Debatt om muslimsk feminism

I P1s Människor och Tro i fredags återfinns ett intressant exempel på den offentliga diskussionen om islam i Sverige.  Pernilla Ouis, tidigare en av Sveriges mer namnkunniga offentliga muslimer, som bytt sida och nu mest är känd som  "islamkritisk" debattör, diskuterade begreppet "muslimsk feminism" med Fazeela Selberg Zaib, tillika debattör, men också initiativtagare till ett nytt feministiskt nätverk bland svenska muslimer. 

Debattens tema var om en kombination mellan "islam" och "feminism" överhuvudtaget är möjlig. Ouis svarade nej, Selberg Zaib ja. Det jag finner religionsvetenskapligt intressant är inte frågan i sig utan karaktären på debatten.

Ouis utgångspunkt var att "ideologiskt" sett är de två storheterna "islam" och "feminism" oförenliga. Det skäl hon lyfte var att den text, Koranen, på vilken den förra storheten vilar, innehåller delar som är uppenbart problematiska ur jämställdhetssynpunkt. Detta kan inte ignoreras.  Ouis vidhåller flera gånger under diskussionen att muslimer "måste förhålla sig till" dessa delar av Koranens text och erkänna att de utgör är ett problem. Exakt vad "förhålla sig till" innebär förblir oklart, och än mer förvirrande blir det mot bakgrund av det faktum att "förhålla sig till" Koranens och erkänna problemen är just precis vad hennes debattmotståndare gör, klart och tydligt. För Fazeela Selberg Zaib är dessa delar av Koranen helt enkelt irrelevanta, och utan giltighet i dagens värld.  

Men det räcker inte. Debatten fortsätter, och kravet att muslimer måste "förhålla sig till" Koranen upprepas. Och ett litet tillägg från Ouis ger en ledtråd till varför; det är det lilla ordet "ärligt". Muslimer måste förhålla sig "ärligt" till Koranen. 

Med andra ord: Ouis hör vad Selberg Zaib säger, men det finns tvivel om att orden svarar mot vad hon egentligen anser. Jag tror att man här ser nyckeln till kommunikationsproblemet.  Ouis hänvisar tillbaka till sin egen tid som en av Sveriges mest namnkunniga konvertiter och redaktör för den apologetiska tidskriften Salaam. Hon minns hur hon återkommande blev tvungen att försvara islam gentemot en kritisk omvärld, framför allt i fråga om kvinnors rättigheter.  

Vad Ouis inte noterar är att den koransyn som Fazeela Selberg Zaib ger uttryck för är radikalt annorlunda än den som som dominerade i till exempel Salaam under dess storhetstid på 1980 och 1990-talen (för en studie av tidskriften, se islamologen Jonas Otterbecks avhandling). Den senare handlade om att försvara integriteten hos korantexten. "Feministiska" tolkningar blev avancerade övningar i grammatik och etymologi för att visa att det som stod egentligen betydde något annat än vad man under 1400 år hävdat att det betydde, och det som en bokstavlig läsning gav för handen. Tolkningarna blev emellanåt smått absurda, och det är rimligt att tänka sig att en viss kritisk självreflektion kring den egna ärligheten ibland smög sig på hos tolkarna. 

Men det är inte detta synsätt som företräds av Fazeela Selberg Zaib (åtminstone om man lyssnar till det hon faktiskt säger). Hon föreslår ett Alexanderhugg.  Problematiska delar av Koranen kan helt enkelt förpassas till historiens skräphög, och andra delar, vilka stärker en feministisk position, kan istället lyftas fram. Denna tolkningsmetod har naturligtvis sina egna problem (inte minst att den blir cirkulär). Den är marginell i en samtida inom-muslimsk religiös debatt. Dess potential att accepteras av muslimer runt om i världen är måhända begränsad, åtminstone i nuläget. Men det går inte att förneka att den finns, och att den utgör ett motbevis mot Ouis tes att "islam" med nödvändighet är oförenlig med "feminism" och detta på basis av korantexten. Om man vill framhärda med den tesen får man frånerkänna denna radikala tolkningsvariant status som exempel på "islam". Det är naturligtvis möjligt, men är samtidigt ett ställningstagande i en inom-muslimsk religiös debatt, ett ställningstagande som i sig är intressant att religionsvetenskapligt analysera.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet