionen. Filosofiska frågeställningar och bevisföring förekommer inom framför allt religionsfilosofi, tros- och livsåskådningsvetenskap och etik. Det ofta självmedvetet konfessionella ämnet systematisk teologi kan även räknas till den filosofiska kategorin. Inom den systematiska teologin försöker företrädare för ämnet att filosofiskt motivera att det är legitimt att bedriva konfessionell forskning inom vetenskapssamfundets domän.

Dessa uppdelningar av religionsvetenskapen i olika forskarämnen har betydelse framför allt vid de större, äldre universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, medan de nyare universiteten och högskolorna mindre ofta omtalar forskningen som något annat än enbart religionsvetenskaplig.

(http://www.ne.se/lang/religionsvetenskap, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)

teologi (grekiska theologi´a, av teo- och -logi), det metodiska reflekterandet över religiösa grundbegrepp och handlingar. Den teologiska reflexionen kan utföras av olika kategorier av människor, i olika institutionella och sociala sammanhang och med olika syften. Även om människor utan specialkunskaper också reflekterar över den religiösa tradition de tillhör används termen oftast i samband med lärosystem hos religiösa experter, t.ex. präster och munkar. Inom världens stora religiösa traditioner har teolog till och med blivit ett särskilt yrke. Det metodiska reflekterande som dessa teologer utför syftar till att förtydliga religionens innebörd, till att belysa trossatser, systematisera dogmer och förklara ritualer (jfr systematisk teologi).

I historiskt sett kristna länder har teologer alltsedan medeltiden varit verksamma vid universitetens teologiska fakulteter. De flesta teologiska fakulteter i världen är knutna till en bestämd religion och har som sitt uppdrag att, gärna i kritisk men samtidigt konstruktiv anda, utveckla religionen i fråga. I Sverige existerar teologiska fakulteter enbart vid Lunds universitet och Uppsala universitet. 

I och med sekulariseringen har många teologer, bl.a. i Sverige, kommit att inta en neutral och objektiv hållning gentemot den religion de studerar. Termen teologi används då vanligtvis som benämning på det vetenskapliga studiet av kristendomen eller presenteras till och med som synonymt med religionsvetenskap i allmänhet (jfr religionsvetenskap). Teologi är då beteckningen på ett speciellt vetenskapligt studium.

Inom den sekulära religionsvetenskapen tenderar man emellertid att undvika att använda ordet teologi som synonymt med religionsvetenskap. Tvärtom uppfattar många religionsvetare teologi som en term som betecknar religiösa människors trosföreställningar och myter om det gudomliga. Teologi är då benämningen på ett föremål för vetenskapliga studier.

(http://www.ne.se/lang/teologi/325914, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)

Det är inte orimligt att tänka sig att dessa nya definitioner på de två begreppen kommer att föranleda en del diskussion, och RVK hoppas att en del av den kan föras här på bloggen. 

Tro och vetande - litteraturtips

I söndags hade det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bookrelease i Stigbergets Borgarrum i Stockholm. Efter hundraårsjubileet 2006 beslutade styrelsen att ge ut en bok som behandlade några av de personer som deltog i grundandet av Sällskapet och nu har boken med titeln Sällskapet. Tro och vetande i 1900-talets Sverige sett dagens ljus! Boken utgör en intressant läsning som rör sekelskiftet 1900 och tar upp frågor som rör synen på religion och religionens roll i samhället. Det var en brytningstid där liberalteologi influerade och en historiekritisk läsning av bibeln påverkade kraftigt och orsakade konflikter mellan tro och vetande. Grundarna av Sällskapet främjade ett religionsvetenskapligt perspektiv och ifrågasatte gamla auktoriteter och tolkningsmetoder. I boken återfinns kapitel om Nathan Söderblom, Lydia Wahlström, Samuel Fries och Gottlieb Klein liksom ett kontextualiseringskapitel skriven av idéhistorikern Inga Sanner. Boken är redigerad av Susanne Olsson och författare är Göran Agrell, Helle Klein, Inga Sanner, Björn Skogar och Maria Södling. Boken presenterar också ett kapitel av Björn Skogar som tar upp relevansen av Sällskapet idag och vikten av att bidra till folkbildning rörande religionsvetenskapliga frågor, som är ett av Sällskapets syften än idag.

