Analys: Unga muslimers aktivitet i religiösa föreningar

Till följd av TV-programmet Uppdrag gransknings reportage från 10 av Sveriges moskéer har det blossat upp en debatt kring den funktion som familjerådgivande instans som imamer i Sverige har samt vilka värderingar som dessa representerar. Många frågar sig i vilken mån de uttalanden som görs av imamerna i programmet har stöd eller ej bland muslimer i Sverige. Det är en fråga som är svår att besvara, och jag kommer inte heller att försöka göra det här.

Dock skulle jag här vilja uppmärksamma att även om många organisationer gärna vill utge sig för att representera stora grupper av muslimer i Sverige så är majoriteten oorganiserade samt att aktiviteten bland muslimska ungdomar är låg. Av Sveriges ca 400 000 muslimer är ca 110 000 medlemmar i någon av SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) registrerad organisation, bland dessa är många barn. Att aktiviteten i muslimska organisationer är låg baserar jag på statistik från den nyligen genomförda studien Religion som resurs? som visar att unga muslimer i Sverige generellt inte är speciellt aktiva i religiösa organisationer. Religion som resurs? är en av Mia Lövheim och Jonas Bromander nyligen genomförd studie som på ett övergripande plan syftar till att undersöka religionens plats och betydelse för unga i Sverige. Cirka 1300 unga svenskar (16 och 24 år) har svarat på enkätfrågor under hösten 2008.  Min uppgift i studien har varit att analysera svaren från den tiondel personer som kan definieras som unga muslimer. Även om det absoluta antalet unga muslimer är begränsat är undersökningen viktad på ett sätt som gör att urvalet i möjligaste mån ska kunna räknas som representativt (för en fullständig redogörelse för studien se Lövheim & Bromander 2011).

En analys av svaren från de unga muslimerna i studien visar att majoriteten av de unga muslimerna kommer från hem som de betecknar som ”ganska mycket” religiöst aktiva. Detta kan jämföras med övriga ungdomar i materialet av vilka ungefär en tiondel har vuxit upp i familjer med aktiv religiös tro men också med den grupp i materialet som i likhet med den här diskuterade muslimska gruppen som kan betecknas som religiösa men tillhörande andra religioner där knappt en tredjedel anger att de vuxit upp i aktivt religiösa hem. Trots att förhållandevis många unga muslimer således kommer från religiöst aktiva hem är det lika hög andel av dessa som övrigt religiösa (men där färre kommer från religiöst aktiva hem), som inte någon gång det senaste halvåret tagit del av en aktivitet, som har ordnats av en religiös församling. Ingen av de muslimska ungdomarna gör detta dagligen. Knappt en tiondel av dem kan betecknas som religiöst aktiva, vilket här avser de som deltar i en aktivitet som ordnas av en religiös förening eller organisation en gång i månade eller oftare, vilket också motsvarar övrigt religiöst aktiva ungdomar i studien. Detta skulle kunna ha ett samband med att många ungdomar inte känner sig hemma i de muslimska organisationer. Värt att notera är dock att frågan i enkätundersökningen är formulerad utifrån hur kristna kyrkors ungdomsverksamhet ofta organiseras. I vissa av Sveriges muslimska organisationer är verksamheten organiserad på liknande sätt med ungdomsgrupper och koranstudier medan andra, på grund av brist på resurser, inte kan ha den typen av verksamhet. Av enkätundersökningen framkommer inte heller huruvida de unga muslimerna som deltar i aktiviteter organiserade av en religiös församling gör detta i muslimska, kristna eller andra församlingar. I Sverige finns idag ett stort antal religiösa församlingar som ordnar fritidsaktiviteter för ungdomar oavsett vilken religion de tillhör eller om de överhuvudtaget är religiösa.

En annan fråga i enkäten som visar på hur unga förhåller sig till institutionaliserad och/eller  organiserad religion rör vilken anledning de har besökt en religiös lokal under det senaste halvåret. Hälften av de unga muslimerna anger att de har besökt en religiös lokal för att delta i gudstjänst eller be och något färre för att fira religiösa högtider. På samma sätt som när det gäller organiserad verksamhet går det inte att läsa ut huruvida de unga muslimerna har besökt moskélokaler eller ej.

Frågan är om dessa ungdomars förhållandevis låga närvaro i religiösa föreningar kan ha att göra med ledningsfrågor. Om vi lyfter blicken utanför Sverige, mot Europa kan vi konstatera att i flera länder där det funnits en muslimsk befolkning under en längre tid (Storbritannien, Frankrike, Tyskland) håller den äldre generationen moské- och föreningsgrundare på att ersättas av en ny generation som har vuxit upp och socialiserats in i Europa. Denna yngre generation har varit mycket aktiv vad gäller formulerandet av ”an Islam of their own, which sometimes differed radically from the traditional and defensive ideas of their parents” (Jonker & Amiraux 2006:11,17). Ytterligare en anledning till det förhållandevis låga deltagandet i organiserad islam i Sverige skulle kunna vara att detta ledningsskifte ännu inte har ägt rum här och att den yngre generationen därför inte känner sig hemma. Värt att notera är dock att det under de senaste fem åren har etablerats flera nya muslimska ungdomsorganisationer i Sverige (För en mer fulltsändig analys av den del av undersökningen Religion som resurs? som rör de unga muslimerna, se Berglund 2011).

En forskare som tidigare problematiserat det faktum, att i Sverige fungerar riksorganisationer som representanter för olika grupper i relation till staten är Anne-Sofie Roald. Hon lyfter fram det faktum att för muslimer i Sverige innebär riksorganisationernas representation, att de som inte tillhör en organisation i princip inte har någon som representerar och för deras talan i relation till staten. Hon påpekar också att ledningen för flera av dessa riksorganisationer företrädesvis består av män från första generationens invandrare, som framför allt arbetat för den egna gruppen utan att integrera med det omgivande samhället (Roald 2009: 45-46). Problemet som hon vill uppmärksamma är att många muslimer inte känner sig hemma i någon av dessa organisationer och därför förblir orepresenterade men också till viss mån osynliga. Roald ställer också frågan huruvida ”den svenska statens erkännande av vissa grupper inom den muslimska befolkningen faktiskt bidrar till att ge vissa grupper tolkningsföreträde framför andra” (Roald 2009:46). Samtidigt som Roalds fråga är synnerligen viktig och relevant är svenska statens problem tämligen uppenbart: hur ska de kunna samarbeta med befolkningsgrupper som inte är organiserade? 

Jenny Berglund, Lektor i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Referenser:

Berglund, Jenny (2011), “Islam som resurs?” i Religion som resurs? – Existentiella frågor och 

        värderingar i unga svenskars liv red. Mia Lövheim och Jonas Bromander. Skellefteå: Artos &   

        Norma.

 

Jonker, Gerdien &Valérie Amiraux, red. (2006), Politics of Visibility. Young Muslims in European Public Spaces. Bielefeld: Transcript Verlag.

 

Lövheim, Mia & Jonas Bromander (2011), Religion som resurs? – Existentiella frågor och   

         värderingar i unga svenskars liv. Skellefteå: Artos & Norma.

 Roald, Anne-Sofie (2009), Muslimer i nya samhällen. Göteborg: Daidalos.