Vetenskap och religionskunskap

I dagens DN kan man läsa om en ny undersökning om hur lärare i svensk skola upplever att de får del av ny vetenskap och förankrar sin undervisning i densamma. Det som fick mig att reagerar särskilt starkt var en liten, liten notis i det stora hela där det stod att framför allt lärare i "religion" (Sic! inte religionskunskap) och slöjd var de som ställde sig mest tveksamma till om deras undervisning hade vetenskaplig förankring.

I rapporten som refereras till i DN framgår att denna uppgift kommer från de öppna svaren, men inga sådana svar redovisas närmare. Jag har varit i kontakt med den organisation som genomfört undersökningen (Vetenskap & Allmänhet) och bett om mer kött på benen. Tills dess får jag nöja mig med några spekulationer.

Jag tror att en av anledningarna till tveksamheten är att religionskunskap är ett ämne med identitetsproblem. Är det ett orienteringsämne, ett fostransämne, ett livsåskådningsbyggnadsämne? Hur rättfärdigar man undervisning om (inte i) religion i ett av världens mest sekulariserade länder? Den religionsdidaktiska diskussionen i Sverige har under en lång tid dominerats av en uppfattning att ämnet framför allt bör sörja för elevers existentiella behov, att tillhandahålla en arena där eleverna kan söka svar på livsfrågor. Det är uppenbart att en sådan inriktning på ämnet har svårt att hävda vetenskaplig förankring. Svaren på vad som är "meningen med livet" är inte vetenskapliga, utan just existentiella.

I vissa fall finns dessutom i den didaktiska diskussionen tecken på att en "toleransfrämjande" ambition faktiskt leder till att vetenskaplig sett orimliga påståenden blir "sanningar" i klassrummet. Min kollega vid Linnéuniversitetet, Torsten Löfstedt, har i en kommande artikel tittat närmare på begreppet "Abrahams barn" och dess användning i den didaktiska litteraturen och i läroböcker. Han noterar till exempel hur det i denna litteratur hävdas att kristna, muslimer och judar tror på samma gud. Detta är naturligtvis långt ifrån en vetenskaplig utsaga. Den modell som lanseras, där Abraham får stå som en historisk förfader till de tre religionerna, vilar på ett teologiskt, inte vetenskapligt, synsätt med rötter inom en av de tre traditionerna, islam. Den återfinns inte lika tydligt, om ens alls undantaget modern tid, i judisk och kristen tradition.

Vi som är anställda av svenska staten för att studera religion vetenskapligt har all anledning att ta ovan nämnda rapport på allvar. Vad är vårt ansvar här? Hur kan vi förmedla den vetenskap vi producerar till yrkesverksamma lärare på ett sätt som gör den relevant och användbar i den svenska skolan? Ska vi aktivt motverka att undervisningen i svenska skolor formas på ovetenskaplig eller pseudovetenskaplig grund, i strid med skollagen? Hur gör vi i så fall det?

Frågor som tål att diskuteras närmare, måhända

Rättelse (fast inte från mig egentligen)
I såväl DNs artikel som i första versionen av rapporten är den passus som jag reagerade över lite olyckligt formulerad, får jag veta av en av de ansvariga för den senare. Det går inte att avgöra från undersökningen om det var lärare i religionskunskap som yttrade sig om ämnets bristfälliga förankring i vetenskap. Det kan alltså lika gärna ha varit lärare i biologi eller hemkunskap, eller vilket ämne som helst, som haft denna åsikt. Det förtar ju lite av udden i argumentationen, det medges. Jag låter dock inlägget stå kvar som det är. Men formuleringen i rapporten kommer alltså att ändras. Vad som händer med artikeln i DN vet jag inte.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet