Den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) är
kristen, på den yttersta högerkanten, vilket i detta sammanhang normalt innebär
missionsiver (evangelikalism), bibeltraditionalism (tendens till
bokstavstrogenhet vad gäller Bibeln) och moralkonservatism (speciellt i frågor
som rör liv och död, såsom abort och eutanasi). I hennes förflutna finns tydliga
ställningstaganden om just abort och lite luddiga ställningstaganden till
homosexualitet.
På det formella planet finns inga problem: Sveriges invånare
inklusive regeringsmedlemmarna har rätt till sin egen uppfattning och tro, så
länge vi håller oss inom lagens råmärken. Icke desto mindre har en debatt
utvecklat sig om en minister kan misstänkas låta sin personliga uppfattning och
tro styra sådant som hen ska göra enligt sin tjänsteinstruktion. En sådan
misstanke ges uttryck på Humanistbloggen.
En annan debattlinje handlar om den nya
arbetsmarknadsministerns ställningstaganden om abort och homosexualitet. Kan
hon tänkas komma att (dolt eller öppet) frondera mot regeringens uppfattning i
dessa frågor? Inte heller här finns rimlig anledning till kritik: varje
invånare har rätt att ha och byta åsikt, och att låta sina ställningstaganden
bero på dagens situation snarare än ställningstaganden i det förflutna.
För inte så länge sedan, ett par årtionden eller så, var det
kutym att landets ecklesiastikminister eller civilminister skulle tillhöra
Svenska kyrkan, eftersom hen hade att sköta statsmaktens angelägenheter
vis-à-vis Svenska kyrkan. Det gnölades en aning när pingstvännen Inger Davidsson
blev civilminister 1991. Inte på grund av att hon var kristen, utan därför att en
vanlig medlem i ett frikyrkosamfund formellt ställdes över ärkebiskopen,
kyrkans högsta företrädare. Problemet var inte om hon eventuellt skulle låta sin
kristna tro påverka sin ämbetsutövning, utan att en representant för
trossamfundet med lägst social prestige, Pingstväckelsen, skulle vara chef för
trossamfundet med det högsta sociala anseendet, Svenska kyrkan.
Än se’n då? Det där var ju länge sedan.
Det finns en värdefull svensk tradition för att det är
tillåtet för riksdagsledamöter, regeringsmedlemmar och andra folkvalda att vara
troende och religiöst aktiva. Särskilda grupper och föreningar (t ex Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen) skapar arenor för den
dynamik som kan infinna sig när stark övertygelse (tro) konfronteras med
politiska problem.
Mot den bakgrunden är det inte rimligt att föreställa sig
att en ministers ämbetsutövning påverkas på ett otillbörligt sätt av den tro
som ministern bekänner. Det är på den politiska arenan som ministerns ryggrad
prövas, och föreställningen att man genom att läsa hennes församlings handlingsprogram
skulle kunna gissa att hennes handlande drivs av annat än politiska idéer är inget
annat än häxjakt.
Jørgen Straarup
Södertörns högskola
Tack för ett intressant inlägg Jörgen
SvaraRaderaJag tycker att det är svårt att avgöra vad som är rimliga eller orimliga anledningar till kritik och är lite osäker på vad du menar med att kritiken mot Svantesson delvis är orimlig. Rimligtvis är det "orimligt" att kritisera att en minister har en kristen tro, men att kritisera uttryck för en sådan tro, eller ställa sig frågande till hur uttryck för en sådan tro som tycks gå emot partilinjen ska påverka hennes politiska arbete kan väl ändå anses rimligt? Politikers ideologiska ställningstaganden, det är väl de vi ska stöta och blöta?
Simon Sorgenfrei
"kan misstänkas låta sin personliga uppfattning och tro styra sådant som hen ska göra enligt sin tjänsteinstruktion."
SvaraRaderaJag undrar vad som skall styra en ministers handlande om inte hens personliga uppfattning och tro? Regeringsförklaringen, i och för dig. Men hur tas regeringsförklaringen fram. Och en lång rad frågor under ett riksdagsår behandlas inte i regeringsförklaringen.
Vi har på Humanistbloggen mest riktat in oss på de åsikter hon har uttryckt. Får dessa inte kritiseras bara för att de råkar vara grundade i kristendom? Vilken barock tanke. Vi har läste hennes ställningstaganden och förskräcks. Nu läser vi ropen på censur av denna kritik och förskräcks ännu mer. Uppenbarligen är religion ett känsligt ämne fortfarande i Sverige, trots sekulariseringen.
SvaraRaderaTack Jörgen och Simon, en sansad debatt i ett viktigt ämne.
SvaraRaderaMin invändning är att vi talar om kristen tro som om det var ett entydigt begrepp och lätt att definiera och identifiera. Det var på samma sätt när Omar Mostafa definierades som Muslim och därmed åtföljande paket av fördomar och entydiga fördömanden. Det är dock en väsentlig skillnad på den kristna tro som t.ex. Gustavo Gutierrez representerar och den kristna tro som Ulf Ekman representerar. Måste vi inte börja tala om den politiska teologin. När Marx skrev en kritik av den politiska ekonomin väckte det förvåning och ilska för att ekonomi sågs som något opolitiskt och vetenskapligt ämne. Så behandlar vi också "kristen tro". Jag tror det är viktigt att börja definiera vilken politisk teologi som ryms bakom olika teologiska riktningar. Arne Carlsson
För att spela djävulens advokat något: det finns ju, som du skriver Arne, skillnader mellan olika former av kristendom. En befrielseteologisk utgångspunkt ställer ju människan och hennes situation i centrum, och närmar sig därefter frågan om vad Gud kan tänkas tycka och tro. Det är en kristendom som ter sig förenlig med den demokratiska grundprincipen om att "all makt utgår från folket". Men vad med teologier som går på andra hållet: det vill säga som utgår från att Guds vilja står över människans. I fallet med vår nya minister är denna distinktion potentiellt relevant. Svantesson har ju, när hon pressats, tydligt deklarerat att hon ställer sig bakom regeringens politik, och det finns väl inget skäl att ifrågasätta detta så länge som inte bevis på motsatsen finnes. Men kanske skulle man kunna ställa frågan lite annorlunda och mer principiellt: anser Svantesson att Guds vilja och önskemål står över väljarnas, eller svenska folkets. Hur förhåller sig folkets makt och auktoritet till Guds makt och auktoritet? Detta är lite av en kärnfråga när det kommer till frågan om religioners plats i politiken.
RaderaSom jag ser det består grundproblemet i att så kallade religiösa människor representeras som "trosbekännare", snarare än som (vanliga) sociala människor med ideologiska, politiska, materiella, etc., intressen. Självklart ska ministrar få vara aktiva i de sociopolitiska rörelser vi kallar för religiösa samfund; detta i sig är ingen anledning till kritik. Men just därför är det också viktigt att granska maktcirkulationer från civilsamhället till det offentliga (staten). Självklart bör människors politiska verksamhet (delvis) förstås utifrån deras övriga identiteter och tillhörigheter, och lika självklart bör deras politiska verksamhet granskas, oberoende av hur den formuleras, eller vart den kan härledas. De samfund och rörelser vi kallar religiösa är inte apolitiska, utan snarare tvärtom: viktiga aktörer som socialiserar in mänskliga subjekt i ideologier, (praktiska, politiska) trosföreställningar, önskningar, intressen, etc.
SvaraRaderaSimon,
Jag håller med. Dock tycker jag att distinktionen tro/uttryck som du använder är problematisk: förutsätter inte det att det finns något primärt - tro - som sedan uttrycker sig i handlingar (varav den förra ska undslippa kritik, medan den senare ska granskas?). Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Både handlingar och trosföreställningar - där ideologiska sådana enbart är en överkategori, och teologiska en underkategori - bör väl ifrågasättas och diskuteras på alla plan?
Arne Carlsson,
SvaraRaderaVäl formulerat. För att dra det ett steg längre kan vi kanske även droppa beteckningen teologi och titta på teologiska riktningar som sociopolitiska rakt igenom?
Kanske man behöver granska dem både som sociopolitiska fenomen och deras bakomliggande etiskt/teologiska tankevärld och filosofiska bakgrund?
RaderaGivetvis beror granskning på vilket intresse (och därmed vilken lins) man riktar mot fenomenet. Det jag menade var att den etiska/teologiska/filosofiska tankevärlden kan studeras sociologiskt som ett sociopolitiskt eller socioretoriskt system. Att systemet legitimeras med begrepp som vi brukar kalla teologiska och framställer sig som något (helt eller delvis) apolitiskt ser jag mest som retorik.
RaderaJimmy
SvaraRaderaDu har säkert rätt. Vad jag menar är helt enkelt att det mycket väl kan vara orimligt att kritisera någon för hen säger sig ha en tro (vad det nu än innebär) eller religion, men att det är rimligt att kritisera praktiker som legitimeras utifrån denna tro/religion.
Simon
Simon,
SvaraRaderaOn that we agree. Det blir förstås meningslös att slunga kritik utifrån sådan bristfällig information (som enbart det faktum att någon självidentifierar sig som "kristen" eller "har en tro").