IS mål är att radera gråzonen

Idag skriver Rickard Lagervall en intressant text i Sydsvenskan som rör att Islamiska staten vill skapa en inbördeskrigsliknande situation i Europa, där Väst står mot Islam, och att det är viktigt att inte spela dem i händerna.

Religionsvetares relevans

Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd” genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3) religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes fåtal unga människor.

Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).

FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en annan historia. 

Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.). För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta - t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.

Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter, kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det är det bästa sättet.

Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta, de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?

Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.

När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.

 Emin Poljarevic, Qatar University

Statligt finansierad islamundervisning i Europa och USA

 

Statligt finansierad islamundervisning har under det senaste decenniet diskuterats livligt på olika håll i Europa. I vissa länder är konfessionell islamundervisning en konstitutionell rättighet för muslimer (liksom olika former av kristendomsundervisning för kristna osv), medan andra länder i princip inte erbjuder någons som helst undervisning om islam, eller andra religioner inom ramen för den obligatoriska skolan. I en rapport skriven för The Brookings Institution (Washington) diskuterar och jämför Jenny Berglund statligt finansierad islamundervisning i åtta europeiska länder samt USA.

Följande tabell visar tillgången på statligt finansierad islamundervisning (IRE), muslimska skolor och IRE-lärarutbildning i de olika länderna:

	IRE in public schools	Publicly funded Muslim schools	Publicly funded teacher education for IRE- teachers
Austria	X	X	X
Germany	X	X	X
Netherlands	X	X	X
Finland	X		X
Spain	X		X
Sweden		X
United Kingdom		X
France
United States of America

Som framgår av rapporten är den svenska modellen med icke-konfessionell religionskunskap som obligatoriskt skolämne med nationell läroplan något mycket ovanligt ur både ett europeiskt och vidare globalt perspektiv. I rapporten diskuteras också frågan om statligt finansierad islamundervisning i relation till frågor om lika rättigheter, islamofobi och diskussioner om mångkulturalism i respektive land.

Replik till: Religionsvetenskap och våldsbejakande religiös extremism: kommentar till en rapport

Jeg har lenge fundert på hva det betyr og hva som blir konsekvensen av at islamforskere insisterer på at IS sin ideologi og praksis har med Islam å gjøre. Og siden Olsson, Poljarevic og Svensson påstår dette i sin kommentar til en rapport om voldelig religiøs ekstremisme her på bloggen vil jeg benytte anledningen til å starte en debatt om dette.

Olsson, Poljarevic og Svensson hevder at det er feil å si at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre hvis man: ”som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia.”  Mer enn dette vil jeg si at man innen religionsvitenskapen som regel definerer islam som alt det muslimer tolker islam til å være. Det eneste kriteriet for å definere noe som islam er at noen som kaller seg muslim har definert det som islam, eller bruker et språk eller klesplagg med referanse til islam. Og det kan man gjøre, men da er det viktig å være tydelig med at man ikke i det hele tatt uttaler seg om islam. Det man uttaler seg om er alle som forstår seg selv som muslimer, og deres praksis og ideologi. Det blir da viktig å tydelig vise frem begrensningen av denne forståelsesrammen slik at man gir muslimer rom til å definere islam. Man kan da ikke samtidig hevde at det er feil å si at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre. Man kan da bare hevde at det er feil å si at IS ikke har med (visse mennesker som definerer seg selv som) muslimer å gjøre. Det er viktig å tydeliggjøre dette fordi det ikke bare er de som har en sekulær tolkningsramme som ser islam på denne måten. Alle muslimer som med vitenskapelige metoder tilnærmer seg islam for å forstå innholdet i kildene forstår også islam som en ”mångfacetterad tradition med en historia.” Det er en epistemisk urettferdig, eller en urettferdighet som rammer noen som bärer av kunnskap, hvis man behandler muslimers definisjoner alltid som empiri, og muslimske teoretikere som studieobjekter istedenfor som subjekter som man er i samtale med (slik mastergradstudent i religionsvitenskap Ümit også påpeker i sin kommentar).

Det er viktig å kunne forstå hvem som er ansvarlig for IS sin framvekst for å kunne bekjempe den utviklingen vi er vitne til der stadig flere europeere verver seg. Som jeg forstår det blir spørsmålet om hva IS har med å gjøre et spørsmål om hvem som er ansvarlig for IS sin framvekst. Sosialantropologen Scott Artan som er den som mest systematisk har studert vervingen til IS mener at det ikke er islam som er veien inn. Det var svært lite rekruttering. Deltagelse i koranskoler og tilknytning til moskeer hadde heller motsatt påvirkning. Han sier at det som de som søker seg til voldelig jihadism har til felles er en opplevelse av ekskludering, utenforskap og rasisme. Det gjelder heller ikke bare de som er mest marginalisert. Også blant universitetsstuderende og høyutdannede finnes det en følelse av utenforskap. En følelse av at samfunnet setter opp grenser for de som andre ikke har.

Olsson, Poljarevic og Svensson mener at det er en forenkling å si at religionen har en sekundær betydelse, og at det heller er en dynamisk prosess, og dermed sier de at også muslimer har et ansvar for rekrutteringen. Jeg kan være enig i at muslimer har et ansvar for å motarbeide rekrutteringen til IS. Men muslimers ansvar er begrenset fordi deres/vårt aktørskap også er begrenset i en europeisk kontekst. Derfor hvis man vil gi muslimer mer ansvar for IS sin framvekst må man også gi muslimer mer rom til å definere hva islam er. Og da kan vi spørre oss selv hva som er vårt ansvar som forskere. Hvordan kan vi skape mer rom for muslimer å definere sin egen religion? Da er det viktig å bruke et språk som åpner for samtale og meningsutvekslinger der man ikke snakker OM muslimer men heller MED. Dette kan vi gjøre ved at vi er bevisst vårt aktørskap eller vi er klar over at våre handlinger har konsekvenser. Vi kan uttrykker vår egen sannhet og vise frem at det er det vi gjør. Vi er ikke eksperter, vi argumenterer for vårt syn basert på vår kunnskap og våre definisjoner som er begrenset av vår posisjon/situasjon.

Jeg er selv muslim og forsker i religionsvitenskap. Det er viktig at flere muslimer gis rom til å forske, og at vi ikke må anvende oss bare av teoretikere som står i en sekulær eller kristen tradisjon for å forske på muslimske teoretikere som del av empirien. Jeg er også hvit og konvertitt. Og jeg innser at dette gir meg privilegier i en akademia der hvithet er norm. En interessant og viktig debatt på Twitter er startet av Safia Aidid, en somalisk-amerikansk doktorand på Harvard om hvordan hvithet blir oppfattet som en garanti for nøytralitet og saklighet mens ikke-hvite, og her spesifikt somaliske, akademikere som ofte har mer kunnskap holdes utenfor (se debatten på #cadaanstudies.)

Vi lever i en tid der hatet og frykten for muslimer eskalerer. I Sverige advarer overlevere fra tyske konsentrasjonsleirer om at retorikken mot muslimer i dag er lik den de opplevde mot seg selv som jøder på 30-tallet. Og som Arton påpeker er den rasismen og ekskluderingen som muslimer opplever den viktigste veien til verving i IS. Her har vi et enormt ansvar som islamforskere. Og jeg vil med dette starte en samtale om konsekvensen av det vi sier. Hva trur dere blir konsekvensen når dere motsier muslimer som prøver å formidle at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre? Er dere da med på å styrke deres aktørskap og kampen mot verving til IS, eller kan det være at konsekvensen er en ekskludering av muslimer fra samtalen om islam? Og kan det være at dette heller forsterker følelsen av fremmedgjøring og utenforskap?

 

Rannveig Jetne Haga, Uppsala universitet

 

 

Ny bok: Människans Muhammed

De våldsamma reaktionerna på Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondellhund gjorde oss medvetna om den betydelse många muslimer tillskriver sin profet. Samtidigt visade karikatyrkrisen att det finns många olika förhållningssätt bland muslimer, något som också speglats av de senaste årens blodiga konflikter mellan jihadister, shia-muslimer och sufier.

I Människans Muhammed söker Jonas Svensson förklaringar till dessa olika uttryck. Hur kan man förklara skillnader och förändringar i muslimska föreställningar? Hur kommer det sig att shia-muslimer avbildar profeten, medan sunnimuslimer ofta menar att det är förbjudet? Varför vördar vissa muslimer helgongravar, medan andra spränger dem i luften? Varför finns det så stora konflikter kring firandet av Muhammeds födelsedag?

Svaren på dessa och andra frågor söks i nutida forskning om hur det mänskliga sinnet i vid mening fungerar, och hur sinnets olika funktioner kan kasta ljus över religion som kulturellt fenomen. 

Människans Muhammed är alltså inte en bok om Muhammed, utan en bok om föreställningar och praktiker knutna till profeten.

Jonas Svensson är docent i islamologi och verksam vid Linnéuniversitetet. 

Religionsvetenskap och våldsbejakande religiös extremism: kommentar till en rapport

Vilken roll har sociala medier i svenska muslimers radikalisering? Det är en intressant fråga, men ytterst svår att besvara. Det visar en ny rapport som skrivits på uppdrag av den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism: “Våldsbejakande islamistisk extremism och sociala medier”. Rapporten har kommenterats i media, till exempel i DN och i Expressen.

Linus Gustafsson, analytiker på Försvarshögskolan, undersökte sju svenska Facebooksidor vilket resulterade i en sammanställning om vad anonyma deltagare lagt upp där i form av bild och text. Denna data är intressant eftersom den ger en bild av vad sympatisörer delar med sig till andra likasinnade. Rapporten väcker en del metodologiska frågor och de rekommendationer som den leder fram till skulle kunna kritiseras, men det lämnar vi åt sidan här. Det som rapporten framför allt visar på är behovet av att både bredda och fördjupa forskningen om våldsbejakande religiös extremism och inte minst av att här inkludera religionsvetenskaplig forskning. 

Det förefaller ganska rimligt, i våra ögon, att studiet av våldsbejakande tolkningar av islam är – eller kanske snarare bör vara – ett studium av religion. Ibland framförs i den offentliga debatten i Sverige att till exempel Islamiska statens ideologi och praktik inte har något med islam att göra. Det är fel, åtmonstone om man, som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia. Från detta perspektiv blir den intressanta vetenskapliga frågan istället hur ideologi och praktik hos Islamiska statens företrädare (selektivt) relaterar till denna tradition, vilken islam som man tolkar fram, hur tolkningar kopplas till ofta våldsam praktik och varför denna koppling görs i en specifik kontext.

För att få svar på sådana frågor finns ett helt batteri av metoder, teorier och jämförelsematerial tillstädes. Detta har utarbetats inom ramarna för religionsvetenskaplig forskning. Gustafsson är inte religionsvetare, så det är förståeligt att denna forskning inte närmare uppmärksammas i rapporten. Icke desto mindre leder bristen på religionsvetenskaplig anknytning till en begränsning i analysen av religiös radikalisering, dess orsaker, mekanismer, variation och dess olika utfall. Vi kan ge ett par konkreta exempel.

Författaren ägnar ett avsnitt i rapporten åt religion. Detta omfattar endast två av totalt 50 sidor brödtext. Gustafsson noterar här egentligen endast sådana inlägg på Facebooksidorna som innehåller direkta referenser till Koranen och hadith. Detta pekar på en mycket snäv, textbunden förståelse av religion. Om man istället vidgar begreppet blir det uppenbart hur religion genomsyrar det mesta som skrivs i inläggen, data som Gustafsson nu placerar under andra rubriker, som ”ideologi” och ”martyrskap”. De citerade och refererade inläggen som återfinns i rapporten är fyllda av anspelningar på en större religiös symbolvärld, vilken knyter an inte bara till Koranen och till haditherna, utan till en långt mer omfattande och historiskt förankrad religiös idétradition. Här finns ritualiserade fraser och insprängd islamisk-arabisk terminologi. Flera av de termer som förekommer (t.ex. taghut, kafir, dhimmi, khalifa, ansar, muhajirun) har vida associationsfält som tidigare islamologiskt orienterad religionsvetenskaplig forskning visat är centrala för strukturering av individernas förståelse av den sociala verkligheten. För att upptäcka och avkoda sådana referenser krävs kunskaper om en mångfacetterad islamisk idétradition med en lång historia.

En religionsvetenskaplig analys av språkbruk och kategoriseringar i det material som Gustafsson lyfter fram visar också vilken form av islam vi här har att göra med. Vi märker till exempel att nästintill samtliga Facebookinlägg som nämns i rapporten rör sig inom vad som kan betecknas som våldsbejakande salafistisk idévärld. Salafism används av forskare idag i allt högre utsträckning för att beteckna en specifik form av starkt förankrad bokstavstro och ritualiserad vardagspraktik. Denna är till hög grad fragmenterad och omfattar ett spektrum av religiösa grupper som sträcker sig från världsfrånvända, apolitiska och pacifistiska pietister till exceptionellt våldsamma jihadister. Salafismen har blivit ett framträdande inslag i det inom-muslimska religiösa landskapet under de senaste 20 åren. I olika versioner är salafism det förenande ideologiska elementet hos grupper som IS och olika förgreningar av al-Qaida. I rapporten förbises detta helt. Här används den långt trubbigare kategoriseringen ”islamism”. Salafism nämns, men definitionen bygger på ett idag något föråldrat synsätt och blir så vag att den inte är analytiskt användbar: ”benämning på en rörelse (eller flera) inom islam vars företrädare säger sig vilja återgå till islams grundläggande källor.” I en sådan vid definition inbegrips en stor mängd tolkningar i nutida islam, även sådana som säkert närmast framstår som heretiska för de grupper som forskare idag brukar samla under beteckningen salafister: till exempel feministiska tolkningar, HBTQ-tolkningar och diverse former av “politisk islam”. Det är mer standard än undantag att reformorienterade grupperingar hävdar att den islam som just de förträder är en återgång “till islams grundläggande källor”.

Gustavssons rapport är först och främst beskrivande och i viss mån systematiserande. Den redovisar och strukturerar innehållet i Facebooksidorna. De förklarande ambitionerna är uttryckligen modesta. Det har att göra med materialets karaktär. Vi vet inget om det möjliga sambandet mellan radikalisering och innehållet på de valda Facebooksidorna. Är detta innehåll ett uttryck för radikalisering? Kan det orsaka radikalisering? Varför skrivs inläggen? Vem läser dem? Vilka effekter får de? Hur förhåller de sig till annan aktivism i Sverige? Finns variationer, motsättningar och konkurrerande narrativ inom ramen för diskussionen, och i så fall varför? Sådana ytterst viktiga frågor förblir obesvarade, och med nödvändighet så. För att få svar krävs nämligen andra metoder, till exempel fältforskning och intervjuer, ett förklarande teoretiskt ramverk, men också, tror vi, ett ökat samarbete mellan forskare över disciplingränser.

Föreställningar, praktiker och organisationsmönster som på ett eller annat sätt kan kopplas till en islamisk idétradition är av allt att döma av betydelse för framväxten av vissa former av våldsbejakande religiös extremism. Det återstår dock att närmare klarlägga vari exakt denna betydelse ligger. Ett religiöst språkbruk ramar in våldshandlingar, det är uppenbart, men hur fungerar det? Motiverande? Legitimerande? Förklarande? Spänningsskapande? Tidigare forskning pekar på att personer som dras till våldsbejakande religiös extremism själva inte någon formell religiös skolning, eller ens särskilt stora kunskaper om traditionen som helhet. Vad fyller då det religiösa språkbruket för roll för dem? Hur hänger olika religiösa föreställningar, praktiker och former av religiös organisation samman med faktorer som marginalisering, segregation, utanförskap och upplevd rasism? Att hävda att religion är sekundärt, och att andra faktorer är drivande (se t.ex. här) är nog en förenkling som bortser från möjlig dynamik i processen. Förstärker vissa religiösa element i retoriken och praktiken upplevelser av till exempel marginalisering och rasism? Fungerar de som tolkningsmönster i vardagen och i så fall på vilket sätt? Fungerar religiösa föreställningar, praktik och organisationsmönster olika för olika grupper? Finns skillnader mellan könen? Finns skillnader mellan olika åldrar? Vår poäng är att på dessa frågor finns redan en hel del tentativa svar och hypoteser att pröva inom ramen för befintlig religionsvetenskaplig forskning. Att inte beakta denna forskning i det pågående arbetet med att förebygga och motverka våldsbejakande religiös extremism är ett resursslöseri.   

Susanne Olsson, Stockholms universitet

Emin Poljarevic, Qatar University

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Malte, Gud, Freud och mänskligt tänkande

Jag har en dammsugare som heter Malte. Enligt en marknadsundersökning har 78 procent av dem som äger en likadan dammsugare också namngivit den. Andra undersökningar anger över 80 procent. Malte är en robot. När han åker över golvet på ett till synes oregelbundet sätt, känner av hinder och vänder, kan jag inte låta bli att tillskriva honom tankar, känslor och intentioner. ”Nu är han dum och trasslar in sig i sladdarna igen!”. ”Stäng dörren så att Malte inte rymmer!”.

Aase Berg framställer i tisdagens DN, med hänvisning till Sigmund Freud, religion som ”i bästa fall en neuros, i värsta fall en psykos”. Mycket tyder på att hon har fel. Med all respekt för Freud, men forskningsfronten har flyttats fram lite sedan hans tid. Inom fältet kognitionsvetenskaplig religionsforskning menar man idag att religiösa fenomen av olika slag förklaras bäst som naturliga, evolutionärt betingade biprodukter av hur mänskligt intuitivt vardagstänkande och känsloliv fungerar.

Vi människor söker tvångsmässigt efter mönster och orsaker till det vi upplever runt omkring oss. I detta sökande har vi ofta en benägenhet (note bene: inte ett behov) att tillskriva olika osynliga storheter – gudar, döda förfäder, ödet, turen, kapitalet, islam, den judiska världskonspirationen – agens i sig orsakad av vad kognitionsvetaren Peter Gärdenfors kallar en ”inre värld” av önskningar, viljor och strategier. Aase Berg uppvisar själv denna benägenhet när hon skriver hur ”Detet måste överlistas” som om denna del av den freudianska mytologiska treenigheten – tillsammans med Jaget och Överjaget – hade en egen vilja och plan. Ärkeateisten Richard Dawkins gör det när han beskriver gener som ”själviska”. Jag gör det när jag nu lyssnar till hur Malte med liv och lust städar mitt arbetsrum.

Jonas Svensson

Docent i islamologi vid Linnéuniversitetet och författare till den nyutkomna boken Människans Muhammed (2015), om kognitionsvetenskaplig religionsforskning och dess relevans för islamologi.