I en ledare
i DN i söndags diskuterar Erik Helmerson sharias roll i den nya egyptiska
konstitution som just nu håller på att sammanställas. Som Helmerson skriver
kretsar debatten i denna fråga främst runt artiklarna 2 och 219 i den gamla
konstitutionen. Artikel 2 lyder:
Islam
är statsreligion och arabiska statens officiella språk. Islamiska sharias
principer är den primära källan till lagstiftningen.
Denna artikel infördes
i konstitutionen sedan 1971 men modifierades 1980 (då frasen ”Islamiska sharias
principer är en källa till
lagstiftningen” ersattes med att dessa är ”den
huvudsakliga källan”). Artikel 219 i den konstitution som antogs 2012, när
Mursi var president, preciserade dessutom vad ”islamisk sharia” innebär:
Islamiska
sharias principer inbegriper dess universella indikatorer [adillataha al-kulliyya], dess juridiska och underliggande principer
[qawa´idaha al-usuliyya wa-l-fiqhiyya]
och dess etablerade källor inom de sunnitiska rättskolorna.
Den arabiska texten är
närmast oöversättlig eftersom den innehåller flera tekniska termer från fiqh (som
brukar översätta med ”islamisk jurisprudens”). Det innebär i alla fall at
sharia definieras först och främst som fiqh,
alltså muslimska religiösa experters tolkningar av vad sharia är. Dessa
tolkningar kommer de fram till genom specifika metoder att härleda konkreta
regler från de religiösa källorna (Koranen, hadith, konsensus och ijtihad). Dessa metoder för härledning kallas
usul al-fiqh (usuliyya i citatet) och är en särskild disciplin inom islamiska
vetenskaper. Artikeln definierar vidare att denna tolkningsvetenskap beaktar de
underliggande principer som tidigare generationer av lärde utgått ifrån i sina
tolkningar (qawa´id) men även de
universella principer som kan härledas ur de religiösa källorna.
Om detta verkar
komplicerat så kan det politiska resultatet formuleras begripligt: endast
religiösa experter med en lång utbildning och som är väl insatta inte bara i
Koranen och hadith-litteraturen (de berättelser om vad Profeten Muhammed sagt
och gjort i olika sammanhang), utan även i hela den efterföljande
tolkningstraditionen, har behörighet att avgöra vad som är islam. Och dessa
experter finns naturligtvis på det anrika islamiska universitet al-Azhar. Denna
institutions position befästes dessutom i artikel 4 i konstitutionen från 2012 enligt
vilken al-Azhar skulle konsulteras i alla frågor som rör sharia, utan närmare
definition vilka frågor detta var.
Det var Muslimska
brödraskapet och olika salafistiska partier, snarare än al-Azhar, som drev
igenom artiklarna 4 och 219 i konstitutionen från 2012. Brödraskapet hade länge
krävt att al-Azhar skulle återfå en självständigare roll efter att president
Nasser la institutionen under effektiv statlig kontroll. Men bara några månader
efter att konstitutionen antagits hamnade president Mursi och den av
Brödraskapet dominerade regeringen på kollisionskurs med al-Azhar. Bland annat
dömde al-Azhar ut ett lagförslag som skulle införa islamiskt korrekta (alltså
räntefria) obligationer.
I det senaste förslaget
till en ny konstitution definierar artikel 2 fortfarande sharia som den primära
källan för lagstiftningen men artikel 219, som definierade sharia, har tagits
bort. Artikel 4 är kvar men frasen att al-Azhar ska konsulteras i frågor som
rör islam är borta. Artikeln garanterar emellertid fortfarande institutionens
självständighet gentemot statlig inblandning.
Det stora frågetecknet
i förslaget till en ny konstitution är emellertid militärens roll. Militären
står fortfarande utanför civil kontroll och försvarsministern utses av den
militära hierarkin (artikel 171). Civila kan fortfarande ställas inför
militärdomstol för brott ”som direkt berör de väpnade styrkorna” (artikel 174).
DN-ledaren nämner också
Zamzam-initiativet i Jordaniens som ett hoppfullt moderat islamiskt alternativ
och som ”har utmanat Muslimska brödraskapet med en ny vision av religionen.”
Initiativet lanserades förra året av medlemmar av det jordanska brödraskapet
som var missnöjda med ledningen. Enligt den artikel
på al-Monitor som citeras i artikeln är initiativets mål att förnya den
islamiska diskursen och betona religiös och politisk pluralism. Samtidigt
antyder artikeln en bakomliggande motsättning mellan medlemmar av palestinsk
bakgrund (alltså jordanska medborgar av palestinsk bakgrund) och av östbanksjordansk
bakgrund. Zamzam-initiativet skulle i så fall representera en vilja hos de
senare att koncentrera sig på jordansk inrikespolitik framför Palestinafrågan.
Det framgår också att detta initiativ har som målsättning att arbeta för
reformer inom den jordanska konstitutionens ramverk, vilket alltså innebär att
man inte utmanar kungens ställning.
Vad detta innebär är
oklart. Ett problem med det jordanska Muslimska brödraskapet har varit att det
gick i samma fälla som de egyptiska. Moderrörelsen har behållit en stark
kontroll över det politiska parti som det bildat, Den islamiska
handlingsfronten (Jabha al-´amal
al-islami), och gett sina egna intressen företräde framför partiets vilket
omöjliggjort både politiska kompromisser och att attrahera väljare genom att gå
mot mitten. Detta skiljer både det jordanska och egyptiska Brödraskapet från det
tuniska al-Nahda och det marockanska Rättvise- och utvecklingspartiet,
vilka båda leder koalitionsregeringar i dessa båda länder. Al-Nahda var ett
politiskt parti från början och har ingen moderrörelse att ta hänsyn till medan
Rättvise- och utvecklingspartiet har frigjort sig från sin moderorganisation
(jag skrev om detta i Sydsvenskan 31 juli i år men artikeln finns dessvärre
inte tillgänglig på nätet).
Det är möjligt att det
är dessa erfarenheter som inspirerat Zamzam-initiativet. Risken är att det går
den marockanska vägen snarare än den tunisiska. Rättvise- och
utvecklingspartiet fick möjlighet att bildar en koalitionsregering efter att ha
blivit det största partiet med ungefär en fjärdedel av rösterna i valet 2011
men också för att det sedan 1990-talet bevisat sin lojalitet till kungamakten.
Efter bara ett och ett halvt år i regeringsställning har det visat sig lika
koopterat och underdånigt som den koalition av före detta oppositionspartier
som hade styrt Marocko mellan 1998 och 2011. När regeringen ombildades för två
veckor sedan tvingades partiet dessutom att kompromissa bort ett antal
ministerposter. Den springande punkten kanske inte är synen på islam utan
attityden till makten.
Rickard Lagervall
Islamolog vid Lunds
universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar