fredag 13 november 2015

Replik till: Religionsvetenskap och våldsbejakande religiös extremism: kommentar till en rapport


Jeg har lenge fundert på hva det betyr og hva som blir konsekvensen av at islamforskere insisterer på at IS sin ideologi og praksis har med Islam å gjøre. Og siden Olsson, Poljarevic og Svensson påstår dette i sin kommentar til en rapport om voldelig religiøs ekstremisme her på bloggen vil jeg benytte anledningen til å starte en debatt om dette.
Olsson, Poljarevic og Svensson hevder at det er feil å si at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre hvis man: ”som brukligt är inom sekulär religionsvetenskap, ser islam som en beteckning på en religiöst mångfacetterad tradition med en historia.”  Mer enn dette vil jeg si at man innen religionsvitenskapen som regel definerer islam som alt det muslimer tolker islam til å være. Det eneste kriteriet for å definere noe som islam er at noen som kaller seg muslim har definert det som islam, eller bruker et språk eller klesplagg med referanse til islam. Og det kan man gjøre, men da er det viktig å være tydelig med at man ikke i det hele tatt uttaler seg om islam. Det man uttaler seg om er alle som forstår seg selv som muslimer, og deres praksis og ideologi. Det blir da viktig å tydelig vise frem begrensningen av denne forståelsesrammen slik at man gir muslimer rom til å definere islam. Man kan da ikke samtidig hevde at det er feil å si at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre. Man kan da bare hevde at det er feil å si at IS ikke har med (visse mennesker som definerer seg selv som) muslimer å gjøre. Det er viktig å tydeliggjøre dette fordi det ikke bare er de som har en sekulær tolkningsramme som ser islam på denne måten. Alle muslimer som med vitenskapelige metoder tilnærmer seg islam for å forstå innholdet i kildene forstår også islam som en ”mångfacetterad tradition med en historia.” Det er en epistemisk urettferdig, eller en urettferdighet som rammer noen som bärer av kunnskap, hvis man behandler muslimers definisjoner alltid som empiri, og muslimske teoretikere som studieobjekter istedenfor som subjekter som man er i samtale med (slik mastergradstudent i religionsvitenskap Ümit også påpeker i sin kommentar).
Det er viktig å kunne forstå hvem som er ansvarlig for IS sin framvekst for å kunne bekjempe den utviklingen vi er vitne til der stadig flere europeere verver seg. Som jeg forstår det blir spørsmålet om hva IS har med å gjøre et spørsmål om hvem som er ansvarlig for IS sin framvekst. Sosialantropologen Scott Artan som er den som mest systematisk har studert vervingen til IS mener at det ikke er islam som er veien inn. Det var svært lite rekruttering. Deltagelse i koranskoler og tilknytning til moskeer hadde heller motsatt påvirkning. Han sier at det som de som søker seg til voldelig jihadism har til felles er en opplevelse av ekskludering, utenforskap og rasisme. Det gjelder heller ikke bare de som er mest marginalisert. Også blant universitetsstuderende og høyutdannede finnes det en følelse av utenforskap. En følelse av at samfunnet setter opp grenser for de som andre ikke har.
Olsson, Poljarevic og Svensson mener at det er en forenkling å si at religionen har en sekundær betydelse, og at det heller er en dynamisk prosess, og dermed sier de at også muslimer har et ansvar for rekrutteringen. Jeg kan være enig i at muslimer har et ansvar for å motarbeide rekrutteringen til IS. Men muslimers ansvar er begrenset fordi deres/vårt aktørskap også er begrenset i en europeisk kontekst. Derfor hvis man vil gi muslimer mer ansvar for IS sin framvekst må man også gi muslimer mer rom til å definere hva islam er. Og da kan vi spørre oss selv hva som er vårt ansvar som forskere. Hvordan kan vi skape mer rom for muslimer å definere sin egen religion? Da er det viktig å bruke et språk som åpner for samtale og meningsutvekslinger der man ikke snakker OM muslimer men heller MED. Dette kan vi gjøre ved at vi er bevisst vårt aktørskap eller vi er klar over at våre handlinger har konsekvenser. Vi kan uttrykker vår egen sannhet og vise frem at det er det vi gjør. Vi er ikke eksperter, vi argumenterer for vårt syn basert på vår kunnskap og våre definisjoner som er begrenset av vår posisjon/situasjon.
Jeg er selv muslim og forsker i religionsvitenskap. Det er viktig at flere muslimer gis rom til å forske, og at vi ikke må anvende oss bare av teoretikere som står i en sekulær eller kristen tradisjon for å forske på muslimske teoretikere som del av empirien. Jeg er også hvit og konvertitt. Og jeg innser at dette gir meg privilegier i en akademia der hvithet er norm. En interessant og viktig debatt på Twitter er startet av Safia Aidid, en somalisk-amerikansk doktorand på Harvard om hvordan hvithet blir oppfattet som en garanti for nøytralitet og saklighet mens ikke-hvite, og her spesifikt somaliske, akademikere som ofte har mer kunnskap holdes utenfor (se debatten på #cadaanstudies.)
Vi lever i en tid der hatet og frykten for muslimer eskalerer. I Sverige advarer overlevere fra tyske konsentrasjonsleirer om at retorikken mot muslimer i dag er lik den de opplevde mot seg selv som jøder på 30-tallet. Og som Arton påpeker er den rasismen og ekskluderingen som muslimer opplever den viktigste veien til verving i IS. Her har vi et enormt ansvar som islamforskere. Og jeg vil med dette starte en samtale om konsekvensen av det vi sier. Hva trur dere blir konsekvensen når dere motsier muslimer som prøver å formidle at IS sin ideologi og praksis ikke har med islam å gjøre? Er dere da med på å styrke deres aktørskap og kampen mot verving til IS, eller kan det være at konsekvensen er en ekskludering av muslimer fra samtalen om islam? Og kan det være at dette heller forsterker følelsen av fremmedgjøring og utenforskap?
 
Rannveig Jetne Haga, Uppsala universitet
 
 

26 kommentarer:

  1. Kort kommentar Rannveig:
    Du menar att vi som religionsvetare forskare bör inkludera muslimers olika uttryckta förståelser av islam i en dialog, snarare än att behandla dessa förståelser som studieobjekt. Jag delar inte denna uppfattning. Jag ser religionsvetenskapens uppgift att först och främst kritiskt analysera människors religiösa uttryck, i ord och handling i nutid och historia, och försöka förklara dem i relation till en längre idéhistorisk tradition, miljömässiga omständigheter och hur vi vet att mänskligt tänkande fungerar. Det finns inga som helst vetenskapliga skäl att i detta arbete skilja mellan eller värdera olika uttryck; att stötta vissa och avvisa andra. Det kan finnas politiska eller moraliska skäl att göra detta, men det är en helt annan fråga.

    När jag gick på gymnasiet läste jag en mycket intressant (för övrigt norsk) bok med titeln "Ankismen: En djupvetenskaplig studie i Kalle Anka och hans värld". I denna bok tog sig författaren, Jon Gisle, an sådana djupa frågeställningar som ”har Musse och Mimmi Pigg haft sex med varandra”. Vad jag minns gick Gisle mycket vetenskapligt och metodiskt tillväga när han studerade dialoger, kroppsspråk, klädsel etc hos de två figurerna. Boken var naturligtvis ett skämt, men det sätt på vilket studien genomfördes påminner en hel del om det sätt att studera islam som du, om jag förstår dig rätt, anser att vi som forskare bör vara mer inkluderande mot: ”Alle muslimer som med vitenskapelige metoder tilnærmer seg islam for å forstå innholdet i kildene”. Jag menar att dessa muslimers teologiska sökande efter förståelse är en direkt parallell till Gisles sökande efter Musses och Mimmis sexliv. Det är inte metoderna i detta sökande som är problemet, det är själva frågan.

    SvaraRadera
  2. Det är säkert så att utanförskap och rasism kan vara bidragande orsaker, men det är helt uppenbart att det inte räcker som förklaringsmodell.

    Många IS-rekryter kommer från länder som till exempel Saudiarabien, på vilket sätt skulle rasism vara orsaken i dessa fall?

    Om rasism och utanförskap vore orsaken vore det också logiskt att förvänta sig mer aggressivitet och bitterhet mot de länder som europeiska rekryter kommer ifrån. Men i jämförelse med hur det ser ut i Mellanöstern har vi ju faktiskt sett jämförelsevis lite våld på europeisk mark.

    Väldigt mycket av IS våld riktar sig också mot shia och andra grupper inom islam. Detta vore också underligt om det var just västerländsk rasism som vore den viktigaste orsaken.

    "svært lite rekruttering", det betyder väl "väldigt lite rekrytering"? Hur får du detta att gå ihop med den omfattande rekrytering som äger rum på internet?

    Vilka vetenskapliga artiklar av Atran är det egentligen du stöder dig på?

    För övrigt verkar delar av ditt resonemang vara ologiskt. Om vi accepterar följande påståenden:

    A) Islam är allt det som muslimer tolkar det till att vara

    B) IS kallar sig muslimer

    ...då är det helt klart i högsta grad rimligt att hävda att "Det är fel att säga att IS ideologi och praxis inte har med islam att göra". Det är liksom helt logiskt.

    Det är också fel att säga att A egentligen bara är ett uttalande om muslimer. Självklart säger en definition något om den som definierar, men det betyder inte alls att detta är _allt_ som finns att säga om det som definieras.

    Vi människor håller hela tiden på och kategoriserar och definierar världen omkring oss, men det betyder inte att våra definitioner och vi som definierar är det enda som går att säga något om, föremålen för våra definitioner existerar ju också, och i många fall helt oberoende av oss (vilket förstås inte gäller för islam, men rätt mycket annat i universum...)

    SvaraRadera
  3. Kristian, tack för lång kommentar som ger mig möjlighet att klargöra. Det är inte ologiskt eftersom jag inte accepterar A, jag säger att det är så man ofta brukar förstå det inom religionsvetenskapen, men det är just det jag är kritisk till. Men det jag säger är också at om man förstår det på det viset så kan man inte samtidigt säga att det är rätt eller fel att säga att något har med islam att göra. Så är det jag förstår de jag kritiserar i min replik att de på ena sidan säger att islam är det muslimer gör det till, men på andra sidan säger de emot de som menar Islam inte har med IS att göra. Jag menar att man måste då vara tydligare med sina begränsningar.
    Jag refererar här till Artans forskning när det gäller att det var väldigt lite aktiv rekrytering, han var överraskad av att det för det mesta var de som sökte sig till IS och inte omvänt och att vägen in, eller det de som sökte hade gemensamt var en upplevelse av rasism och utanförskap. Men självklart när de började söka så hittar de IS sin propaganda osv. Jag pratar här heller inte om vad som orsaken till rekrytering i Saudi Arabia, jag har inte sätt forskning på detta.
    Och ja vi människor kategoriserar och definierar världen omkring oss och jag menar att man kan säga något mer och att vi bör göra det och att det är vårt ansvar som forskare att ha aktörskap och vara medveten om vilka konsekvenser vad vi säger har. Och att vi måste börja prata MED muslimer och inte bara OM. Vi kan inte fortsätta behandla människor som studieobjekt och vi bör väl aldrig ha gjort det heller

    SvaraRadera
  4. Ja precis, man kan förstås förkasta A, men om man inte gör det blir slutsatsen fullt rimlig. Nå, vi behöver inte veckla in oss ytterligare i vad man kan säga och inte... Men frågan om orsaker är ju närmast skrämmande aktuell. Jag undrar fortfarande över vilka artiklar av Scott Atran (inte Artan) som du stödjer dig på; jag skulle vilja läsa dem själv.

    SvaraRadera
  5. Hur tänker du dig då Rannveig att vi vetenskapligt ska gå till väga för att skilja ut falska muslimer från sanna? Hur ska vi göra med andra, av någon sunnimajoritet ifrågasatta grupper som exempelvis ismailiter, ahmadiyya, eller nation of islam?

    SvaraRadera
  6. @Simon Sorgenfrei: Jag tror inte frågan handlar så mycket om vem som är sann eller falsk muslim, utan det handlar snarare om vad som är islamiskt eller inte. Varken Rannveig eller jag påstår att islam är en monolitisk religion. Det är just därför vi avfärdar IS som icke islamisk. Problemet är att ni envisas med att abstraktisera (ordval?) religion, för att reducera det till tolkning genom att exkludera ”hyllmeter” av forskning om islam som har genomförts av muslimer. Ni förstärker därmed det sekulära idealet om religion som något privat och som något reducerat till ”tro” utan någon som helst kapacitet för eget tänkande eller förnuft, något som inte kan föra sin egen talan och som därför är i behov av religionsvetenskapens analyser, teorier och kategorier. Därför tror jag också att du, Simon, och Jonas, Susanne och många andra forskare ignorerar det sista stycket i det Rannveig skriver, vilket handlar om forskarens ansvar. Vilket ansvar har ni? Eller anser ni överhuvudtaget att ni har något ansvar? Det vore bra om ni kunde sluta kategorisera oss som apologeter och därmed avfärda vår (konstruktiva) kritik. Och för att lyckas med det måste ni lämna er religionsvetenskapliga apologetik och börja delta i diskussionen!

    P.S; en fråga: Jag har sett flera av er skriva "religiös extremism/-t". Är inte det i sig ett normativt antagande/påstående?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är faktiskt du som exkluderar vissa muslimers föreställningar om islam när du avfärdar IS, jag ställer in deras islamtolkningar bredvid andras i de hyllmeter av teologiska texter av muslimer jag har i mina bokhyllor. Där finns även en lång rad av de muslimska religionsvetare Emin nämner nedan.

      Radera
    2. Du är en sann demokrat, Simon.

      Radera
  7. Det är lätt att förstå ur ett mer politiskt perspektiv att man vill skilja IS från islam. Naturligtvis ska inte majoriteten muslimer drabbas av vad en minoritet gör. Å andra sidan blir det ur ett vetenskapligt perspektiv konstigt att en religionsvetare ska sitta och ta politiska hänsyn eller ha ett ansvar för en grupps anseende. Dessutom gör ju den som förkastar IS som icke-muslimer på sätt och vis samma sak som de - "Ni är inte riktiga muslimer!" "Nej, det är NI som inte är riktiga muslimer!" Ett slags takfirism från båda hållen, men utifrån olika värderingar.

    Samtidigt måste det finnas några gränser. Om jag säger att för mig är islam helt enkelt att man ska äta glass varje dag så blir det ju absurt. En religion är inte en monolit, men det kan inte heller vara en lättflyktig gas som kan fylla ut vilket utrymme som helst. Men man kan nog jämföra med en flod som kan ha många grenar. Olika grenar kan flyta åt helt olika håll, och IS har flutit bort en bra bit från huvudfåran. Men det vore samtidigt osant att hävda att det inte alls finns någon koppling. Medan min glassdogm ovan i förhållande till islam är som Nilen och Fyrisån om ni förstår vad jag menar.

    Man kan väl också jämföra med socialismen och se det som en skala - där finns allt från liberala sossar till hårdföra stalinister. Alla är de något slags socialister även om de är väldigt olika. På samma sätt finns det inom islam allt från det mycket liberala till IS. Det är förstås ett misstag att bara dela upp muslimer i två; moderata och extremister, som tyvärr ofta görs trots att det vore rätt udda att göra så med kristna. Om vi tar Muslimska Brödraskapet, Hamas, Irans mullor, Saudiarabien, Sayyid Qutb, IS och Hizb-ut-tahrir så är de uppenbarligen inte exakt lika extrema allihop, så var drar man gränsen mellan vad som är tillräckligt ok för att få kallas islam och inte?

    Men om vi kan se att socialdemokrati kan vara något som funkar fint även om det liksom stalinism är en socialism, då borde vi väl kunna göra detsamma med islam? Vore inte det tillräckligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte riktigt med ditt första stycke Kristian. Jag och många andra muslimer vill inte skilja IS från islam av politiska anledningar. Vi vill inte skilja IS från islam för att vi är rädda för Sverigedemokraterna, eller för att västvärlden kräver det som om IS vore enbart ett islamiskt/muslimskt problem. Utan vi tar avstånd för att våra källor tydligt visar att deras ideologi inte representerar islam. Med andra ord når vi inte vår slutsats genom att Tro, utan genom att Studera.

      Jag tycker också att det är trist att vetenskaplig forskning har kommit att bli något av en synonym för sekulär forskning. Vetenskaplig forskning behöver inte nödvändigtvis vara sekulär, vilket jag tycker vi glömmer alltför ofta. Därför skulle inte en religionsvetare sitta och ta politiska hänsyn. Problemet idag är ju att RVS studerar religion utan att egentligen studera religion. Om man påstår sig studera religion genom att enbart studera människor så relativiserar man något oerhört, och jag kan inte se det leda till något konstruktivt.

      Jag skrev även att jag inte förkastar IS som icke-muslimer. Däremot står jag för att deras ideologi är icke-islamisk. Att man är muslim är bara en förutsättning för att man ska göra det rätt islamiskt, inte en garanti.

      Radera
    2. Ok, du menar alltså att de är muslimer men ändå ägnar sig åt något som inte är islam. Och det är förstås klart att de inte kan representera andra muslimer än sig själva.

      Men från ett sekulärt vetenskapligt perspektiv går det ju inte att säga att det bara finns en form av islam, som skulle vara den rätta. Utan man måste konstatera att det finns många former av islam, och IS form skulle då vara en extrem form.

      Du tycker inte att det sekulära perspektivet är det enda giltiga, men håller du med om att _om_ man utgår från ett sekulärt vetenskapligt perspektiv, och om man har en skala med de olika grupperna jag räknade upp ovan och några till, så går det inte att vetenskapligt dra en tydlig gräns och säga att "här är det inte islam längre"?

      Dvs, för att säga att IS ideologi inte har med islam att göra, måste man lämna det sekulära perspektivet? Eller?

      Radera
    3. Ja, jag menar att de är muslimer vars tolkning av islam är mycket ytlig och bristfällig. Jag säger också att det finns flera tolkningar av islam, att det inte bara finns en islam. Men det betyder inte att vi inte kan studera islam och komma fram till att vissa tolkningar är icke-islamiska.

      Jag håller med det du skriver om sekulär vetenskapligt perspektiv - och det är också just det jag kritiserar. Utifrån det sekulär vetenskapliga perspektivet blir allting onödigt flummigt och relativistisk. Man säger att man inte söker rätt eller fel, sanning eller osanning, att man stävar efter förståelse utifrån en deskriptiv och förklarande modell. Problemet är att denna deskriptiva och förklarande modell (samt kritiskt tänk) inte appliceras på idén om sekulär vetenskaplig forskning, utan den tar man för given vara normen. De verkar ha anammat en sanning utan att själva vara medvetna om det.

      Varken teologi eller RVS bidrar med de konstruktiva lösningar samhället är i desperat behov av. Och här menar jag inte att forskningen kan lösa alla våra problem, utan jag menar att den kan bidra med mycket mer. Men då måste man börja inkludera religion i religionsstudier så vi verkligen förstår det som händer. Vi måste distansera oss från upplysningstidens arv som förnekar all form av metafysisk verklighet, som tror att man kan studera människor så som man studerar objekt ute i naturen. Vi måste gå tillbaka och ställa stora frågor som vad det innebär att vara människa. Faktum är också att stora delar av vetenskaplig forskning består mer av spekulationer än vetenskaplig fakta (ex. psykologi) Det finns studenter som klarat av islam kursen på Södertörn utan att kunna hitta exempel på trosbekännelsen i koranen. Hur ska vi då kunna förvänta oss att dessa studenter ska kunna gå vidare och bidra till ökad kunskap?

      Ett typexempel på den sekulär vetenskapliga forskningens arrogans är att man tror sig ha löst och funnit svar till alla stora/existentiella frågor. Detta måste ändras! Det ska vara ett sekulär samhälle, forskning ska vara sekulärt, religion ska vara något privat - men hur ska vi då kunna prata om något man inte får prata om? Hur ska allmänheten få den kunskap som krävs? Det värsta är att de gånger man får prata om religion ska man se till att göra det enligt de sekulära villkor/reglerna.

      Ja, lämna det sekulära perspektivtet alt. kombinerade det med andra perspektiv. Vi måste lämna det något extremt fragmenterade tankesättet som dominerar världen. Det måste inte vara antingen eller.

      Radera
    4. Ümit, jag får intrycket att både du och Rannveig egentligen är ute efter något som snarare borde kallas Religionsfilosofi än Religionsvetenskap. Särskilt när du tar upp existentiella frågor, vad det innebär att vara människa.

      Skillnaden som jag ser det är att religionsvetaren är en distanserad observatör, som med Rannveigs ord talar OM de troende. Det ingår inte i religionsvetenskapen att ta ställning till troendes metafysiska eller normativa påståenden, man bara beskriver dem och jämför dem med andra. Medan religionsfilosofen är just någon som talar med MED den troende, som tar dennes anspråk på allvar och vill engagera sig i dem på ett annat sätt, och försöker utreda vilka argument som kan finnas för olika positioner.

      En viktig skillnad blir då också att för en religionsfilosof är det rimligt att kräva av den man talar med att denne är konsekvent, inte ologisk och inte motsäger sig själv. Medan religionsvetaren inte alls har sådana förväntningar på den troende, människor kan vara ologiska men de är lika mycket troende för det.

      Går religionsfilosofen lite åt det teologiska hållet går det också att hänvisa till att det inom en religion finns allmänt erkända auktoriteter eller vedertagna principer. Men sådana auktoriteter erkänns inte av en religionsvetare, denne bara beskriver i vilken grad det anses finnas sådana. En religionsvetare kan nog, till skillnad från en religionsfilosof, inte vara något annat än sekulär på ett rimligt sätt, eftersom det inte går att motivera utifrån något slags vetenskaplig empiri varför man skulle erkänna vissa auktoriteter snarare än andra som hävdar något annat.

      Detta kan leda till den lite paradoxala situationen att en religionsvetare inte alls finner skäl inom sina vetenskapliga ramar för att räkna IS ideologi som icke-islam, medan en religionsfilosof mycket väl skulle kunna hävda en annan ståndpunkt.

      Frågan om muslimer har något ansvar för IS/Daesh eller för att bekämpa eller fördöma dem är inte heller någon religionsvetenskaplig fråga, men kan mycket väl vara en religionsfilosofisk.

      Så våra kritiker handlar om olika saker. Jag vill se religionsvetare lägga mer krut på att bygga och föra ut modeller för att hjälpa allmänheten att förstå. Men jag tycker det är fullt rimligt med en åtskillnad mellan religionsfilosofi och religionsvetenskap. Dock vore det mycket önskvärt också med fler religionsfilosofer i offentligheten som kan bidra till samtalet. Medan du och Rennveig i någon mån verkar vilja riva dessa ämnesgränser?

      Vet inte om du, Rannveig och religionsvetarna håller med om denna beskrivning, men så ser jag på saken i alla fall.

      Radera
  8. Simon, det är en skillnad på att skilja på sann och falsk islam och att hävda att Daesh har med islam att göra. Jag säger ju också att om man inte vill definiera alls, om man inte ens vill säga att Daesh saknar kunskap om islam (som man kan säga utan att säga falsk eller sann) så måste man i så fall vara tydlig med att man själv inte alls kan säga vad islam är och att man då inte kan motsäga de som säger vad islam inte er. Man måste gå fram med mer ödmjukhet. Och vara medveten om att man då gör det svårare för muslimer som försöker att förmedla att detta inte är islam, man är med på att öka fruktan i samhället eftersom man också accepterar att man framställs som islam-expert även om man inte alls kan säga något om vad islam är. Man kan då påstå att Islamforskare inte behöver ta "politiska hänsyn", men kan de undgå att ta etiska hänsyn? och om man inte tar politiska/etiska hänsyn är man då bara en neutral och apolitisk röst? Det är inte alls möjligt. Epistemologi och etik kan inte skiljas åt eftersom om man begår epistemiska orättvisa och inte anerkänner erfarenheter och kunskaper till vissa grupper i samhället så kan man heller inte förstå deras situation. Man måste tala MED människor om man ska förstå de och man måste ge de rum till att definiera sig själv. Människor bör aldrig behandlas som studieobjekt. Då öppnar man inte för meningsutvecksling och skapar ett språk som utesluter just de personer som man säger sig representera/förmedla kunskap om.
    Och vi måste fråga oss, varför har vi fått möjlighet att representera islam? Och när vi tar det rummet, vem tar vi det ifrån? Religion är ett begrepp som har konstruerats i västen Och har inte alla idehistoriska traditioner som inte är västlig blivit kategoriserad som religion? Och samtidig definieras religion som privat och irrationell och ovetenskapliga. Är inte det en enorm orättvisa? Detta har ju skrivits mycket om från post-sekulära teoretiker. Habermas förstod att det är odemokratisk att utesluta religiösa från den offentliga samtalen och efter han kom fram till detta har fler teoretiker utvecklad teorier och pekat på orättvisan i att religiös ses som irrationell och oktritisk

    När jag pratar om epistemisk orättvisa refererar jag till Miranda Fricker: "In epistemology, the very idea that there is a first-order ethical dimension to our epistemic practices — the idea that there is such a thing as epistemic justice — remains obscure until we adjust the philosophical lens so that we see through to the negative space that is epistemic injustice. This book argues that there is a distinctively epistemic genus of injustice, in which someone is wronged specifically in their capacity as a knower, wronged therefore in a capacity essential to human value."

    Jag har inte svar på hur vi skal gå fram för att ändra ett språk som utesluter och distanserar, men jag menar att det är på hög tid att vi prövar att hitta ett annat sätt att kommunicera MED och inte OM.
    Och speciellt om man ger muslimer mycket ansvar för Daesh måste man arbeta för att man inte samtidigt begränsar..

    Kristian, jag refererade bara till intervju med Atran i SVT, jag har dock också i flera år forskat i samtal med Somaliska föräldrar och jag baserar mina antagelser om att man fokuserar för mycket på islam och för lite på rasismen och sociala orättvisor. Och att man därför har i lång tid fokuserat på övervakning av moskeer heller än att fokusera på att skapa ett mer rättvist samhälle. Det är en dynamisk process och framförallt har internationell politik mycket inverkning. Min fokus har främst varit på att förstå strukturer i vårt samhälle, och att förstå var mitt ansvar är och mina begräsningar och på det viset förstå mer av strukturerna jag är del av.. även om jag heller inte kan ställa mig utanför.. Jag vill dock att vi börjar diskutera detta mer, inte bara om strukturer på ett abstrakt nivå, men också hur vi är del av de..

    SvaraRadera
    Svar
    1. korrigering: jag menade i början att säga sann/falsk muslim, inte islam

      Radera
    2. Rannveig, om vår ambition nu är att förstå IS bör vi då inte lyssna även på dem och försöka erkänna deras erfarenheter och kunskaper på det sätt du skriver ovan? Hur hjälper det vår förståelse att avfärda deras islamtolkningar som oislamiska (och, igen, utifrån vilka vetenskapliga metoder ska vi kunna göra det)?

      Radera
    3. Ja, det är nog som du säger längre upp; för det mesta var det rekryterna som sökte sig till IS och inte omvänt. Att det sällan handlar om rekrytering som en aktivt uppsökande process där man dyker på någon och manipulerar denne till helt nya åsikter. Utan snarare att personer i vissa situationer söker sig till detta för att det verkar attraktivt för dem.

      Men i så fall borde rasism och utanförskap vara en av flera tänkbara faktorer som försätter människor i ett sådant mottagligt och sökande tillstånd, och som också skulle kunna göra individer mottagliga för kriminella gäng eller höger/vänsterextremism, beroende på situation. Dåliga framtidsutsikter, mobbning, problematiska familjeförhållanden, upprördhet över tillståndet i världen eller korruption i det egna landet, rotlöshet, psykiska problem som inte behandlas ordentligt med mera. I vissa länder kan rasism vara en betydelsefull faktor, i andra korrupta ledare. En hel del IS-rekryter har ju också haft kriminell bakgrund. Så jag tror man bör se det som en process med flera möjliga ingångar och flera möjliga utgångar, och man bör inte förutsätta att det alltid är en viss orsak.

      Radera
    4. vilka vetenskapliga metoder använder ni er av för att säga att det är fel att hävda att Daesh inte är islamisk? jag läser just nu Asma Barlas som skriver: "although no one can claim "a monopoly" of what God means critical scholars argue that that a hermeneutic method that takes a thematic historical approach to the Quran, in addition to analysing the semiotic, semantic, and linguistic systems at work in it, can yield a better understanding than a methodology that does not." Så på det viset kan man ha en vetenskaplig diskussion om vad som är islamisk/om hur man på bästa sätt kan förstå källorna.. Om man då inte vill in i den diskussionen eftersom man bara forskar på muslimers praktik och ideologi som ju är vad jag gör mest också, så menar jag att man måste vara tydlig med att det är för att vi saknar denna kunskapen, och på så sätt erkänna att den ändå finns. Om vi istället säger att de tar fel utan att bemöta deras argumentation, men bara vid att vi refererar till en egen definition av religion som gör dessa teoretiker till empiri så begår man en epistemisk orättvisa. förstår ni nu vad jag menar?
      Handlar inte samhällsvetenskap om tolkningar baserad på teoretisk kunskap? Eller hur menar du man är vetenskaplig?
      Och epistemisk orättvisa handlar om att inte erkänna de kunskaper - not give due credit - om en person visar sig ha väldigt lite kunskaper om något så behöver man inte erkänna de kunskaper eftersom de saknas, det är inte epistemisk orättvisa. Det bästa då är att argumentera imot och visa att de inte har god förståelse av källorna. Vi som forskare konstruerar argument baserad på metoder som vi kan göra synliga, och vi har ansvar för det vi förmedlar. Och det ena är att om man säger at det är fel at inte Daesh har med islam att göra så förmedlar man också till potentiella rekryter att detta är islam.. det är en annan poäng och ett annat ansvar att reflektera över.
      Kristian, jag är enig i att det finns fler faktorer, men rasism är en viktig faktor som kommer fram i all forskning. Atran, Evin Ismail och senast så jag en antropolog från Belgien skriva om rekryter där och påpeka det också. samtidigt är det ju också väldigt komplext och som sagt internationell politik/krigföring är också jätteviktig grund.. och wahabismens spridning kan man också förstå som en faktor. utan att man måste prata om islam, man kan ju då prata om wahabismen eller salafismen och göra tydligt att det finns olika varianter. jag ser fortsatt inte grunden till att man måste säga att det har med islam att göre, eller vilka vetenskapliga metoder man grundar detta på

      Radera
    5. Rannveig, jag skulle säga att just wahhabismen gör det väldigt svårt att säga att IS/Daesh inte har med islam att göra. För uppenbarligen finns det mycket stora likheter mellan IS ideologi och wahhabismen, särskilt så som den utformades av al-Wahhab om jag förstår rätt.

      Så om man säger att IS ideologi inte har med islam att göra, borde man då inte också säga rakt ut att den saudiska wahhabismen inte har det heller? Men det verkar finnas mycket liten beredvillighet att göra det i muslimska länder. Det såg vi ju i samband med den sk Saudiaffären. Wallströms kritik av fallet Raif Badawi fördömdes först av Arabförbundet, och sedan av OIC, och de gjorde i sitt uttalande klart att de anser att det som Saudiarabien håller på med är islam.

      http://www.oic-oci.org/oicv2/topic/?t_id=9867&t_ref=3915&lan=en

      Eftersom OIC rimligen visste att det handlade om fallet Badawi, verkar slutsatsen således bli att 1000 piskrapp och 10 års fängelse för att ha skrivit ett blogginlägg är ett accepterat uttryck för islam enligt OIC. Det håller inte du med om hoppas jag, men det är uppenbart att OIC och Arabförbundet hellre tog avstånd från Wallströms kritik än straffet mot Badawi.

      Om wahhabismen bara var en liten sekt som alla andra tog avstånd ifrån skulle det vara annorlunda, men så ser världen inte ut. Då kan en religionsvetare knappast säga att wahhabismen inte har med islam att göra. Och om man inte kan det om wahhabismen, hur ska man då kunna göra det om Daesh ideologi? Hur ska den gränsdragningen motiveras?

      Radera
    6. en religionsforskare kan göra det beroende på hur hen definierar islam. Och det jag argumenterar för är att man inte kan sätta sig över någons försök att definiera religionen och säga att den är fel utan att bemöta argumenten. Om man definierar wahhabismen som islam så definierar man islam och då deltar man i samtalen om hur man definierar islam. Så är man i samtal med varandra, men om man säger att nej, de är teologer och därför samtalar vi bara OM de och samtidig säger att sin definition är den rätta definitionen - att man är islam-expert och pratar neutralt om islam, medan de troende bara baserar sig på tro. lite enkelt sagt. Men förstår ni hur jag menar? Och det är något med att man hela tiden för den offentliga samtalen där man motsäger de som försöker definiera islam på ett annat sätt.. Till exempel blev inte Martin Luther King Jr. hela tiden kronfronterad med att han hade samma religion som KKK båda från forskare och andra... Det är det jag också tänker på att man är med att konstruera opinionen. Vet inte om jag får fram.. men vi bör vara kritisk till vad vi formulerar för forskningsfrågor och varför det blir viktig att prata om att det är islam även om man samtidigt säger att man inte definierar och därmed blir det omöjligt att bemöta det. Bättre om man da säger att man definierar islam och då kan vi ha en meningsutvecksling

      Radera
    7. Hm, men religionsforskning handlar väl inte om att konfrontera någon? En religionsforskare ska väl kunna prata om både KKK:s högerkristna inslag och kristendomens betydelse för MLK och medborgarrättsrörelsen, utan att det för den skull är en anklagelse av någon form mot MLK?

      Problemet är väl i så fall att man i offentlig debatt tar religionsforskarens beskrivning som grund för något annat, som inte längre är en beskrivning, utan ett ställningstagande?

      Man kan kanske också säga att om man frågar "Vad är islam?" så kan man dels ge ett mer normativt svar, "Detta är vad islam egentligen handlar om, vad det är 'innerst inne', vad det borde vara". Men man kan också göra en beskrivning, "så här ser islam ut just nu, så här praktiseras det, så här har det sett ut tidigare".

      Svarar man på det senare sättet blir det svårt att motivera att wahhabism inte är islam, för världen ser ju ut som den gör. Den första typen av svar däremot, det kanske snarare är religionsfilosofens uppgift än religionsvetarens.

      Radera
    8. nej man behöver inte ha en essensialistisk syn på islam för att definiera islam. Precis som man inte behöver ha en essensialistisk syn på demokrati för att definiera det (se på f eks Asma Barlas definition ovanför) varför säger du att det inte handlar om att konfrontera? eller menar du att det inte handlar om att ha en meningsutvecksling? Och det ÄR ett ställningstagande när man säger att det är fel att säga att Daesh inte har med islam att göra. Och det är en konfrontation, even om det verkar som en neutral beskrivning. Jag försöker bara visa fram att man inte är en neutral aktör även om man försöker vara det och att man måste ta ansvar för vad man förmedlar. Och man kan säga att man bara ser hur islam praktiseras, men att man da måste ge mer utrymme till de som vill föra en samtal om islamska källor. Det är svårt eftersom jag försöker ifrågasätta något som har blivit norm och jag har inte svar på vad som konkret är alternativet, men menar att vi måsta forsöka använda ett mer inkluderande språk. Och ifrågasätta alla nivå som epistemisk orättvisa nu opererar. jag gör ett lite försök på det. Inom antropologien finns en mycket starkare medvetenhet om den koloniala arven och få antropologer ville hävda att de kan vara neutral och bara beskriva.

      Radera
    9. Med att det inte handlar om att konfrontera menar jag bara att det inte handlar om att anklaga någon eller att ställa någon till svars för något.

      Nej, ingen är förstås helt neutral, man har ju tagit ställning för ett visst synsätt, att det är vissa saker som ingår i just den religionsvetenskapliga diskussionen och andra inte.

      Jag säger inte att man nödvändigtvis ska ropa "Fel!" om någon säger att Daesh inte har med islam att göra. Men man kan säga att utifrån mitt perspektiv hittar jag inga skäl att hålla med om det. Den som väljer ett annat synsätt kan dock komma till en annan slutsats, och man bör klargöra för sin publik vad skillnaden i synsätt då är.

      Det som vore mindre lyckat vore däremot att blanda ihop olika synsätt, såsom teologiska och religionsvetenskapliga. För då blir det svårare för publiken att förstå varför det blir olika slutsatser - för olika slutsatser lär det bli i vilket fall. Det finns alltså en klar poäng med att hålla isär olika utgångspunkter så att de är tydliga för alla.

      Radera
    10. Du argumenterar bra Kristian. Och jag är väl egentlig enig med dig i detta , och det är min huvudpoäng att man ska klargöra sin synsätt och att man blandar ihop olika synsätt när man säger att det är fel att hävda att Daesh inte har med Islam att göra.. Eftersom man inte kan säga att det är fel eftersom man pratar om något helt annat. Samtidig bör man ta ansvar och förklara mycket mer om vad som ingår i sin synsätt och kanske att även om Daesh har med islam att göre (med denna definitionen) så har den inte med alla muslimer att göra. Tycker det är jätteviktigt att man är medveten om vad man kommunicerar och är kritisk. Och tar ansvar för att förstå att även om man har menat en sak så har man ansvar om publiken förstår det på ett helt annat sätt.
      Och konfrontera är kanske fel ord, men utmana ska man göra inom religionsvetenskapen. Man ska vara kritisk, och speciellt ska vi vara kritisk mot varandra och självreflexiva. Samtidigt är den andra poengen min att man bör kunde ha en annan än sekulär/ateistisk tolkningsram när man forskar. Och det är del av den postsekuläre kritiken. Jag saknar en större medvetenhet, granskning och diskussioner om våra positioner och mer öppenhet för att diskutera det som har blivit doxa (tagit för givet) och som på olika sätt är med på att upprätthålla status quo. Vi är politiska aktörer om vi vill det eller inte, men vi kan vara mer eller mindre medveten om detta och det är ofta de som utmanar som ses på som "aktivister" eller också kallar sig själv det, medan de som är omedveten sin påverkan uppfattas som mer neutral och vetenskaplig. Det är också intressant att man samtidigt pratar om samhällsnytta eftersom man då ju pratar moral, men om man vill utmana/kritisk granska OM vår forskning verkligen har en konstruktiv eller destruktiv påverkan på vår samlevnad, vårt samhälle så stämplas man som konfessionell eller aktivist eller liknande. (det är mycket skrivet speciellt inom indigenous studies om hur skadlig vetenskaplig forskning har varit och där utmanas myten om den automatiska samhällsnyttan. forskare sågs på som personer med lite kunskap och mycket makt att definiera)
      Jag önskar också att det fanns mer öppenhet för att diskutera eftersom jag nu också upplever att om jag vill utmana vad som kan ingå i en religionsvetenskaplig diskussion och vill diskutera om detta som vi bestämmer kan ingå är med på att utesluta och om vad vi har för ansvar osv så bemötas detta med att jag har missuppfattad vad religionsvetenskap är även om jag disputerade 2009. Men det har jag kanske eftersom jag förstår det som nåt som inte bara ÄR, men något som vi måste ständigt diskutera och kritisk granska. Jag är väl först och främst religionsantropolog om man ska kategorisera mig, och Michael Jacksons existensiell antropologi är min metod. Han är mycket kritisk till neutralitet och att man pratar OM människor istället för med. Hans förslag är att man fokuserar på något som man försöker att förstå, ställer existensiella frågor och med hjälp av samtal med människor med olika kulturer och poesi och teori kan man prata om detta och med människor istället för att människor är våra studieobjekt. han var på Harvard Divinity school och där blev han också mer öppen mot teologi som han hade varit kritisk till innan, men uppdagade att han hade manglande kunskaper om vad det var.

      Radera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera