Predikant vill ha “saudisk” sedlighetspolis i Egypten

Reuters artikel “Preacher alarms many Egyptians with calls for Islamist vice police” (130109) illustrerar spänningarna i Egypten och osäkerheten inför framtiden.

Efter att predikanten Hisham el-Ashry dök upp i tv (Nahar) på bästa sändingstid och sade att kvinnor måste täcka sig för sin egen säkerhet, alkohol förbjudas, och att han inte hade något emot en religiös ”sedlighetspolis” undrar nog många hur det kommer sig att han gavs sådant utrymme i tv. El-Ashry kanske inte tas på så stort allvar av många, men det finns de som är positiva till hans åsikter också. Själv reste han tidigare till USA  under 1990-talet med hopp om en västlig livsstil men föll istället in i en mer religiös livsstil och blev en konservativa predikant. Han återvände till Egypten efter 15 år i USA.

I Egypten är ekonomin skakig. Matpriserna stiger. Många oroar sig över att den nyvunna politiska friheten kan utnyttjas av konservativa muslimer som vill tvinga sina värderingar på folket. Det islamiska universitetet al-Azhar, som av många betraktas företräda normativ islam, har länge sagt att religiös praktik inte ska tvingas på folk. Exempelvis har stormuftin, Ali Gomaa, gått ut och kritiserat Hisham el-Ashrys åsikter starkt.

Även det Muslimska brödraskapet har distansierat sig från el-Ashrys åsikter, om än inte lika tydligt som Ali Gomaa. President Morsi har utlovat att islamiska moralkoder inte ska införas då religionsfrihet ska råda. Det till trots anser kritiker att Morsi mer explicit bör ta avstånd från sådana yttranden som det från el-Ashry.

El-Ashyr är en predikant som kan karaktäriseras som salafitisk och han är starkt värdekonservativ. Den islam han verkar vilja införa uppfattar många som ”saudisk”. Flera incidenter har inträffat i Egypten, t.ex. knivhöggs en man till döds i Suez i juli efter att ha hållit sin flickväns hand och ett par obesjlade flickor har fått håret avklippt. Allt detta visar att det pågår en kontinuerlig maktkamp om tolkningsföreträde av islam, som nu sker på en mycket mer öppen spelplan än  före revolutionen, och den kan alltså även iakttas i media. Många tror dock inte att de mest konservativa av salafiterna har stöd bland gräsrotsbefolkningen, som sannolikt är mer positivt inställda till en moderatare islamtolkning. Men samtidigt har salafitiska partier fått många röster i valen. Deras agerande framöver lär påverka vilken politisk roll de kommer att ges i nästa demokratiska val.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Politisk satir i Egypten underhåller och oroar

Den egyptiske satirikern Bassem Youssef blev känd under revolutionen och har nu hamnat i blåsvädret, anklagad för att underminera president Morsi i sina satiriska nyhetsprogram på TV (El-Barnamig, ’Programmet’) där politiker och andra görs lustiga. Där har han bland annat i ett program presenterat Morsi som Farao och kallar honom ”SuperMorsi” istället för president Morsi. Att likställa en president med en farao är att hävda att han ger sig själv all makt, vilket också Morsi försökte med i ett dekret höstas men han tvingades att dra det tillbaka efter stora protester. Den typ av politisk satir som förekommer i Programmet hade varit helt otänkbart före revolutionen och programmet är en frisk fläkt i dagens Egypten.

I en tid då det är en stor oro i Egypten över framtiden för pressfrihet och censur, liksom yttrandefrihet generellt, har anklagelserna mot Bassem Youssef  seglat upp stort. Morsi och regeringen har anklagats ligga bakom men de har försvarat sig och svarat att konstitutionen ger utrymme för pressfrihet och att det inte är regeringen som ligger bakom anklagelserna utan enskilda jurister, meddelar al-Jazeera. Åtminstone officiellt säger sig regeringen respektera yttrandefrihet och demokrati, men många i Egypten tvivlar på att det stämmer överens med verkligheten och det finns en utbredd rädsla för vad den nya konstitutionen, som nyligen röstades igenom, skall innebära. Det var framförallt islamistiskt orienterade personer som deltog i utvecklingen av förslaget till konstitution och det råder en oklarhet vilken roll islamiska lagar faktiskt kommer att få, liksom vilket utrymme för press- och yttrandefrihet som i praktiken kommer att råda. Tidigare har Programmet också anklagats för att vara blasfemiskt av konservativa muslimer och vi lär få höra mer om både Programmet och censur/pressfrihet i Egypten framöver.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Den religionslika ateismen

I en krönika i dagens SvD skriver Annina Rabe om hur kyrkans ritualer lockar ateister, speciellt under julen, ”tiden då många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna.”I en intervju som Rabe läst i mellandagarna berättar ateisten Björn Ulvaeus om religiösa platser och ritualers betydelse i hans liv. ”Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ’skimmer åt en grå vardag’”, berättar Rabe.

Detta tudelade förhållande till kristendom och religion är inte helt ovanligt i den samtida ateistiska diskursen. Ett liknande förhållningssätt till religion presenterar exempelvis filosofen Alain de Botton i den omdiskuterade boken Religion för ateister som kom på svenska för en tid sedan. Det går, menar de Botton, att plocka russinen ur kakan. Ateister kan lära sig av och dra nytta av religion, men välja bort det de inte gillar.

Att välja och vraka ur de religiösa traditionerna har religiösa gjort i alla tider, kan man kanske invända. Just denna valfrihet och eklekticism kan sägas vara utmärkande för mycket av 1900-talets religiositet i väst. Föreställningen om att icke-religiösa kan dra nytta av religionernas lärdomar är inte helt ny den heller. Ett sådant pragmatiskt eller estetiskt förhållningssätt till religion där riter, ceremonier och berättelser får spela en guidande eller tröstande roll i livet även då man inte köper den ideologiska överbyggnaden – grejen med Gud – läste jag själv om i mellandagarna. Den tyske 1800-talsfilosofen Hans Vaihinger utvecklade en idé om värdet av vad han kallade fiktioner. Människan kan aldrig, menade Vaihinger, nå kunskap om tillvarons bakomliggande mening – utan tvingas leva sina liv ”som om” de hade sådan kunskap. Etik och religion, menade han vidare, kan betraktas som en sorts tröstande fiktioner. De flesta människor lugnas av att betrakta världen och tillvaron ”som om” den styrdes av en högre mening, varför postulerad gudsföreställning är att betrakta som mest pragmatisk.

Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang. De svenska Humanisterna erbjuder exempelvis barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – utan Gud – som en parallell till och i konkurrens med kyrkans inordnande ceremonier.

Men det finns en inte obetydlig skillnad mellan Vaihingers och Ulvaeus förhållningssätt. Medan den förre menade att även förhållandet till en eventuellt icke-existerande Gud var av värde, sätter Ulvaeus hellre sin tilltro till den sekulära vetenskapen. Han vill ha kyrkan, psalmerna, mystiken och ceremonierna – men inte Gud.

Även detta är ett välbekant tema i den svenska religionsdebatten. Man får ha skolavslutning i kyrkan så länge där inte förekommer några religiösa inslag, ungefär.

Vi religionsvetare är i sådana diskussioner ofta snabba med att påpeka att detta är uttryck för en starkt protestantisk-luthersk religionssyn, där ”tron allena” bidragit till en blindhet inför materiella och rituella religionsdimensioner. Kyrkobyggnaden och prästskruden med deras symboler, menar vi, kan vara minst så religiöst laddade som det talade ordet, eller den mer svårdefinierade tron.

Även Annina Rabe verkar osäker. Är det verkligen möjligt, frågar hon sig, att äta kakan och ha den kvar? ”Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?”

Ja, kan man det? Vem har rätt att definiera vem som är en ”riktig kristen” eller en ”riktig ateist”? Kanske är Ulvaeus en ”stockholmsateist”, motsvarande de ”stockholmsvegetarianer” som bara äter fisk. Och kyckling. Och kött ibland…

Om vi tar hänsyn till kontexten så verkar ju Ulvaeus och Humanisterna i just en luthersk-protestantiskt dominerad kulturmiljö. Många svenskar tycks onekligen förknippa religion med just tro, medan man lättare tänker på kyrkor och ceremonier som uttryck för kultur. Ateism betyder, etymologiskt, att man inte tror på Gud. Och om svenskar i så hög grad sätter likhetstecken mellan religion och gudstro kan det kanske förklara varför många faktiskt verkar kunna äta kakan och ha den kvar. Det protestantiska arvet av tron allena tycks, paradoxalt kan man tycka, erbjuda denna möjlighet.

Religiösa riter och byggnader är ofta medvetet och snillrikt konstruerade för att skapa ordning och upplevelser av lugn. Att de kan ha denna effekt även på ateister borde inte förvåna. I en sekulär stat, där religiösa auktoriteter inte har ett självklart tolkningsföreträde i dessa frågor, är det i slutändan upp till individen att bestämma vad som är ett religiöst sammanhang för henom. Detta kan också förklara den ofta högljudda diskussionen kring dessa frågor, där olika grupper och individer fyller samma praktiker och symboler med olika innehåll.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Högt antal fatwor i Egypten

Dar al-Ifta’, det organ i Egypten som utfärdar religiösa påbud (fatwa, fatawa), med förankring i det islamiska lärosätet al-Azhar har under 2012, enligt egen uppgift i verksamhetsrapporten för 2012, utfärdad en halv miljon fatwor. Ledaren är stormuftin Ali Goma (född 1953).

På Ali Gomas hemsida presenteras en artikel rörande verksamhetsrapporten som inleds med att säga att FN har prisat Dar al-Ifta’s inflytande på fred och motarbetande av fanatism liksom att FN har placerat Dar al-Ifta’ som en av de mest inflytelserika internationella akademiska institutionerna idag.

Ett internationellt engagemang uppvisas då representanter från Dar al-Ifta har deltagit i många internationella möten och de har engagerat sig i västvärlden genom att sprida information om den sanna bilden av islam, som en motvikt mot negativa bilder som sprids i västvärlden, t.ex. i form av karikatyrer på profeten Muhammad, islamofobisk tunnelbanereklam i USA, videon the Innocence of Muslims etc.. Ali Goma har nyligen gett ut en bok översatt till engelska, Methodology of Moral Discipline in the Prophetic Tradition, och avsikten med den anges vara att kontra bilden av profeten Muhammad i västliga tidningar, och speciellt Charlie Hebdo nämns i deras pressrelease, som nämnst tidigare på bloggen i samband med att de nu ger ut en serietidning om Muhammads liv.

I Egypten har Dar al-Ifta framförallt besvarat frågor i form av fatwor och skrivit pressreleaser om religiösa frågor. Vad gäller utfärdade fatwor under 2012 rör de muntliga (ca 116,000), telefonfatwor (ca 200,000) och internetfatwor (ca 150,000), liksom skriftliga fatwor som endast kom upp i 1542 stycken – och de har täckt in alla möjliga teman som rör muslimer, allt från ritualer till fatwor som förbjöd bärandet av vapen utan licens, att sälja mjöl och mediciner på svarta marknaden liksom förbudet mot mutor.

Rapporten för verksamheten 2012 nämner också att de har initierat treåriga kurser där studenter kan specialisera sig på vissa frågor och då sedan fungera som mufti inom det specifika fältet, t.ex. ekonomi eller familjefrågor. Tidigare har en mufti förväntas ha all-round-kunskap och inte endast vara specialiserad i ett fält, vilket tyder på att synen på vilken roll juridiska religiösa specialister bör ha förändras.

Artikeln är intressant då den visar det internationella engagemang som finns liksom att utfärdandet av fatwor är en aktiv process. Det antal som de uppger är väldigt högt och det tyder på att folk vill ha religiösa svar på många frågor och att de använder sig av ny teknik för att ställa frågor och att Dar al-Ifta anpassar sig teknisk utveckling. På Ali Gomas engelska hemsida finns översatta fatwor listade liksom på Dar al-Iftas hemsida.

Artikeln nämner också att Ali Goma placerades som nummer 14 av 500 av de mest influensrika muslimerna under 2012. Det är i en sammanställning gjord av en forskningsgrupp i Jordanien, The Royal Islamic Strategic Studies Centre. Andra Egyptier som står högre på listan nämns inte på Gomas hemsida. Han får se sig utslagen av kollegan Ahmad Muhammad al-Tayyeb, som är den högste sheykhen på al-Azhar som hamnat på plats 8, liksom den nye presidenten Morsi som befinner sig på plats 11. Men högst av alla egyptier återfinns Mohammed Badie, ledare för det Muslimska brödraskapet, som är placerad som nummer 4 i listan. Vad Goma och andra anser om att den rangordningen nämns inte i artikeln.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Buddhistisk extremism skrämmer muslimer på Sri Lanka

Under det senaste året har relationerna mellan buddhister och muslimer på Sri Lanka förvärrats. Konflikten mellan de båda religiösa grupperna har pågått till och från bland annat med frågor om förbud mot böneutrop (vilket även förbjöds i vissa städer). Men den senaste konflikten hade troligen sin början i att några buddhistiska aktivister rev en muslimsk helgongrav i september 2011. En talesman för muslimerna i staden sa att helgongraven delades av flera religioner, vilket inte är ovanligt i Sri Lanka, men graven var enligt buddhistiska extremister illegitim och återfanns på helig buddhistisks mark där flera buddhistiska tempel återfanns och därför skulle den avlägsnas.

Efter denna händelse så har buddhistiska extremister gjort fler anspråk på moskéer som bör rivas, till exempel i Colombo. Buddhistiska protester har också riktats mot försäljningen och certifieringen av halalkött och i dess propagandaretorik så används gärna bilder på Usama Bin-Ladins ansikte och texter som ”vinsten vid försäljning av halalkött går till internationella terrorister” annan retorik som används i socialamedier och ”posterpropaganda” är slagord som ”vi vill stoppa islamiseringen” och att ”Sri Lanka vid 2050 kommer vara dominerat av muslimer”, det vill säga inte helt olik den retorik som återfinns hos invandringsfientliga/islamofobiska partier i Europa.

Hur allvarligt ska man nu se på dessa tendenser? Det är svårt att avgöra i dagsläget, men det vi kan konstatera att det främst är extremistiska buddhister som varit initiativtagare till protesterna, men de har även fått medhåll från regeringen. De muslimska politikerna och debattörerna är mycket oroade för utvecklingen i landet och kanske ska vi delas deras oro då Sri Lanka sen tidigare är känt för ett etniskt grundat inbördeskrig, mellan. De flesta av Sri Lankas befolkning är singaleser där majoriteten är buddhister, muslimer betraktas som en tredje etnisk grupp, efter tamiler som i huvudsak är hinduer.

Andreas Johansson

Doktorand i Religionshistoria

Lunds Universitet

Kommentar till Ulf Nilson

Flera medier rapporterar idag att Expressenveteranen Ulf Nilson har skrivit en krönika i den islamkritiska tidningen Dispatch International, som bland annat distribueras till Sverigedemokraternas medlemmar. I en intervju med TT Spektra säger Nilson att han ångrar sig och menar att det var dumt att inte kolla upp sammanhanget bättre.

Man kan ställa sig undrande till att en erfaren journalist som Ulf Nilson inte känner till Dispatch International vid det här laget, då publikationen varit flitigt diskuterad. Inte minst sedan prästen Annika Borg blev intervjuad i tidningen, vars skribent då tycks ha gett sken av att skriva för den kristna tidningen Dagen.

Men Ulf Nilson kanske också bör fråga sig varför en tidning som Dispatch International ber honom att skriva en krönika. Kanske kan anledningen till att just han fick förfrågan spåras i vad han tidigare skrivit, i Expressen, om islam och invandring?

Islam är en farlig religion slog Nilson fast i en krönika år 2005. Men farligast, enligt en senare text, är ”islams shia-sekt som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ’otrogna’, det vill säga vi”. Han fortsätter: 

Shiiterna anser att Israel måste förintas, alltså att varje judisk man, kvinna eller barn måste mördas. Ja, de tycker så - svårt att förstå för en svensk - men de tycker så. På allvar. De vill se ett berg av brinnande lik...

Nilson och Expressen mötte då kritik för att tillskriva världens ca 200 000 000 shiamuslimer lusten att se ”brinnande lik”.

Detta var inte första gången Nilson gör skillnad mellan ”vi” (svenskar = icke-muslimer) och ”dom” (muslimer = icke-svenskar) och utmålar ”dom” som ett akut hot mot ”vår” säkerhet: 

Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig…

 Mycket i dessa krönikor rimmar med grundläggande föreställningar i islamofobisk diskurs: Islam essentialiseras utifrån negativa stereotyper. De mest extrema uttrycken får representera hela religionen. Islam, snarare än muslimer, tillskrivs agens.

Här finns också föreställningen om en muslimsk demografisk krigsföring. Genom invandring och barnafödande ska muslimerna ta över världen. Samma föreställning, en av eurabiadoktrinens grundpelare, föranledde häromdagen SD-politikern Annika Rydh att vilja begränsa muslimers barnafödande.

Nilson har dragit på sig kritik i samband med dessa krönikor och även anmälts för hets mot folkgrupp. Själv menar han dock att han omöjligt kan anses främlingsfientlig: ”Knappast. Jag har levt utomlands.”

Det är säkert så att Nilson inte upplever sig som främlings- eller islamfientlig. Men om så är fallet kanske han borde reflektera över varför hans texter gång på gång upplevs just så. Som främlings- och islamfientliga och därför attraktiva för Dispatch International.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

De vise männens vandring

Episoden om de vise männen, också kända som ”heliga tre kungar från Österlandet” omnämns endast i Matteusevangeliet. Här skildras hur de följt en stor stjärna till Betlehem för att finna en nyfödd kung och hur de skänker barnet guld, rökelse och myrra. Ur denna berättelse har tidigt en livskraftig tradition uppstått som ligger till grund för trettondagsfirandet.

Berättelsen innehåller en hel del intressanta uppgifter som omtalar att besökarna som i den senaste bibelöversättningen kallas ”stjärntydare” var magoi, vilket antyder att de tillhörde den zoroastriska religionens präster och var välrenommerade astrologer. Det persiska ordet har sedermera gett upphov till ordet magi och kommer senare att dyka upp i Apostlagärningarna som ett skällsord till den kätterske Simon som också kallades Magus.

Däremot innehåller inte Matteusevangeliet någon uppgift om att stjärntydarna skulle vara tre till antalet. Men eftersom deras gåvor var tre skapades tidigt traditionen kring ”tre vise män”, som den kristne författare Origenes skall ha skapat. Hans kollega Tertullianus uppgraderade dem till ”tre konungar”. Därmed började den korta berättelsen att leva ett eget liv, som fritt skildrade deras egenskaper och äventyr och förvandlade dem till symboler, vars innebörd man inte alltid reflekterar över.

Under senantiken fick ”stjärntydarna” individuella namn som Melchior, Kaspar och Baltasar. Om Melchior och Baltasar är inte mycket att berätta, men Kaspar kan ha inspirerats av en historisk gestalt, nämligen den indiske kung Gondofares I som omtalas i de apokryfa Thomasakterna. Namnet kunde också skrivas ”Gastaphar” vilket skulle ha gett namnen Kaspar och Gaspard i den västerländska traditionen. Deras initialer C+M+B kunde ristas på väggar och tänktes då beskydda byggnaden.

De tre konungarnas existens var tidigt grundlagd i den kristna mytbildningen, vilket visar sig i berättelsen om hur Konstantin den store mor Helena ”fann” deras gravar vid sitt besök i Jerusalem 324 e.Kr. Hon förde deras reliker till Konstantinopel och enligt traditionen kom de senare till Köln där de numera vilar inneslutna i en guldkista i Kölnerdomen.

De zoroastriska prästerna hade förvandlats till kristna helgon, som främst kom att beskydda Europas kungar. Inte sällan var deras namn ingraverade på de dryckeshorn som användes vid gillen. Det var kanske inte så märkligt att de blev symboliserade i form av tre kronor, vilket ingick i staden Kölns vapen. Symbolen används som bekant även i Sveriges riksvapen sedan medeltiden och kröner numera Stockholms stadshus. Sedan 1938 bär det svenska ishockeylaget namnet ”Tre kronor”, men knappast någon lär väl längre associera till ”de vise männen”, som i detta fall har vandrat en lång väg.

Britt-Mari Näsström

Professor emerita