måndag 23 september 2013

Vetenskap och religionskunskap

I dagens DN kan man läsa om en ny undersökning om hur lärare i svensk skola upplever att de får del av ny vetenskap och förankrar sin undervisning i densamma. Det som fick mig att reagerar särskilt starkt var en liten, liten notis i det stora hela där det stod att framför allt lärare i "religion" (Sic! inte religionskunskap) och slöjd var de som ställde sig mest tveksamma till om deras undervisning hade vetenskaplig förankring.

I rapporten som refereras till i DN framgår att denna uppgift kommer från de öppna svaren, men inga sådana svar redovisas närmare. Jag har varit i kontakt med den organisation som genomfört undersökningen (Vetenskap & Allmänhet) och bett om mer kött på benen. Tills dess får jag nöja mig med några spekulationer.

Jag tror att en av anledningarna till tveksamheten är att religionskunskap är ett ämne med identitetsproblem. Är det ett orienteringsämne, ett fostransämne, ett livsåskådningsbyggnadsämne? Hur rättfärdigar man undervisning om (inte i) religion i ett av världens mest sekulariserade länder? Den religionsdidaktiska diskussionen i Sverige har under en lång tid dominerats av en uppfattning att ämnet framför allt bör sörja för elevers existentiella behov, att tillhandahålla en arena där eleverna kan söka svar på livsfrågor. Det är uppenbart att en sådan inriktning på ämnet har svårt att hävda vetenskaplig förankring. Svaren på vad som är "meningen med livet" är inte vetenskapliga, utan just existentiella.

I vissa fall finns dessutom i den didaktiska diskussionen tecken på att en "toleransfrämjande" ambition faktiskt leder till att vetenskaplig sett orimliga påståenden blir "sanningar" i klassrummet. Min kollega vid Linnéuniversitetet, Torsten Löfstedt, har i en kommande artikel tittat närmare på begreppet "Abrahams barn" och dess användning i den didaktiska litteraturen och i läroböcker. Han noterar till exempel hur det i denna litteratur hävdas att kristna, muslimer och judar tror på samma gud. Detta är naturligtvis långt ifrån en vetenskaplig utsaga. Den modell som lanseras, där Abraham får stå som en historisk förfader till de tre religionerna, vilar på ett teologiskt, inte vetenskapligt, synsätt med rötter inom en av de tre traditionerna, islam. Den återfinns inte lika tydligt, om ens alls undantaget modern tid, i judisk och kristen tradition.

Vi som är anställda av svenska staten för att studera religion vetenskapligt har all anledning att ta ovan nämnda rapport på allvar. Vad är vårt ansvar här? Hur kan vi förmedla den vetenskap vi producerar till yrkesverksamma lärare på ett sätt som gör den relevant och användbar i den svenska skolan? Ska vi aktivt motverka att undervisningen i svenska skolor formas på ovetenskaplig eller pseudovetenskaplig grund, i strid med skollagen? Hur gör vi i så fall det?

Frågor som tål att diskuteras närmare, måhända

Rättelse (fast inte från mig egentligen)
I såväl DNs artikel som i första versionen av rapporten är den passus som jag reagerade över lite olyckligt formulerad, får jag veta av en av de ansvariga för den senare. Det går inte att avgöra från undersökningen om det var lärare i religionskunskap som yttrade sig om ämnets bristfälliga förankring i vetenskap. Det kan alltså lika gärna ha varit lärare i biologi eller hemkunskap, eller vilket ämne som helst, som haft denna åsikt. Det förtar ju lite av udden i argumentationen, det medges. Jag låter dock inlägget stå kvar som det är. Men formuleringen i rapporten kommer alltså att ändras. Vad som händer med artikeln i DN vet jag inte.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

10 kommentarer:

  1. Tack Jonas för ett viktigt inlägg!
    Kanske skulle forskare - läromedelsproducenter - lärare ges utökade möjligheter att diskutera detta sinsemellan?

    SvaraRadera
  2. En lösning är väl att skicka den "existentiella/etiska biten" helt till filosofiämnet; det finns väl ingen anledning att begränsa detta område till något som associeras till (vad vi menar med) "religion", och därmed till religionskunskap. Frågan är vad som då blir kvar av ämnet religionskunskap? Ett alternativ är ju att lösa upp ämnet helt och - kanske med fördel - kolla på de rörelser vi kallar för religioner som samhällsfenomen/politiska fenomen (samhällskunskap), historiska formationer (historia), psykologiska mekanismer (psykologi), etc. Ett annat alternativ - om man vill behålla religionskunskaps-ämnet - är att utforma det mer likt religionshistoria och religionsbeteendevetenskap (där datasamlingen utgörs av det vi kallar religioner, och metoden för att titta på denna datasamling de metoder som hör till olika vetenskapliga discipliner).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, det finns nog en annan väg, den kulturhistoriska/kulturvetenskapliga/humanistiska. Jag kan förhoppningsvis återkomma i frågan snart. Jag tror att religionskunskap, mer än något annat ämne, är lämpligt för att bearbeta frågor om vad som är grundläggande mänskligt, med tydligt forskningsförankring

      Jonas

      Radera
  3. Om dessa alternativ är lämpliga utifrån ett didaktiskt perspektiv har jag dock ingen aning om...

    SvaraRadera
  4. Jag reagerade också på den lilla notisen och kan, inte minst när jag läst igenom ovanstående tankar, hålla med om att det känns väldigt... luddigt. Jag skulle gärna ha betydligt mer kontakt med forskarvärlden i mitt ämne (och gärna studera det vidare, själv) men läromedelspriducenter... hmm... jag (och många andra med mig) använder inte längre läro- eller kursböcker. De är ofta statiska och känns inte särskilt relevanta utifrån de krav som ämnes- och kursplaner ställer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra! Keep it up! All forskning på området säger att läromedel (med några få undantag) är undermåliga.
      Jonas

      Radera
    2. Hur skulle vi kunna skapa bättre mötesplatser för forskare/lärare? Hur kan vi som arbetar på universiteten bli bättre på att nå ut till lärare med våra resultat?

      Radera
    3. Ett sätt att börja är att ta våra insatser på lärarutbildningen på allvar, och inte göra en egen intern uppdelning mellan hur vi ser på och värderar vårt uppdrag att undervisa studenter i religionsvetenskap och studenter på lärarutbildnigen (som jag har märkt förekommer ibland).
      Mvh
      Katarina

      Radera
    4. Exakt Katarina. Lärarstuderande ska bli goda lärare, men också lika goda religionsvetare som de som läser religionsvetenskap som fristående kurs. Det har alltid varit min ambition i undervisningen.
      Jonas

      Radera
  5. Det där sista kan jag skriva under på. Som student hos dig (m fl) upplevde jag aldrig annat än just det. Kanske är det därför som jag också fortfarande vill vidare (på ett plan... på ett annat trivs jag där jag är nu)?

    Som "svar" på Simons fråga om mötesplatser och att nå ut till oss lärare... funderar jag över möjligheten att anordna exempelvis studiedagar kring detta, som en början. Det finns många lärare i religionskunskap i regionen där jag bor (nära Linnéuniversitetet) och jag vet att fler än jag skulle vilja möta forskare och föreläsare, i vårt ämne, för uppdatering, samtal och liknande. Men det är så "smalt" att det sällan finns (skapas) tillfällen för detta. Hur kan en gå vidare med dessa önskemål, rent praktiskt?

    SvaraRadera