För den som är intresserad av dessa frågor och tidsperioden kan jag även rekommendera boken Ingenting är anstötligare än sanningen. Religion och politik hos Torgny Segerstedt, skriven av Christer Hedin, som berör många likartade teman. Båda är utgivna på förlaget Molin&Sorgenfrei.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Islams minskade politiska roll i Egypten

I Egypten pågår den politiska processen att arbeta om konstitutionen från 2012. En grupp om 10 personer har arbetat med att reducera antalet artiklar från 236 till 198 och presenterat den för interimspresidenten Adli Mansour. Reaktionerna på deras förslag har varit olika. Framförallt diskuteras det att tre uppmärksammade och kontroversiella artiklar från den tidigare konstitutionen har tagits bort i det framlagda förslaget, där två direkt relaterar till islams roll i framtida konstitutionen: 1) Att det konsultativa rådet (Shura Council) tas bort. 2) Den gamla lagen om att 50 % av parlamentet skall fyllas av representanter för arbetare och bönder. 3) Ta bort den artikel som kodifierar en ”korrekt” tolkning av islamisk lag (Shariah).

I det nya förslaget förbjuds även politiska partier som baseras på religion, som diskriminerar på basis av kön, och som engagerar sig i samhällsfientliga aktiviteter, eller som är hemliga, militära, eller semi-militära till sin natur. Detta förslag ses nog av många som en förutsättning för att Egypten skall utvecklas civilt och demokratiskt, men är säkerligen upprörande för de som vill etablera partier på religiös grund. Vad sker då med till exempel det muslimska brödraskapets politiska parti, Frihet och rättvisepartiet?

Fortfarande står det i det nya förslaget att Shariah är grunden för lagstiftningen, men utan att specificeras mer än så och det ser ut som att det får stå där för att hålla de religiösa partibildningarna någorlunda nöjda. Men åtminstone det salafitiska partiet al-Nour väntas protestera mot detta då det sannolikt uppfattas som att Shariah endast symboliskt omnämns, och inte kommer att ha inflytande i praktiken. Även den teologiska institutionen al-Azhar får begränsad makt i nya förslaget. Här omnämns al-Azhar som en oberoende islamisk institution, men inget nämns om att de skulle ha en speciell roll i att bli konsulterade gällande lagar relaterade till Shariah, vilket den tidigare konstitutionen gav dem. Förslaget är alltså en kraftig reducering av Shariahs roll i konstitutionen från 2012.

Förslaget skall nu gås igenom av en grupp om 50 personer, som skall offentliggöras inom kort. Frågan är vilka som då kommer att ingå. Det som har nämnts är att det skall vara representanter från politiska partier, intellektuella, arbetare, bönder, syndikat, kyrkor, al-Azhar, polisen och militären. De har sedan 60 dagar på sig att lämna ett förslag till presidenten och därefter skall folkomröstning hållas inom en månad.

Ingen vet säkert hur det muslimska brödraskapet/Frihet och rättvisepartiet ställer sig till denna utveckling. Fortfarande pågår protesterna mot det som de betraktar som en militärkupp. Ledande personer från det muslimska brödraskapet arresteras dessutom dagligen och deras demonstrationer attackeras med våld, vilket knappast ger goda förutsättningar för deras vilja att delta. Dessutom, om det muslimska brödraskapet och deras politiska parti skall få behålla laglig status måste de erkänna legitimiteten av demonstrationerna som avsatte presidenten Morsi i somras, vilket inte låter som ett sannolikt scenario. Samtidigt kan man ju tänka sig att ett slags avtal med det muslimska brödraskapet som kan få dem att gå med på att bli inkluderade i processen, skulle göra att Egypten framstår bättre i internationella ögon.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Uppdatering:
Nu finns listan ute med namn här, och där finns endast två representanter som hör till den islamistiska sidan.

Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola