onsdag 18 november 2015

Replik till Johan Hakelius

I en krönika i Aftonbladet skriver Johan Hakelius att terrordåden i Paris gjort vårt samhälle till ”en enda stor seminarieövning”. Han ondgör sig över att svensk offentlighet består av ”psykologiserande, ­politiserande, sociologiserande, postkolonialiserande, relativiserande resonemang” och menar att detta resulterar i en ”mystifiering av massmördarna.” Istället för att analysera våldsbejakande rörelser ska vi stärka polisen och militären i deras arbete mot dem, menar han.
         Hakelius har naturligtvis rätt i att det inte är något mystiskt med IS, eller med rasister och högerextremer som bränner flyktingförläggningar. Han har också rätt i att dessa begår handlingar som kräver militära och polisiära insatser. Men för att dessa insatser ska vara så effektiva som möjligt måste polisen och militären också förstå vad de arbetar emot. Samhället behöver också sätta in förebyggande arbete för att förhindra att fler förläggningar brinner, att nya ungdomar attraheras av rasistiska partier eller ansluter sig till militanta islamistiska nätverk.
         Det som kommit att kallas radikalisering är inte något mystiskt, utan komplexa mänskliga beteenden och emotioner som förhoppningsvis kan belysas, ”avmystifieras”, genom en kombination av vetenskapliga angreppssätt. Här kan exempelvis psykologi, sociologi eller politisk- och postkolonial teori kan bidra med viktiga pusselbitar. Liksom religionsvetenskapen. Det finns inget enkelt svar, och därför är tvär- och mångvetenskapliga angreppssätt så viktiga.
         I sociala medier och på mer ljusskygga sidor på nätet är det en återkommande föreställning att akademiker som forskar kring våldsbejakande salafism relativiserar eller förminskar hotet från grupper som IS eller al-Qaida. Det är tråkigt att se att en etablerad journalist som Hakelius ansluter sig till denna kör. Dessutom i en kolumn i Aftonbladet. Är det inte snarare Hakelius själv som förminskar de rasistiska våldsdåden när han avfärdar dessa som fyllehandlingar begångna av politiskt naiva bondlurkar?


Johan Hakelius

Att försöka förstå dessa extremistiska yttringar och nätverk liksom drivkrafterna bakom dem är inte att förminska dem, snarare handlar det om att ta dem på allvar och därigenom förhoppningsvis kunna bistå exempelvis polis, militär eller säkerhetstjänst med avgörande kunskaper som kan effektivisera deras arbete.
Vi lever i en tid där många unga attraheras av våldsbejakande ideologier. Att försöka förstå dessa rörelser, och varför människor lockas av dem är av yttersta vikt för att förhindra att dessa växer sig ännu starkare. Här har forskare från olika akademiska discipliner en viktig uppgift att fylla.

Simon Sorgenfrei
Södertörns högskola

20 kommentarer:

  1. Håller med dig, Simon Sirgenfrei. Ökad tvärvetenskaplighet är av nöden. Själv vill jag pouffa för ökade insikter hos religionsvetare av vad som händer inom neurovetenskaplig forskning och inom evolutionsbiologi/antropologi. Jag hänvisar till två nya kommentarer, vilka jag lagt in under denna bloggpost: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2015/11/svepande-kritk-fran-svds-hanna-gadban.html?showComment=1447979080187#c3744741937212510203 .

    Om de nu får stå kvar, alltså. Jag noterar, till min förskräckelse, att takhöjden här i denna RVK-blogg, har sänkts rejält jämfört med för ett dygn sedan. Under detta senaste inlägg här i RVK, se. http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2015/11/moralgrundsteorin-och-valdsbejakande.html - kan man läsa, citat: Inga kommentarer: Nya kommentarer är inte tillåtna.

    Jösses. Ska man gråta eller skratta? Jag väljer att gråta. Yttrandefriheten står tydligen inte högt i kurs här i RVK. Kan det vara ISIS som inspirerar? (Hur som helst: Bäst att spara denna kommentar, utifall att den skulle bli raderad såsom icke-önskvärd, trots att den skrevs under ett inlägg, som inte direkt förbjuder kommentering.

    Nähä, nu dags att återgå till arbetet.

    SvaraRadera
  2. RVK är öppen för alla doktorander och forskare i religionsvetenskap. Det är upp till var och en om de vill erbjuda möjligheten för läsare att kommentera inläggen.

    SvaraRadera
  3. Stort TACK för att du inte har stängt för kommentarer, Simon Sorgenfrei! Det hedrar dig.

    Förra gången jag var här på RVK och kommenterade, erhöll jag dock ett delvis annorlunda besked. Då hette det, att de ansvariga bakom RVK inget hellre såge/ville än att fler studenter (och andra) var här inne och kommenterade och att man, om jag nu minns rätt, var inte så lite frustrerad över varför så få gjorde just det (alltså kommenterade på RVK).

    Har man den kommentaren, det beskedet, att utgå ifrån, är det lätt att se kommentarsfältsstängningen som ett exempel på hur ni religionsvetare så att säga talar med kluven tunga. Dvs säger EN sak utåt för att sedan agera på rakt motsatt vis. (Jfr olika Uppdrag Granskning-program som bygger på denna kluvenhet, och oklarhet, i ett kommunicerat budskap.)

    Och för övrigt är det svårt att frigöra sig från misstanken, att ni religionsvetare saknar det riktigt stora engagemanget, och viljan, att verkligen ta en debatt här på RVK, er egen hemmaarena, om era "statements".

    FDETDA: Jag hörde tidigare i morse i vetenskapsradions nyheter om hur terrorismforskare i Frankrike kommit fram till att det inte håller att placera huvudfokus på faktorer som exkludering och rasism, om man vill hitta en förklaring till den snabba radikaliseringsprocess som många jihadist-wannabes uppvisar. Den intervjuade hoppades på nya och bättre förklaringar.

    Jag har i Rickard Lagervalls Hanna Gadban-debattinlägg lagt fram ett antal artiklar med neurovetenskapligt innehåll, vilkas budskap är, antingen direkt eller indirekt, att om man ser stark religiositet som en form av mental störning, så blir det genast lättare att förstå hur en radikalisering kan komma till stånd.

    Den radikaliserade kan liknas vid den nyfrälsta pentekostalförsamlingsmedlemmen. Han eller hon har sålunda ett trängande behov av att visa hur stark hen är i sin nyfunna tro.

    Om man ville acceptera detta synsätt, att stark religiositet påminner om OCD, schizotypi (ibland kallat för Schizofreni Light) med mera - samt leder till en förvrängning av information som processas/(informations)bearbetas i olika neurala nätverk i hjärnan (som till exempel Salience Network, SN, och Executive Attention Network, EAN) - blir det genast lättare att förstå hur svårt det är att tala den som hunnit nå "nyfrälststadiet" till rätta. (Salience kan väl, åtminstone här, enklast översättas med "tilldelning av relevansvärde (för att befästa det egna trosparadigmet)". Dvs om en händelse eller upplevelse erhåller för hög eller för låg relevansfaktor, då blir hela världsbilden, hela tanke- eller trosparadigmet, förvrängd samt målad enbart i de svarta och vita färgerna (läs: då frodas intolerans i dess olika former, varav xenofobi och misstro mot dem som inte delar det egna trosparadigmet utgör "bra" exempel på vad som avses).

    SvaraRadera
  4. Fortsättning på förra kommentaren:

    Jag påstår absolut inte att denna neurovetenskapligt baserade förklaring är den enda. Inte ens att den är den enda riktiga. Vad jag påstår är, att jag när jag följer den här intressanta debatten om varför så många muslimer radikaliseras, så varken hör jag, eller läser jag, någonstans att ni religionsvetare är inne på den sortens förklaringar. Nu följer jag förstås inte alla kanaler ni använder er av. Men då har ni ju här och nu chansen att rätta mig, ifall jag har missat något viktigt i er kommunikation utåt (= utanför era egna elfenbenstorn).

    Jag tror så här: Det finns en hel del som indikerar, att ni religionsvetare fortfarande år 2015 inte har lyckats befria er från de av tradition starka banden till teologi. (Än en gång, rätta mig gärna, om jag är ute och cyklar härvidlag.)

    Apropå det, Simon Sorgenfrei, vet du månne om studenter som väljer att läsa religionsvetenskap har ungefär samma bakgrund som de som studerar teologi? Dvs att de allra allra flesta själva är gudstroende i olika hög grad? Jag själv har inte sett någon statistik på det, men jag håller det absolut inte för osannolikt, att så kan vara fallet. Som "fristående" debattör förnimmer jag nämligen gång efter annan en stark känsla av att det ses som närmast axiomatiskt att stark religiositet INTE kan/får jämställas med mental störning. (Ja, en neurovetenskaplig forskare som Kathleen Taylor går till och med så långt som att likna stark religiositet vid en "mental illness", "en mentalsjukdom", vilket ju är betydligt allvarligare än "mental störning" ("mental disorder"), den term jag själv föredrar att använda.

    Googla gärna på Kathleen Taylor. Eller, kanske enklare, ta en titt på denna artikel: http://www.digitaljournal.com/article/351347 (som har rubriken Religious fundamentalism could soon be treated as mental illness).

    Som sagt: Det är den här sortens nytänkande jag saknar hos er religionsvetare. Vad som är vardagsmat bland neurovetenskapsforskare synes vara okänd/oupptäckt "gourmetmat" bland er religionsvetare. Och känner jag er rätt, så varken ids eller vill ni debattera om huruvida den verklighetsförvrängning (reality distortion) som ofta följer av mentala störningar kan vara en lika viktig som (i religionsvetarkretsar) okänd faktor med högt förklaringsvärde vad gäller ISIS' förmåga att attrahera olika sorters "virrhjärnor", vilka synes ställa sig bakom följande visdomsord av Hjalmar Söderberg: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst." (Samme Hjalmar Söderberg sade för övrigt också detta: "Det finns en del saker som man måste vara fackman för att inte förstå." Med den klacksparken avslutar jag denna kommentar. Nu måste jag vila lite, så att jag orkar med kvällens och den kommande nattens arbete.

    SvaraRadera
  5. Jaha, då har jag sovit färdigt för i dag och är redo för kvällens och nattens arbetspass. Just nu går jag igenom mejlskörden (brukar komma så där 200 mejl per dygn till mig från allehanda håll, så det är onekligen en hel del att gå igenom).

    Mina ögon fastnar på vad som står att läsa i denna länk (som skickats till mig föpr kännedom): http://avpixlat.info/2015/11/20/historierevisionistiskt-foredrag-om-islam-pa-historiska-museet-i-stockholm/#more-160915 . Artikeln i fråga recenserar en föreläsning som du höll i går på Historiska muséet i Stockholm (och har till och med ett foto på dig).

    Du får förlåta mig min nyfikenhet, men vad har du att säga om den recension du erhåller av den som har skrivit den artikeln? Ligger det något i den kritik som framförs mot dig? Jag vill gärna höra ditt "försvarstal" därvidlag. Alltså: Vad anser du om kritiken? Har den fog för sig eller är den illvillg och lömsk?

    Framför allt är jag nyfiken på om det är sant, att du under frågestunden efter föredraget sade dig inte känna till den statistiska undersökning som heter "Fundamentalism and out-group hostility: Muslim immigrants and Christian natives in Western Europe" och som är gjord av Ruud Koopmans samt publicerad år 2013. Här är en länk till densamma: https://www.wzb.eu/sites/default/files/u6/koopmans_englisch_ed.pdf .

    Till och med jag känner till Ruud Koopmans studie väl. Jag anser att de presenterade figurerna (stapeldiagrammen) i den artikeln, i synnerhet då figur 1, passar in som hand i handske i min neurovetenskapligt färgade syn på religioner och religiösa människor. Dvs, starkt förenklat: I kristendomen utgör (de stolliga) fundamentalisterna (tänk Jehovas vittnen) en minoritet, medan de i islam utgör en majoritet (alltså inte konstigt att ISIS har det breda stöd bland muslimer som organisationen de facto har; för fler detaljer därom se mina kommentarer här ovanför samt mina kommentarer under Rickard Lagervalls kritiska Hanna Gadban-artikel).

    Jag trodde att du, Simon Sorgenfrei, som i detta inlägg (se ovanför detta kommentarsfält) förespråkar att religionsvetenskapen behöver ökad tvärvetenskaplighet, självklart måste ha tagit del av Ruud Koopmans rätt välkända studie. Den sistnämnde är ju trots allt ingen vanlig byfåne som jag utan innehar faktiskt en professur i sociologi med särskild inriktning på migrationsforskning.

    SvaraRadera
  6. Fortsättning från föregående kommentar:

    Här följer nu ett citat från den där artikeln, i vilken du kritiseras: Frågestunden inleddes med en fråga om den undersökning som Ivar Arpi skrev om i SvD på måndagen, där 52% av muslimerna i sex undersökta länder (varav Sverige var ett) anser att sharialagar bör vara inskrivna i lagen i det land där de bor. Simon Sorgenfrei sa att han inte visste vilken undersökning det handlar om, något som kan ifrågasättas då det är en holländsk undersökning från 2013 som han bör ha tagit del av om han är en seriös forskare. SLUT CITAT

    Hårda omdömen, inte sant? Så jag hoppas verkligen, att du kan visa, att du har blivit felciterad av dina kritiker, Simon Sorgenfrei.

    I ett annat mejl, som fanns med i dagens mejlskörd, blir jag tipsad/rådd att ställa en fråga till dig (jodå, det finns i alla fall någon som läser mina kommentarer här på RVK). Den frågan kan formuleras så här: Har du möjligen meddelat Johan Hakelius, att du här på RVK har kommit med en bitsk replik till hans i Aftonbladet publicerade krönika?

    Om ditt svar är nej, blir följdfrågan: Hör det inte till god ton att försöka få in ett kritiskt genmäle till vad någon har skrivit i samma medium som innehåller den artikel man nagelfar och kritiserar?

    Är det måhända på det viset som ni religionsvetare har för vana att debattera?

    När jag nu försöker att kolla upp saken genom att se på tidigare inlägg, som är skrivna av er religionsvetare här på RVK-bloggen, får jag faktiskt en stark känsla av att det är just så här ni har för vana att debattera. Och i så fall blir det ju genast mer förståeligt, att vissa av er inläggsskribenter här på RVK till och med stänger kommentarsfältet. Ja på det viset kan man ju, där man sitter i sitt elfenbenstorn, med emfas hävda, att man minsann inte har blivit kritiserad här på RVK, bloggen som, enligt vad du själv påpekar här ovan i detta kommentarsfält, "är öppen för alla doktorander och forskare i religionsvetenskap".

    Förhåller det sig möjigen som så, att både du, Simon Sorgenfrei, och alla andra doktorander och forskare i religionsvetenskap, helst såge att den där Helmer von Helvete snart skulle tröttna på att kommentera här inne. Ni har ju lyckats med det en gång tidigare, låt vara att jag råkade få ett återfall häromdagen och började skriva här på RVK igen.

    Om ni vill, så kan jag visst sluta kommentera här. Så att lugnet ånyo kan infinna sig i denna lilla ankdamm, kring vilken ni religionsvetare verkar tycka om att samlas för att klia och skrubba varandra på ryggen. Så byfåne jag är fattar jag dock så pass mycket, att jag här på RVK ses som en föga rumsren, utan rent av mer torde betraktas som en smått förvildad tamkatt. Och det vet ju alla, som minns sin Karl Gerhard, att det inte är uppskattat när det råkar komma in en katt bland hermelinerna.

    Men jag vill helst få skriftligt på att jag är oönskad och ovälkommen här på RVK. Gärna i detta kommentarsfält (inte nödvändigtvis av dig, Simon Sorgenfrei utan det går lika bra med selleri, f'låt jag menar förstås av vem som helst av er "ordinarie" RVK-skribenter.

    Alltså: Jag väntar med spänning på att bli förklarad persona non grata här på RVK. Till dess: TREVLIG HELG!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helmer

      Jag har ingen möjlighet att svara på alla dina frågor, påståenden och kommentarer. Jag tror jag har ögnat igenom det mesta av det du lagt in i kommentarsfälten under olika inlägg och svarar på något.

      1. Jo jag har läst texten på Avpixlat. Det var fascinerande. Jag vet inte om skribenten medvetet förvridit det jag och Susanne sa, eller om han helt enkelt inte förstod.

      2. Jag skickade repliken på Hakelius-kolumn till Aftonbladet först. De refuserade den. Efter det har jag inte kontaktat honom personligen.

      3. Vi som skriver på RVK, vi som är religionsvetare, är individer. Det är inte så att vi alla tycker och tänker likadant (som väl senaste veckans diskussioner och inlägg här på bloggen visar). Ingen har heller något övergripande ansvar för bloggen och det finns ingen redaktionsgrupp.

      4. Det är därför upp till varje skribent att tillåta kommentarer eller inte. De som så gör svarar säkert på kommentarer i mån av tid. Då du skriver så otroligt många och långa kommentarer vilka det skulle ta hemskt mycket tid i anspråk att besvara (svar som också tycks generera fler och längre kommentarer) så kan det nog leda till att då får färre svar än du skulle vilja ha. Det faktum att du skriver under nån sorts pseudonym (mitt för och efternamn använder du dock inte mindre än 8 gånger i kommentarerna här ovan) kan ju också leda till att vissa tycker det känns tråkigt eller till och med obehagligt att diskutera med dig.

      Jag talar alltså bara för mig själv, och för mig får du gärna fortsätta kommentera på bloggen. I vilken utsträckning bloggens skribenter kommer vilja eller hinna svara på dina kommentarer kommer säkert att variera.

      Med vänlig hälsning,
      Simon

      Radera
  7. Tack för svar, Simon Sorgenfrei! Du är faktiskt den ende som bevärdigar mig kommentarer, även om jag knappast skulle vilja benämna vårt tankeutbyte för en dialog. Vår så kallade dialog kan näppeligen beskrivas i andra termer än gravt DYSFUNKTIONELL. Här talas det inte med utan till varandra. I jämförelse framstår en partiledardebatt i tv som ett exemplariskt debattföredöme ity att det under den sortens politiska debatter faktiskt någon gång händer, att en ställd fråga blir besvarad (låt vara att det hör till sällsyntheterna).

    Jag förklarade förra gången jag var här inne och härjade på RVK, och jag känner behov av att upprepa det nu, att skälet till varför jag inte skriver under mitt riktiga namn är, att det finns muslimer (i alla fall personer med muslimska namn), vilka uttalat hotelser mot mig - typ att min hals borde skäras av och att jag må plågas i Helvetet - för vad jag har skrivit på annat håll på webben om religion i allmänhet och islam i synnerhet. Jag tycker att en sådan omständighet borde kunna öka acceptansen för att jag väljer att kalla mig för Helmer von Helvete i stället för mitt riktiga namn.

    Icke desto mindre har jag extremt svårt att förstå - och ändå hör det till saken, att jag har papper på att jag inte är förståndshandikappad; har exempelvis gått på Försvarets tolkskola i Uppsala) - varför det skulle vara "tråkigt", ja rent av "obehagligt", för er religionsvetare på RVK att diskutera med mig bara för att jag använder mig av ett "nom de plume".

    Självklart döljer det sig bakom namnet Helmer von Helvete en människa av kött och blod. Inte kan ni väl mena, att jag skulle vara en robot som debatterar med hjälp av inprogrammerade algoritmer?

    Så här tycker/resonerar jag:

    1) Det spelar väl ingen roll vad en person, som deltar i en debatt, heter; samt:

    2) Det är väl framförda åsikter som är det intressanta, INTE vad den person heter som under en debatt för fram dessa åsikter.

    För övrigt kan man ju kalla sig för (nästan) vad som helst på webben. Vad jag menar med det är, att OM jag skulle kalla mig för exempelvis Bo Ek, Nils Lundin eller Jörgen Gustafsson, så kan ju ni här på RVK ändå inte säkert veta, ifall jag verkligen heter så på riktigt eller om även den sortens namn är påhittade.

    För att inte irritera någon som heter Bo Ek, Nils, Lundin eller Jörgen Gustafsson på riktigt beslöt jag att välja ett "nom de plume" som det inte råder något tvivel om är påhittat (jfr Fritiof Nilsson Piraten-citatet: Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad).

    Sett mot den bakgrunden borde det väl för övrigt vara precis lika "tråkigt" och "obehagligt" att diskutera med mig, ifall jag kallade mig för exempelvis Bo Ek, eftersom osäkerheten om vem jag är inte skulle bli undanröjd därigenom.

    SvaraRadera
  8. Enda sättet att komma till rätta med det "problem" som du aktualiserar här ovanför, Simon Sorgenfrei, vore ju, som jag ser det, att jag identifierade mig med någon form av legitimationshandling samt också berättade om min egen bakgrund, allt ifrån ålder, civilstånd, sexuell läggning och bostadsort till mina hobbies, utbildningar och olika yrkeserfarenheter. Inte förrän då skulle väl ni religionsvetare som skriver under eget namn här på RVK bli någorlunda nöjda - eller?

    Alltså: Jag kan förstå att ni är nyfikna på vem jag är och att det här och nu råder ett slags informationsunderskott sett ur er synvinkel. Men att använda sig av det informationsunderskottet till att åberopa, att vissa nog tycker det är "tråkigt" och "obehagligt" att debattera med mig, det gör mig smått bedrövad. Inte kan väl dessa "vissa [religionsvetare]" mena att enbart åsikter, data och fakta, som läggs fram av en identitetssäkrad person, är värda att beakta och kommentera?

    Med förlov sagt skulle jag vilja säga så här: Det synsätt som du lyfter fram hos "vissa" religionsvetare (om att det är tråkigt och obehagligt att debattera med mig), stärker min framförda metaforiska åsikt, att ni religionsvetare verkar föredra era elfenbenstorn, i vilka ni kan framleva era forskningsdagar i näst intill "splendid isolation" för att fritt kunna välja vad ni ska studera närmare. (Att jag via skattsedeln är med och finansierar er forskningsverksamhet är inget som ni förefaller intresserade av att reflektera närmare över.)

    Även om du, Simon Sorgenfrei, som sagt, har svarat på en del av mina skriverier, är innehållet i dina svarskommentarer sanningen att säga närmast kemiskt befriade från konstruktiva kommentarer till av mig framlagda åsikter och referenser, åtminstone på detaljnivå. I stället tycks du ha satt i system att nöja dig med att hålla dina svarskommentarer på en hög generall nivå. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse, att det i så fall inte blir mycket till debatt (värd namnet, dvs som för debatten framåt i syfte att klarlägga de åsiktsmässiga skiljelinjerna och förhoppningsvis öka debattens pedagogiska värde för tredje part, alltså för dem som följer debatten).

    Det hela påminner snarare om den gudfruktiga hustrun som blev hastigt sjuk och därför skickade sin make att gå på söndagsgudstjänsten för att han sedan, efter hemkomsten från kyrkan, skulle kunna berätta för henne om vad prästen hade tagit upp i sin predikan. Mannen gjorde så och svarade på hustruns fråga om vad predikan handlat om på följande vis: - Han talte om synden. - Jaså. Vad sade han om den då? - Jo, han var emot den.

    Jag anar att den mannens hustru efter att ha fått höra den sortens sammanfattning kände sig lika frustrerad och (fortsatt) undrande som jag.

    Eller i klartext: Varken hennes make eller du, Simon Sorgenfrei, verkar ha förstått att den som radar upp en rad detaljer i sin argumentation önskar sig - OBS! inte kräver att - få de olika detaljerna kommenterade (ifrågasatta, bekräftade, bullskitförklarade etc) på ett detaljistiskt i stället för generellt sätt. Jfr med hur du valt att kommenmtera kritiken mot dig i Avpixlats referat av ditt föredrag på Historiska muséet i Stockholm tidigare i veckan. En högre generaliseringsnivå på ditt svar på den detaljistiska kritik som riktas mot dig och din föreläsarkollega Susanne Olsson har jag svårt att
    tro är möjlig att åstadkomma. (Om jag hade varit som du, skulle jag ha tagit debatten på Avpixlat. Katarina Mazetti gjorde det en gång, inte utan framgång.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte för avsikt att "ta debatten på Avpixlat". Det är en bottenlös kloak, ett avträde för fega män(niskor) som inte är kapabla att föra en sansad diskussion eller ens törs stå för sina åsikter, utan istället under pseudonym tar sig rätten att hata och hota andra som öppet diskuterar viktiga samhällsfrågor. Det är för patetiskt egentligen.

      Mvh
      Simon

      Radera
  9. För övrigt: Att besvara detaljistiska kommentarer med generalistiska kommentarer är aldrig - i alla fall extremt sällan - något bra sätt att debattera på.

    Jag kan förvísso förstå, att genomarbetade svar/kommentarer inte hinns med. Men det är egentligen samma sak som att hävda, att det finns annat som prioriteras högre av dig eller dina religionsvetarkolleger.

    Bara en tanke: Vore det inte bättre om du och/eller andra religionsvetare i stället svarade hövligt, exempelvis så här: Dina aktualiserade frågeställningar, Helmer, hinns inte med av oss, eftersom vi tycker att dessa dina frågeställningar är helt ointressanta för oss som bedriver religionsvetenskaplig forskning och just därför blir lågprioriterade av oss forskare.

    Det skulle, åtminstone för mig, kännas ärligare, och bättre, ifall ni valde att svara på det viset än att, som du nu gör gång på gång, dvs väljer att kommentera någon enstaka av mig aktualiserad frågsställning, och som regel då en av de allra mest perifera och oviktiga, på ett högst generalistiskt vis.

    Å andra sidan: Att inte svara alls säger faktiskt också en hel del om vilka prioriteringar ni religionsvetare gör. Dvs att inte svara alls utan låtsas som att det regnar fastän solen skiner, det är också ett sätt att visa sina prioriteringar på.

    Lår mig exemplifiera det just sagda på följande vis: De prioriteringar som du själv gör, Simon Sorgenfrei, säger en hel del om dina intressen och preferenser.

    Inte för att jag vill skryta, men jag tycker allt, att mina kommentarer här på RVK innehåller fler intressanta frågeställningar än vad Johan Hakelius lyfter fram i sin krönika. Men du har uppenbarligen valt att göra en helt annan bedömning och lagt ned mycket mer arbete på att försöka bemöta innehållet (även på viss detaljnivå, mirabile dictu) i Hakelius' AB-krönika än du gör på att försöka bemöta mig och mina framförda åsikter här på RVK.

    Hos mig uppkommer därför misstanken, att det stora "problemet" för dig är, att du och jag möts på samma forum (= här på RVK). Jag är sålunda inte säker på att Johan Hakelius ens känner till att du här på RVK har låtit publicera ett genmäle till hans krönika.

    Hur som helst, Simon Sorgenfrei, så kan du väl i alla fall hålla med mig om att det föreligger en rad fördelar med om två debattörer kan mötas och debattera med varandra på SAMMA forum/mötesplats - eller? Samma fråga vill jag rikta till alla andra religionsvetare, vilka här på RVK inkommer med genmälen till artiklar som har stått att läsa i andra medier. Ert sätt att debattera synes ju vara en variant av "debating by proxy", något som känns både bisarrt och icke-konstruktivt. Dock inte förvånande - i alla fall inte för mig. Jag tror mig veta förklaringen vid det här laget. Ich kenne meine Pappenheimer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En gång till då. Då är välkommen att kommentera här som alla andra. Men kanske skulle diskussionen vinna på att du försökte begränsa dig en aning och istället för att skriva dessa långa och vittfamnande kommentarer kunde vara mer effektiv och koncis.

      Mvh
      Simon

      Radera
  10. Bäste Simon! Jo, jag vet om att omständligheten är min akilleshäl. Men vänligen notera samtidigt, att att jag inte kräver svar på alla frågor/frågeställningar. Mer om detta i slutet av detta nya diskussionsinlägg från mig.

    Till saken hör för övrigt också, att problematiken ÄR komplex. Och att många av mina aktualiserade frågeställningar faktiskt kan kokas ned till ett fåtal grundläggande problemställningar. (Det är detta jag har haft i åtanke när jag har "anklagat" dig för att välja att besvara huvudsakligen högst perifera frågeställningar.)

    Bara som ett exempel på vad jag avser med begreppet grundläggande frågeställning: Man kan säga att jag pläderar för att ni religionsvetare ska bredda er bas. Ni har inte kapat banden med teologi eller "vanlig" historievetenskap. I alla fall inte tillräckligt, enligt mitt sätt att se på saken.

    Jag förordar sålunda ett ökat intresse för (religions)sociologi och (religions)psykologi, evolutionsbiologi, (religions)genetik och (religions)neurovetenskap. En dylik kursöändring kan, menar jag, leda till nya lösningar på gamla problem. Inte minst hur man ska kunna få bukt med denna vidriga hydra som går under namnet IS/ISIS/ISIL/Daesh.

    Förhoppningsvis är ett nytänkande på gång från er religionsvetares sida. Det lät faktiskt så när jag i går lyssnade på reprisen av riksradions "Människor och tro". Rickard Lagervall framförde i det programmet, tillsammans med Bitte Hammargren, riktigt intressanta åsikter.

    Annars brukar uttalanden - i radio, tv eller tidningar - från er religionsvetare vara i mitt tycke alltför överslätande. Lite av typen "å ena sidan men å andra sidan". Och då blir det lätt som i Jan Hjärpes bok "99 frågor om islam - och något färre svar", dvs det handlar mer om att hitta försonande drag i islam än att peka ut varför den religionen synes kunna fostra "crackpots" som sluter upp bakom ISIS' fana.

    Jag tycker så här: Antalet fundamentalister är vida högre inom islam än inom kristendomen (tänk Ruud Koopmans statistiska undersökningar). Inom islam är fundamentalism så utbrett, att det synsättet kan kallas för mainstream islam.

    Fundamentalism fostrar människor på ett speciellt sätt (typ att du måste tro, du får inte ifrågasätta). Därför "tävlas" det i att visa upp sin tro i fundamentalistiska grupper.

    Ett sätt att visa upp sin brinnande tro på är att underkasta sig auktoriteter, dvs att lyda "order".

    Om nu auktoriteterna har en agenda som går ut på att - säg - hata alla, både muslimer och andra, som inte tillhör den egna gruppen, då kan det gå riktigt snett.

    ISIS är ett bra exempel på det.

    Om man förstår att ISIS' ideologi bygger på att slutstriden (vid tidens ände) närmar sig, obevekligen, och inte går att förhindra, varför då inte påskynda densamma - allt för att få det hela överstökat?

    Tanken är vid närmare eftertanke inte helt befängd. Den har faktiskt sina poänger (för den troende, vill säga). Vi har för övrigt kunnat se videor i vilka amerikanska kongressmän öppet menar att den globala uppvärmningeh bör uppmuntras och påskyndas - på det att det nya Jerusalem äntligen kan ersätta det nuvarande gamla Jerusalem. Så denna knasighet är inte begränsad till just islam.

    SvaraRadera
  11. Den här domedagsideologin som alltså förespråkas av ISIS bygger också på att ISIS ska komma att hatas av allt fler, ja näst intill alla.

    Detta är precis vad som ska ske enligt de Koranenverser och/eller hadither som ISIS åberopar. Så det bekräftar bara, att ISIS är inne på rätt spår.

    Valet av just Dabiq för slutstriden mellan ISIS och romerska riket (läs: Västvärlden) bygger på samma källmaterial och "referenser".

    Alltnog. Fundamentalism kan kopplas till förakt för icke-religiös kunskap (dvs för vetenskap).

    I takt med att religiositeten - det magiska tänkandet (magical thinking) - tilltar, ökar även intoleransen (dvs xenofobin, rasismen, misstänksamheten mot alla som inte tillhör den egna gruppen).

    Neurovetenskapen har tydligt påvisat att religiositet och intolerans hör extra starkt ihop. De båda är att betrakta som två sidor av samma mynt.

    Ett annat samband, som är viktigt att nämna i sammanhanget, är korrelationen mellan auktoritetstro och kärlekslös uppfostran. Barn ska lyda. Punkt. Slut. De får inte ifrågasätta. Och det spelar ingen roll, ifall de har rätt eller fel. Lydnad handlar inte om att ha rätt eller fel, inte om att veta bättre eller sämre. Lydnad handlar om underkastelse, kapitulation inför någon som är starkare än du själv är.

    Om auktoritetstro och auktoritetsutövning missbruka, är det lätt att bryta ned en person(lighet) för att sedan, när nedbrytningen är fullbordad (jfr med hur det kan gå till i /para/militära organisationer), bygga upp en ny personlighet. Om viljan finns, är det lätt att ympa in hat i den nya personligheten. I synnerhet om hatet, bestialiteten, kan användas med det vällovliga (sett ur den egna gruppens synvinkel alltså) syftet att påskynda slutstriden.

    Särskilt utsatta för den här sortens propaganda och primering/priming/hjärntvätt är ungdomar som vill bli älskade.

    Om dessa ungdomar då växer upp i en dysfunktionell familj, där pappan kanske föredrar att överlämna uppfostringsansvaret till barnens mamma och själv har för vana att vara icke-närvarande, ja då uppstår det ett kärleksunderskott.

    För detaljer, se denna intressanta debattartikel i dagens Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/debatt/article21801545.ab .

    Och läs gärna mer om fundamentalismens psykologi här: http://infosect.freeshell.org/infocult/The_Psychology_of_Fundamentalism-Gerald_Wiviott.pdf .

    För den som upplever ett emotionellt kärleks- och/eller bekräftelseunderskott gäller Hjalmar Söderbergs ord om att den som vill bli sedd inte men inte känner sig älskad (läs: sedd) har möjlighet att uppfatta sig såsom sedd genom att hota/hata andra, dvs genom att bete sig som ett svin.

    Förunderligt nog kan en sådan 180-gradig kursförändring/kursomläggning leda till att man till sist får sin önskan uppfylld, dvs man blir sedd, bekräftad - och tagen på allvar.

    Om man då dessutom beaktar att en schizotyp personlighetsstörning (schizotypi/schizotypy = schizofreni light) som regel gör individer extra känsliga, extra sårbara, extra suggererbara/påverknara, ja då är det lätt att förstå hur ISIS med sin vidriga vålds- och hatideologi faktiskt kan utöva en sådan lockelse (som fallet är) på människor som känner sig oälskade av både samhället och den egna familjen/släkten/klanen.

    SvaraRadera
  12. Till saken hör förstås också att auktoritetsstyrd uppfostran leder till det som brukar kallas för "externalized locus of control" (ELoC), dvs man upplever sig som en marionettdocka som tvingas sprattla och dansa efter andras pipor, dock inte den egna pipan.

    Bättre inkörsport till ISIS än upplevd "externalized locus of control" är nog svår att finna.

    Kombinationen av krav på blind lydnad (= auktoritetstro) och "externalized locus of control" gör förstås ISIS' lockrop extra intressanta för vissa indivier.

    De som låter sig bedåras av locktonerna går snabbt från att vara en Ingen till att bli en Någon. Jfr med hur väl nya medlemmar brukar välkomnas och tas om hand av de gamla församlingsmedlemmarna i en kristen församling. Så¨inte heller detta är något unikt för just islam.

    Att plötsligt hamna i fokus - att bli en Någon - och dra till sig allas (i omgivningen) uppmärksamhet, vem tackar frivilligt nej till slikt? Vi människor fungera jkust så här, på gott och ont.

    MEN, och nu till det viktiga, för att komma fram till denna förklaringshypotes, som jag just har lagt fram (i förenklad form), måste man som religionsvetare kapa - eller i alla fall slacka - banden till teologi och vanlig historia.

    Alltså: Ni religionsvetare behöver mer fokus på psykologi, sociologi, evolutionsbiologi, genetik, neurovetenskap (och annat) för att bredda ert tvärvetenskapliga anslag samt öka er prognostiska träffsäkerhet. (Den träffsäkerhet ni har uppvisat hittills är inte precis något att yvas över.)

    Problemet är att ni så lätt fastnar i ert gamla, väl inövade tänkesätt, Med fokus på teologi och vanlig historievetenskaplig forskningsmetodik. Resultatet blir gärna ett slags "å ena sidan men å andra sidan"-tänkande.

    Den sortens tänkande sänder fel sorts signaler till dem som lyssnar på er religionsvetare för att erhålla vägledning. Ert hittillsvarande tänkande pekar så att säga inte ut någon ny färdriktning, fastän det visat sig att det inte löser till att påroblemen blir lösta. Vad som behövs är ett nytänkande.När de gamla lösningarna inte räcker till eller duger, måste man pröva något nytt. Det är därför som just kriser brukar pressa fram olika sorters nytänkanden.

    Jag tror att tiden är inne nu för ett paradigmskifte inom religionsvetenskapen. Nuvarande mittenfåra i forskningen är otillräcklig, ifall målet är att hitta nya lösningar på sådana problem som den gamla forskningsinriktningen bevisligen har gått bet på.

    Ni religionsvetare behöver lämna den generalistiska abstraktionsnivån. Ni måste bli mer detaljistiska i era lösningsförslag. Våga sticka ut hakan och peka med hela handen. Sluta upp med era "fega" och överslätande "å ena sidan men å andra sidan"-resonemang. Som inte direkt hjälper samhällets beslutsfattare att komma fram till ett beslut.

    Eller annorlunda formulerat. Det spelar ingen som helst roll hur många fridsamma Koranenverser ni letar fram för att visa hur fredlig islam kan vara som religion. Sanningen är att ISIS inte lyssnar på er religionsvetare.

    I stället håller sig ISIS till sina speciella Koranenverser, hadither och/eller idétraditioner. och ger fullkomligt fan i era (alternativa) förslag till Koranentolkningar.

    SvaraRadera
  13. Era hittillsvarande religionsvetenskapliga arbetsmetoder, tolkningsmetoder och forskningsfokus har inneburit, att ni så att säga sällan är först på (nytänkande)bollen. Jfr med Graeme Wood och hans banbrytande "vattendelande" Atlantic-artikel från mars månad i år. Graeme Wood, en journalist, var alltså först på (nytänkande)bollen. Ni religionsvetare var kanske inte ens nr 2 på samma boll. Men strunt i det. Ni BORDE ha varit nr 1 på den bollen. Ni som ska vara specialister på islam och andra religioner.

    Men, som sagt, skit samma. Jag vill inte skuldbelägga er religionsvetare. Vad jag är ute efter är att öppna era ögon, så att ni förhoppningsvis kan (in)se att nuvarande starka kopplingar till teologi och historievetenskap åtminstone delvis har spelat ut sin roll.

    Nu har, hur som helst, islamologen Rickard Lagervall visat, i riksradions "Människor och tro", att ni religionsvetare faktiskt har ökat er "spelbarhet" på bollplanen.

    Så förhoppningsvis har jag nu fått skåda ett trendskifte bland er religionsvetare. Med mIndre fokus på teologiska spörsmål och vanlig historiemetodik. Och i stället mer tvärvetenskaplighet med fokus på sociologi, psykologi, evolutionsbiologi, genetik och, inte minst, neurovetenskap.

    Jag är av den uppfattningen, att det är ökad tvärvetenskaplighet som behövs. I det avseendet är du, Simon, och jag överens, verkar det som.

    Alltså: Ska vi, tillsammans, kunna besegra ISIS-hydran, måste ni religionsvetare ha kurage nog att bita huvudet av "skammen" och anamma - samt främja - ökad tvärvetenskaplighet.

    Så, Simon, til syvende og sidst drar nog jag och du - och dina religionsvetarkolleger - åt samma håll. Vi står på samma sida på barrikaden.

    Vi vill samtliga knäcka ryggen på ISIS. Eller hur?

    Just därför skulle jag uppskatta att jag inte bleve behandlad här inne på RVK som vore jag en spetälsk.

    Faktiskt kräver jag inte mycket alls. Egentligen räcker det med att någon, kanske rent av du, Simon, sade de förlösande orden, typ: "Tack för ditt intressanta debattbidrag. Helmer.".

    Även jag vill bli sedd. Och när jag inte känner mig älskad här inne på RVK, bland er religionsvetare, gör jag som Hjalmar Söderberg är inne på, dvs då får jag väl göra mig hatad av er i stället. I tron att ni då, kanske, vill se mioch lyssna på mitt budskap.

    Fast risken är nog - vid närmare eftertanke från min sida - att den av mig valda strategin är direkt kontraproduktiv. Så lite småkorkad är jag nog, i alla fall mellan varven. Vilket är dumt.

    Men nu har jag fått sagt vill jag vill. Även om texten blev rejält lång också i detta sammanfattningförsök av mitt budskap.

    Därmed kan jag dra mig tillbaka till min grotta.

    Framtiden får utvisa om det är jag, med mitt försök/förslag till religionsvetenskapligt nytänkande, som har rätt. Eller om det är den konventionella religionsvetenskapliga huvudfåran som kan leda fram till att ISIS knäcks.

    Kom gärna ihåg vad den här byfånen har sagt i en tidigare kommentar. Bomber biter inte på ISIS. Den galna organisationens medlemmar räknar med att de snart ska vara nära att bli utrotade.

    Tills den dramatiska vändningen kommer i själva slutstriden i Dabiq.

    Då, när allt ser ut som att allt är förlorat för ISIS-jihadisterna, ska de segra genom att få hjälp från ovan. För detaljer, se exempelvis: https://en.wikipedia.org/wiki/Mahdi . (Länktipset är till för eventuella "vanliga" lekmannaläsare, inte för er religionsvetare, så tro inte att jag inbillar mig, att ni inte känner till Mahdi.)

    Förresten, i Mahdi-artikeln framgår tydligt skillnaden mellan sunnimuslimsk och shiitisk syn på Mahdi. Inte konstigt att ISIS vill bekämpa de shiitiska "irrlärorna". Hjälpen ska komma ovanifrån. Annars vänder inte krigslyckan. Så även Jesus (Isa) finns med i bilden - som hjälpare av ISIS. Tro't den som vill.

    Med vänlig hälsning // Helmer

    SvaraRadera
  14. Vad gäller IS apokalyptik är det väl inte på något sätt en ny insikt, utan har varit närvarande i analysen under långt tid. Inte minst sedan de började publicera magasinet Dabiq. Du måste förstå dock att den akademiska världen skiljer sig från den journalistiska på viktiga punkter. Inte minst vad gäller publikationsförfarande. Det dar lång tid att skriva en akademisk artikel eller bok, och lång tid innan texten kommer i tryck. Så ska det också vara.

    Religionspsykologi är ju typ lika gammalt som ämnet självt, och de flesta sysslar sedan länge med religionssociologi -antropologi etc. Kogniotionsvetenskapliga perspektiv har varit en del av ämnet i något tiotal år etc.

    Ibland kan det kanske vara svårt att skilja (sekulär) religionsvetenskap från (mer konfessionell) teologi, inte minst då båda grupper idag ibland kallar sig religionsvetare. Som i Lund tillexempel, som du tar upp. På andra håll, som på Södertörn eller Stockholmsk universitet (där man behållit benämningen religionshistoria) finns inte teologi.

    Nu orkar jag inte skriva mer i denna oändliga kommentarstråd.

    Mvh
    Simon

    SvaraRadera
  15. Oj, vad många kommentarer jag har fått på min sammanfattning från den 22 november. Stort TACK för alla dem.

    De bekräftar just det som jag hela tiden har försökt predika här på RVK: att bättre forum för seriös debatt om vilken roll religion kan spela vad gäller dagens geopolitiska oro och oroshärdar måste man leta länge efter för att finna.

    Eller vänta nu!? Är det detta jag nyss nämnde, i förra stycket, som är mitt egentliga budskap till er religionsvetare som häckar här på RVK och kliar och skrubbar varandra på ryggen lite lagom hårdhänt? Var det inte raka motsatsen till budskap jag förde fram? *tänker efter lite och minns, att så var det ju*

    Så: Sorry, mea culpa, mea maxima culpa.Jag mindes visst fel. Jag medger det. Men låter texten här ovanför stå kvar trots det...

    Men låt mig nu få föra fram till er religionsvetare mitt budskap ännu en gång, med delvis nya ord. Både för er skull och för min egen, så att jag inte gör om misstaget från ingressen.här ovanför.

    Jag är angelägen om att försöka nå fram med mitt budskap till er religionsvetare, därför att jag på sätt och vis är med och finansierar er verksamhet, via skattsedeln, och därför anser mig ha befogad rätt att försöka få er att tänka nytt, så att mitt skattebidrag till er verksamhet inte kan liknas vid att kasta pengarna i sjön.

    Denna gång sammanfattar jag mina tankar så här:


    Börja med att läsa denna artikel. http://www.economist.com/news/briefing/21678847-islamic-state-may-be-lashing-out-abroad-because-it-has-been-weakened-nearer-home-it-will?cid1=cust/ednew/n/bl/n/20151119n/owned/n/n/nwl/n/n/n/n .

    The Economist är verkligen en tidning jag kan rekommendera. Tunglästa artiklar och analyser, japp, det medger jag, men samtidigt lärorika och ögonöppnande.

    Budskapet i just den här artikeln är, i alla fall indirekt, att det inte hjälper att få bukt med ISIS/Daesh, om man, som ni religionsvetare plägar göra, väljer att ha som fokus för er verksamhet att basunera ut budskapet, att islam egentligen är en fredlig religion.

    Utanför religionsvetarnas krets råder det näst intill konsensus om att ju fler fundamentalister en religion (eller politiska ideologin) rymmer, desto säkrare kan man vara på att just den religionen (eller, för den delen, politisk ideologin) kommer att attrahera mer eller mindre galna fanatiker.

    Bakgrundsmekanismen till detta samband är enkel: Ju högre religiositet, desto fler tecken/symtom på galenskap (i psykiatrisk bemärkelse) kan man finna.

    Hög religiositet är också positivt korrelerad till ökad intolerans och xenofobi (främlingsfientlighet).

    Och intolerans och xenofobi är i sin tur positivt korrelerade till terrorism.

    Våra hjärnor är helt enkelt "wired" ("förprogrammerade") att fungera på det just beskrivna viset.

    Det spelar därför ingen avgörande roll, ifall fundamentalismen bottnar i rent religiösa eller i rent politiska ideologier. Men mycket tyder på att när religiös fundamentalism lägger sig vinn om att gå hand i hand med politiska maktambitioner (läs politisk fundamentalism), så tenderar denna oheliga allians att bli extra farlig.

    SvaraRadera
  16. Sett mot den bakgrunden är det lika angeläget att försöka motarbeta exempelvis vänsterpopulistisk och/eller sverigedemokratisk och/eller fascistisk fundamentalism (läs: människosyn) som det är att bekämpa islams (och andra religioners) fundamentalism (läs människosyn).

    Det är fundamentlistiskt tänkande, med dess hyllning av auktoritetstro, lydnad och starka ledare, som mer eller mindre vilsna/galna virrhjärnor finner attraktivt (lgenom att förläna dem existentiell meningsfullhet Och känsla av värdefullhet.

    Det är detta attraktiva budskap som utgör, inte den enda men väl den bästa, förklaringen till ISIS' framgångar, dvs till dagens religiöst betingade "clash of the civilizations".

    Ni religionsvetare skulle, om ni int vore så naiva eller "fega", kunna bidraga till att trumpeta ut detta spännande budskap, närhelst ni kontaktas av massmedier för att ge er syn på det senaste i det terrorismfokuserade nyhetsflödet. Men det gör ni alltså som regel inte.

    För mig framstår den sortens förklaring, vilken jag gång på gång den senaste veckan har efterlyst hos er religionsvetare här på RVK, som avsevärt mycket mer angelägen att få spridd än att ni, för att ta ett flagrant exempel, ska lägga ned tid på att kartlägga "exakt" hur många muslimer det fanns i Sverige år 1930.

    I och för sig en intressant frågeställning, det också. Men finns det verkligen inte angelägnare spörsmål för er religionsvetare att rikta uppmärksamheten mot, när världen står i brand och det talas om en "clash of the civilzations"?

    Ska man döma av innehållet i denna RVK-artikel, väger uppenbarligen statistiktolkning från 1930 fortfarande tyngre, åtminstone bland minst två religionsvetare som brukar skriva här på RVK-bloggen (jag syftar då, specifikt, på inläggets författare Jonas Otterbeck OCH på Jonas Svensson; den sistnämndes tankar härom framgår tydligt av det inläggets kommentar nr 1.

    Här är en länk till det aktuella inlägget (inklusive Jonas Svenssons kommentar därtill): http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2014/01/de-femton-eller-hur-manga-muslimer.html .

    För övrigt: Att som lekman försöka medverka i debatten här på RVK är, i princip, bortkastad tid. Känns det som.

    Förresten: Kolla in det senaste inlägget här på RVK: http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2015/11/moralgrundsteorin-och-valdsbejakande.html . Det som det inte ens går att kommentera.Notera även den upphetsande och till läsning otroligt lockande rubriken.

    Innehållet är, det ska författaren dock krediteras för, en LITEN BIT på väg i den nya färdriktning som behövs för att förstå ISIS och för att, förhoppningsvis, kunna minska den organisationens attraktionskraft bland många muslimer. Men en helt otillräcklig kursändring. (Jag har icke desto mindre viss förståelse, fast bara VISS, för att det tar emot för de flesta av er religionsvetare att se på religiositet, och religion, som en mental störning, innehållande både OCD-liknande (tvångsliknande & besatthetsliknande) och psykosliknande (verklighetsförvrängande) symtom. Men förhoppningsvis ska ni vakna upp framöver. Någon gång i framtiden.

    Det är i alla fall min förhoppning. Både som privatperson och skattebetalare.

    Och allra mest bedrövligt är, i mitt tycke, att inlägget uppenbarligen inte är skrivet för att stimulera till diskussion/debatt. Ty OM det hade varit skrivet i det vällovliga syftet, varför då stryps debatten genom att stänga kommentarsfältet?

    Jag får lust att säga som en gång Jan (John) Hus: O, sancta simplicitas! Har dagens religionsvetenskap någon framtid? Hade jag fått välja, skulle då mina skattepengar INTE ha gått till att finansiera er verksamhet. Inte förrän ni lär er att ta era kritiker på allvar.

    Med vänlig hälsning // Helmer

    SvaraRadera
  17. Jag ser att Simon har hunnit inkomma med en kommentar medan jag skrev mina nya kommentarer (ae här ovanför).

    Visst, du har rätt i vad du skriver, Simon.

    Men vad jag menar är, att man skulle/borde/måste kunna fokusera detta mer än vad som hittills har skett från religionsvetarhåll.

    Inte heller synsättet att religioisitet utgör en mental störning är io och för sig något nytt.

    Men det tar tid innan nytänkande sjunker in.

    Det sorgliga är, enligt min mening, att ni religionsvetare, överlag, INTE går i bräschen för det nödvändiga nytänkandet.

    Ni fungerar snarare som bromsklossar. Fastän ni, i kraft av era kunskaper i ämnet, i stället borde leda förändringsarbetet.

    Med vänlig hälsning // Helmer

    SvaraRadera