religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion i historia och samtid. Religionsvetenskapen undersöker religion som en del av den mänskliga kulturen och utforskar den med hjälp av historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska metoder. I Sverige vilar religionsvetenskapen på sekulär grund vilket innebär att den utifrån frågeställningar som i princip kan uppfattas som angelägna av alla människor oberoende av deras religiösa och livsåskådningsmässiga tillhörighet strävar efter att obunden av religiösa institutioner få fram saklig och objektiv kunskap.
Ämnets framväxt
Redan under antiken förekom ett distanserat, intellektuellt granskande av de samtida klassiska religionerna. Filosofer undersökte myternas trovärdighet, ritualernas effektivitet ifrågasattes och gudarnas existens sattes under debatt. Även om detta granskande kom att bli en intellektuell förutsättning för framväxten av kunskapssökande som var oberoende av de kyrkliga institutionerna resulterade de antika filosofernas argumentationer mest i verkningslös polemik. Under senantiken formerades sedermera den kristnateologin.
Denna kan ses som en föregångare till religionsvetenskapen såtillvida att det inom teologin utvecklades kritiska metoder, inte minst hermeneutiska tolkningsmetoder och bibelkritik (jämför Bibeln). Ur en annan synvinkel är emellertid teologin något helt skilt från religionsvetenskapen såtillvida att religionsvetenskapen inte syftar till att försvara eller förbättra någon religiös tradition utan tvärtom syftar till att skapa vetenskaplig kunskap oberoende av de religiösa anhängarnas intressen.
Först under andra hälften av 1800-talet, i samband med sekulariseringen av Europa och Nordamerika, såg den självmedvetna religionsvetenskapen ljuset och blev institutionaliserad. Som ämnets grundare brukar den tysk-brittiske filologenMax Müller lyftas fram. Müllers nya ämne, kallat Science of Religion, mötte kritik inte bara från kristet teologiskt håll där man hävdade att enbart kunskap om den sanna religionen hade ett värde vid universiteten, utan även från delar av forskarsamhället som såg den framväxande religionsvetenskapen som ett försök att smuggla in religiösa föreställningar i vetenskapssamfundet. Även om Müller och andra tidiga företrädare för ämnet delvis verkligen hade konfessionella motiv eftersträvade de emellertid objektiv kunskap om världens religioner och hyste den vid tiden unika ambitionen att behandla kristendomen som en religion bland andra.
I Sverige kom Müllers forskningsprogram att tas upp av ämnet religionshistoria, vars första professor typiskt nog blev den liberale teologen, sedermera ärkebiskopen Nathan Söderblom. Söderbloms position och internationella framgångar gav ämnet en relativt stark ställning i Sverige, och religionshistoria blev under 1900-talet det religionsvetenskapliga ämne som mest självmedvetet sökte efter objektiv kunskap i medveten opposition till den konfessionella teologin. Som enda religionsvetenskapligt ämne kom det därför att som regel att placeras vid humanistisk och inte teologisk fakultet.
Från teologi till religionsvetenskap
Ordet "religionsvetenskap" började först användas i högre utsträckning i Sverige under 1970-talet. Anledningen till detta var att företrädare för de teologiska utbildningarna ville bredda rekryteringen av studenter och modernisera utbildningen. De döpte om kurserna från "teologiska" till "religionsvetenskapliga". Fram till 2007 existerade det därför vid svenska universitet formellt sett en prästutbildning – dvs. en utbildning för pastoral tjänst inom Svenska kyrkan som fram till 2000 var statskyrka i Sverige – som benämndes religionsvetenskaplig. Fortfarande kan man stöta på uppfattningen att religionsvetenskap är identiskt med teologi.
Även efter 2007 har Svenska kyrkan fortsatt att önska att dess blivande präster ska läsa religionsvetenskap. Det är inte heller ovanligt att personer som tänker sig en framtid som religiösa specialister inom något annat trossamfund också studerar religionsvetenskap. Under 00-talet har emellertid lärarutbildningenkommit att få stor betydelse för den religionsvetenskapliga utbildningen i Sverige. Denna förändring har inneburit ett definitivt avsked från de konfessionella tendenser som har levt kvar inom vissa delar av religionsvetenskapen.
Den sekulära religionsvetenskap som existerar i Sverige har sin motsvarighet i andra länder. Framför allt gäller detta länder i Europa, Nordamerika och Australien. Liksom i Sverige har det tagit lång tid för en bestämd terminologi att bli etablerad, varför man runt om världen finner teologiska lärosäten som i huvudsak ägnar sig åt objektivt och fritt kunskapssökande liksom att det finns lärosäten som betecknar sig som religionsvetenskapliga (jämför engelska study of religion eller religious studies) och som i huvudsak är konfessionella. I stora delar av världen existerar över huvud taget ingen sekulär forskning eller utbildning om religion.
Forskarämnen
Religionsvetenskapens olika forskarämnen kan delas in i tre kategorier utifrån deras objekt och metoder: historiska, samhällsvetenskapliga och filosofiska studier. De forskarämnen som i huvudsak arbetar historiskt är religionshistoria,bibelvetenskap, kristendomens historia (kyrkohistoria), kyrko- och samfundsvetenskap samt missionsvetenskap. Även andra religionshistoriska ämnen som under slutet av 1900-talet har blivit till egna forskarämnen, i synnerhet islamologi, judaistik och studiet av indiska religioner, hör till den kategorin. De s.k. religionsbeteendevetenskapliga ämnena, religionssociologi,religionspsykologi och kanske även religionspedagogik ochreligionsantropologi, är ämnen som lånar metodik och teoribildning från samhällsvetenskaperna. Inte minst på grund av den allt större betydelse som lärarutbildningen har fått för religionsvetenskapen i Sverige har de samhällsvetenskapliga ämnena, med deras traditionella fokus på samtida levande religiositet, fått ökad betydelse för den religionsvetenskapliga kunskapsproduktionen. Filosofiska frågeställningar och bevisföring förekommer inom framför allt religionsfilosofi, tros- och livsåskådningsvetenskap och etik. Det ofta självmedvetet konfessionella ämnet systematisk teologi kan även räknas till den filosofiska kategorin. Inom den systematiska teologin försöker företrädare för ämnet att filosofiskt motivera att det är legitimt att bedriva konfessionell forskning inom vetenskapssamfundets domän.
Dessa uppdelningar av religionsvetenskapen i olika forskarämnen har betydelse framför allt vid de större, äldre universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, medan de nyare universiteten och högskolorna mindre ofta omtalar forskningen som något annat än enbart religionsvetenskaplig.(http://www.ne.se/lang/religionsvetenskap, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)
teologi (grekiska theologi´a, av teo- och -logi), det metodiska reflekterandet över religiösa grundbegrepp och handlingar. Den teologiska reflexionen kan utföras av olika kategorier av människor, i olika institutionella och sociala sammanhang och med olika syften. Även om människor utan specialkunskaper också reflekterar över den religiösa tradition de tillhör används termen oftast i samband med lärosystem hos religiösa experter, t.ex. präster och munkar. Inom världens stora religiösa traditioner har teolog till och med blivit ett särskilt yrke. Det metodiska reflekterande som dessa teologer utför syftar till att förtydliga religionens innebörd, till att belysa trossatser, systematisera dogmer och förklara ritualer (jfr systematisk teologi).
I historiskt sett kristna länder har teologer alltsedan medeltiden varit verksamma vid universitetens teologiska fakulteter. De flesta teologiska fakulteter i världen är knutna till en bestämd religion och har som sitt uppdrag att, gärna i kritisk men samtidigt konstruktiv anda, utveckla religionen i fråga. I Sverige existerar teologiska fakulteter enbart vid Lunds universitet och Uppsala universitet.
I och med sekulariseringen har många teologer, bl.a. i Sverige, kommit att inta en neutral och objektiv hållning gentemot den religion de studerar. Termen teologi används då vanligtvis som benämning på det vetenskapliga studiet av kristendomen eller presenteras till och med som synonymt med religionsvetenskap i allmänhet (jfr religionsvetenskap). Teologi är då beteckningen på ett speciellt vetenskapligt studium.
Inom den sekulära religionsvetenskapen tenderar man emellertid att undvika att använda ordet teologi som synonymt med religionsvetenskap. Tvärtom uppfattar många religionsvetare teologi som en term som betecknar religiösa människors trosföreställningar och myter om det gudomliga. Teologi är då benämningen på ett föremål för vetenskapliga studier.(http://www.ne.se/lang/teologi/325914, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-07)
Det är inte orimligt att tänka sig att dessa nya definitioner på de två begreppen kommer att föranleda en del diskussion, och RVK hoppas att en del av den kan föras här på bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar