Islam och politik i Egypten och Jordanien

I en ledare i DN i söndags diskuterar Erik Helmerson sharias roll i den nya egyptiska konstitution som just nu håller på att sammanställas. Som Helmerson skriver kretsar debatten i denna fråga främst runt artiklarna 2 och 219 i den gamla konstitutionen. Artikel 2 lyder:

Islam är statsreligion och arabiska statens officiella språk. Islamiska sharias principer är den primära källan till lagstiftningen.

Denna artikel infördes i konstitutionen sedan 1971 men modifierades 1980 (då frasen ”Islamiska sharias principer är en källa till lagstiftningen” ersattes med att dessa är ”den huvudsakliga källan”). Artikel 219 i den konstitution som antogs 2012, när Mursi var president, preciserade dessutom vad ”islamisk sharia” innebär:

Islamiska sharias principer inbegriper dess universella indikatorer [adillataha al-kulliyya], dess juridiska och underliggande principer [qawa´idaha al-usuliyya wa-l-fiqhiyya] och dess etablerade källor inom de sunnitiska rättskolorna.

Den arabiska texten är närmast oöversättlig eftersom den innehåller flera tekniska termer från fiqh (som brukar översätta med ”islamisk jurisprudens”). Det innebär i alla fall at sharia definieras först och främst som fiqh, alltså muslimska religiösa experters tolkningar av vad sharia är. Dessa tolkningar kommer de fram till genom specifika metoder att härleda konkreta regler från de religiösa källorna (Koranen, hadith, konsensus och ijtihad). Dessa metoder för härledning kallas usul al-fiqh (usuliyya i citatet) och är en särskild disciplin inom islamiska vetenskaper. Artikeln definierar vidare att denna tolkningsvetenskap beaktar de underliggande principer som tidigare generationer av lärde utgått ifrån i sina tolkningar (qawa´id) men även de universella principer som kan härledas ur de religiösa källorna.

Om detta verkar komplicerat så kan det politiska resultatet formuleras begripligt: endast religiösa experter med en lång utbildning och som är väl insatta inte bara i Koranen och hadith-litteraturen (de berättelser om vad Profeten Muhammed sagt och gjort i olika sammanhang), utan även i hela den efterföljande tolkningstraditionen, har behörighet att avgöra vad som är islam. Och dessa experter finns naturligtvis på det anrika islamiska universitet al-Azhar. Denna institutions position befästes dessutom i artikel 4 i konstitutionen från 2012 enligt vilken al-Azhar skulle konsulteras i alla frågor som rör sharia, utan närmare definition vilka frågor detta var.

Det var Muslimska brödraskapet och olika salafistiska partier, snarare än al-Azhar, som drev igenom artiklarna 4 och 219 i konstitutionen från 2012. Brödraskapet hade länge krävt att al-Azhar skulle återfå en självständigare roll efter att president Nasser la institutionen under effektiv statlig kontroll. Men bara några månader efter att konstitutionen antagits hamnade president Mursi och den av Brödraskapet dominerade regeringen på kollisionskurs med al-Azhar. Bland annat dömde al-Azhar ut ett lagförslag som skulle införa islamiskt korrekta (alltså räntefria) obligationer.

I det senaste förslaget till en ny konstitution definierar artikel 2 fortfarande sharia som den primära källan för lagstiftningen men artikel 219, som definierade sharia, har tagits bort. Artikel 4 är kvar men frasen att al-Azhar ska konsulteras i frågor som rör islam är borta. Artikeln garanterar emellertid fortfarande institutionens självständighet gentemot statlig inblandning.

Det stora frågetecknet i förslaget till en ny konstitution är emellertid militärens roll. Militären står fortfarande utanför civil kontroll och försvarsministern utses av den militära hierarkin (artikel 171). Civila kan fortfarande ställas inför militärdomstol för brott ”som direkt berör de väpnade styrkorna” (artikel 174).

DN-ledaren nämner också Zamzam-initiativet i Jordaniens som ett hoppfullt moderat islamiskt alternativ och som ”har utmanat Muslimska brödraskapet med en ny vision av religionen.” Initiativet lanserades förra året av medlemmar av det jordanska brödraskapet som var missnöjda med ledningen. Enligt den artikel på al-Monitor som citeras i artikeln är initiativets mål att förnya den islamiska diskursen och betona religiös och politisk pluralism. Samtidigt antyder artikeln en bakomliggande motsättning mellan medlemmar av palestinsk bakgrund (alltså jordanska medborgar av palestinsk bakgrund) och av östbanksjordansk bakgrund. Zamzam-initiativet skulle i så fall representera en vilja hos de senare att koncentrera sig på jordansk inrikespolitik framför Palestinafrågan. Det framgår också att detta initiativ har som målsättning att arbeta för reformer inom den jordanska konstitutionens ramverk, vilket alltså innebär att man inte utmanar kungens ställning.

Vad detta innebär är oklart. Ett problem med det jordanska Muslimska brödraskapet har varit att det gick i samma fälla som de egyptiska. Moderrörelsen har behållit en stark kontroll över det politiska parti som det bildat, Den islamiska handlingsfronten (Jabha al-´amal al-islami), och gett sina egna intressen företräde framför partiets vilket omöjliggjort både politiska kompromisser och att attrahera väljare genom att gå mot mitten. Detta skiljer både det jordanska och egyptiska Brödraskapet från det tuniska al-Nahda och det marockanska Rättvise- och utvecklingspartiet, vilka båda leder koalitionsregeringar i dessa båda länder. Al-Nahda var ett politiskt parti från början och har ingen moderrörelse att ta hänsyn till medan Rättvise- och utvecklingspartiet har frigjort sig från sin moderorganisation (jag skrev om detta i Sydsvenskan 31 juli i år men artikeln finns dessvärre inte tillgänglig på nätet).

Det är möjligt att det är dessa erfarenheter som inspirerat Zamzam-initiativet. Risken är att det går den marockanska vägen snarare än den tunisiska. Rättvise- och utvecklingspartiet fick möjlighet att bildar en koalitionsregering efter att ha blivit det största partiet med ungefär en fjärdedel av rösterna i valet 2011 men också för att det sedan 1990-talet bevisat sin lojalitet till kungamakten. Efter bara ett och ett halvt år i regeringsställning har det visat sig lika koopterat och underdånigt som den koalition av före detta oppositionspartier som hade styrt Marocko mellan 1998 och 2011. När regeringen ombildades för två veckor sedan tvingades partiet dessutom att kompromissa bort ett antal ministerposter. Den springande punkten kanske inte är synen på islam utan attityden till makten.

Rickard Lagervall

Islamolog vid Lunds universitet