Gadgeten innehöll ett fel

måndag 21 maj 2012

Religionskritik och bristande självinsikt efter Uppdrag granskning


Förra veckans sändning av Uppdrag granskning (16/5 2012) visar på allvarliga och beklämmande problem och konflikter mellan å ena sidan muslimska ledare och det omgivande samhällets värderingar och rådande lagstiftning. Utan att förminska de problem som reportaget belyser är det dock viktigt att betona att andra religiösa samfund också har sammankopplats med motsvarande eller liknande problem (ett faktum som bland annat just Uppdrag granskning har påvisat tidigare). Katolska kyrkan och Jehovas Vittnen är exempel på två samfund som har hamnat i konflikt med den svenska lagen. Reportaget om missförhållanden i moskéer är därför en viktig påminnelse om att alla religioner kan tolkas och praktiseras på ett sådant sätt att de strider mot rådande lagstiftning och enskilda individers bästa. På samma sätt kan givetvis religioner tolkas så att utövarna inte hamnar i konflikt med vare sig det omgivande samhället eller det juridiska systemet – ett faktum som förmodligen gäller för den stora majoriteten av troende människor i Sverige oberoende av religionstillhörighet.

Tyvärr har de flesta muslimska reaktioner som framkommit präglats av negativa reaktioner på Uppdrag gransknings journalistiska metoder. Denna reaktion är kanske förstålig ur ett psykologiskt perspektiv, men att förneka rådande missförhållande och skylla ifrån sig löser knappast de problem som reportaget visade på och det är inte en fråga om, utan i vilken omfattning, reportaget och reaktionerna kommer att användas för att öka redan befintliga negativa uppfattningar om islam och muslimer. Samtidigt är det viktigt att betona att det också finns muslimska skribenter som öppnar för självkritik och behov av förändringar – Max Abd al-Salam Dahlstrands självkritiska brev och Suad Mohamads åsikter är i sammanhanget två viktiga exempel. Tyvärr har dessa röster inte varit framträdande i media de senaste dagarna och istället har den ena missförstådda eller felciterade ledaren framträtt efter den andra. För den kritiske mediekonsumenten är dessa ”det är bara ett uttryck för islamofobi”-reaktioner knappast varit förklarade och det är troligt att dessa snarare förstärker bilden av att de muslimska organisationerna har problem. 

I samband med de diskussioner som reportaget väckt har också frågan om en svensk imamutbildning vaknat till liv igen. Det är inte svårt att förstå att ämnet får ny relevans, men av flera skäl är det tveksamt om en sådan utbildning är lösningen på problemen. För det första skall staten vara konfessionsneutral och ur detta perspektiv är det olämpligt att staten startar en specifik utbildning för imamer. Utbildningsdepartementets utredning från 2009 (SOU 2009:52) visar för det andra att det befintliga utbildningsutbudet redan kan tillgodose de behov som imamer eventuellt kan ha förutom teologisk kompetens, nämligen kunskaper i svenska språket, samhällskunskap, ledarskap, etcetera. Huruvida dessa möjligheter utnyttjas av religiösa ledare är en öppen fråga. Det är också viktigt att betona att så gott som samtliga europeiska initiativ att starta en utbildning för imamer har misslyckats. Dessa utbildningar har alla haft svårt att möta och förena akademiska, samhälleliga och inom-islamiska krav.

De problem som finns bland de muslimska organisationerna som var föremål för Uppdrag granskning är kanske inte heller unika för muslimska grupper. Ur detta perspektiv vore det förmodligen mer kraftfullt att erbjuda en likvärdig utbildning för samtliga religiösa ledare som skall vara verksamma i Sverige. En sådan utbildning finns till exempel redan i Norge via det norska arbetsdepartementet. Vilken väg som Sverige skall gå är dock oklart och endast framtiden kan visa på hur staten väljer att förhålla sig till religiösa ledare och religiösa organisationer som bryter mot rådande lagstiftning.

Avslutningsvis är det viktigt att betänka att Sverige skall ge utrymme för religion – det vill säga för den som frivilligt väljer att praktisera en religion på ett sådant sätt att vare sig tron eller praktiken bryter mot lagen. Samtidigt skall det också finnas utrymme för en kritisk granskning och diskussion om religion i samhället. Ett utmärkande drag för en demokrati är att media bevakar alla samhällsgrupper och makthavare på ett likvärdigt sätt. Därför bör muslimer betänka Max Dahlstrands brev som betonar att muslimer inte var lika snabba med att fördöma Uppdrag gransknings kritiska bevakning av Sverigedemokrater eller främlingsfientlighet som ett uttryck för ”dålig” journalistik. Är man positiv till en kritisk bevakning av ens ”motståndare” måste man även tåla att själv bli granskad. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

1 kommentar: