Gadgeten innehöll ett fel

torsdag 21 mars 2013

Tempel-religiositet och synagog-religiositet



Sverige och Svenska kyrkan har som bekant en lång relation, rik på nyanser. Något liknande gäller för Den danske Folkekirke, Svenska kyrkans motsvarighet i Danmark. På en workshop om den danska religionsmodellen ventileras perspektiv på sakernas tillstånd, teologiskt, historiskt, socialt, kulturellt, existentiellt.



När vi bedömer läget för de båda kyrkorna finns det en tendens att utgå från något slags religiositetens guldålder. Jämfört med den guldåldern kommer nästan alla andra perioder att framstå som negativa. Kyrkornas och folks uppslutning kring kyrkorna jämförs med 1800-talet, som visar sig vara en ovanligt aktiv period. Ett genombrott av ett demokratiskt, folkligt element innebar då ett intensifierat intresse för religiösa ting, och därmed besök i kyrkor och kapell. Om den periodens intresse och deltagande blir utgångspunkten, ter sig dagens engagemang mycket svalt.



Se det annorlunda, säger teologen Hans Raun Iversen i København. Med det sena 1900-talet och 2000-talet har vi – äntligen – kommit tillbaka till det normalläge som rådde före 1800-talets undantag. Och med en bild som många som turistat till Östra Medelhavet kan relatera till går han vidare.



”Danskarna är tempel-religiösa, inte synagog-religiösa”, säger Iversen. Till templet går man inte varje söndag, utan när något speciellt tränger sig på: födsel, död, namngivning, lycka eller olycka. Precis så fungerar nuförtiden merparten av det historiska arv som de många kyrkobyggnaderna i Danmark – och Sverige – utgör: samlingsplatser vid tillvarons knutpunkter.



Kyrkornas lärosatser (åtminstone många av dem) ger andra anvisningar: kyrkogång varje sön- och helgdag, personligt fromhetsliv, böner, etc. Om vi återigen bortser från parentesen 1800-talet, har dessa lärosatser haft föga framgång hos vanligt folk. Folk har sökt sig till ”templen” när behov uppkommit.



Den här beskrivningen är inte en rekommendation att göra sig av med teologi, lära och dogmatik. Staben som håller templen igång behöver sådant. Enstaka element av teologin sipprar dessutom ut till vanligt folk och ger material för tanken, vilket är bra och nyttigt. Men att låta personlig uppslutning kring en bestämd uppfattning utgöra inträdesbiljett till templet är att låta synagog-tänkandet flyta in i templet. Och för dem som arbetar i kyrkornas tjänst kan tempel-perspektivet måhända lätta lite på det tryck som kravet om framgång utövar.



Jørgen Straarup

Södertörns högskola & Umeå universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar