Sverige och Svenska kyrkan har som bekant en lång relation,
rik på nyanser. Något liknande gäller för Den danske Folkekirke, Svenska
kyrkans motsvarighet i Danmark. På en workshop om den danska religionsmodellen
ventileras perspektiv på sakernas tillstånd, teologiskt, historiskt, socialt,
kulturellt, existentiellt.
När vi bedömer läget för de båda kyrkorna finns det en
tendens att utgå från något slags religiositetens guldålder. Jämfört med den
guldåldern kommer nästan alla andra perioder att framstå som negativa.
Kyrkornas och folks uppslutning kring kyrkorna jämförs med 1800-talet, som
visar sig vara en ovanligt aktiv period. Ett genombrott av ett demokratiskt,
folkligt element innebar då ett intensifierat intresse för religiösa ting, och
därmed besök i kyrkor och kapell. Om den periodens intresse och deltagande blir
utgångspunkten, ter sig dagens engagemang mycket svalt.
Se det annorlunda, säger teologen Hans Raun Iversen i
København. Med det sena 1900-talet och 2000-talet har vi – äntligen – kommit
tillbaka till det normalläge som rådde före 1800-talets undantag. Och med en
bild som många som turistat till Östra Medelhavet kan relatera till går han
vidare.
”Danskarna är tempel-religiösa, inte synagog-religiösa”,
säger Iversen. Till templet går man inte varje söndag, utan när något speciellt
tränger sig på: födsel, död, namngivning, lycka eller olycka. Precis så
fungerar nuförtiden merparten av det historiska arv som de många
kyrkobyggnaderna i Danmark – och Sverige – utgör: samlingsplatser vid tillvarons
knutpunkter.
Kyrkornas lärosatser (åtminstone många av dem) ger andra
anvisningar: kyrkogång varje sön- och helgdag, personligt fromhetsliv, böner, etc.
Om vi återigen bortser från parentesen 1800-talet, har dessa lärosatser haft
föga framgång hos vanligt folk. Folk har sökt sig till ”templen” när behov
uppkommit.
Den här beskrivningen är inte en rekommendation att göra sig
av med teologi, lära och dogmatik. Staben som håller templen igång behöver
sådant. Enstaka element av teologin sipprar dessutom ut till vanligt folk och
ger material för tanken, vilket är bra och nyttigt. Men att låta personlig
uppslutning kring en bestämd uppfattning utgöra inträdesbiljett till templet är
att låta synagog-tänkandet flyta in i templet. Och för dem som arbetar i
kyrkornas tjänst kan tempel-perspektivet måhända lätta lite på det tryck som
kravet om framgång utövar.
Jørgen Straarup
Södertörns högskola & Umeå universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar