fredag 18 maj 2012

ANALYS: Islamiska partier i ”den arabiska våren”

Att partier som lyfter fram islam i sina politiska program haft stora framgångar i länder som genomgått den så kallade arabiska våren har knappast undgått någon. Oroliga röster varnar för en islamisering som kan leda till att teokrati införs och att kvinnor och religiösa minoriteter blir förtryckta under islamiska lagar. Många partier är väl medvetna om denna rädsla och försöker att visa hur de respekterar demokrati, medan andra inte verkar anse att det är värt besväret att försöka lugna en omvärld rädd för islamistiska segrar i Mellanöstern. De pågående valen i Egypten uppvisar en mängd partier som på olika sätt relaterar till islam, där det mest kända och största är Frihet och rättvisepartiet, som är den politiska grenen av det islamistiska Muslimska brödraskapet. I de inledande valen har islamiska partier av olika slag rönt stora framgångar och därmed säkrat utrymme för att påverka det framtida Egypten. Presidentvalet pågår mellan 23-24 maj och planen är att en ny president skall tillträda 21 juni. Om ingen i första omgången får över 50 % hålls ytterligare ett val mellan de två kandidater med flest röster 16-17 juni.

Det är inte helt enkelt att skilja de olika islamiskt orienterade partierna åt men att försöka göra lite reda i begreppen kan nyansera bilden av vad det är för typer av islamtolkningar vi har att göra med. Islamister kallas generellt de som på något vis för in islam som politiskt argument eller mål, t.ex. i form av önskan om en islamisk samhällsordning. En sådan enkel definition av islamism skulle omfatta flera partier som deltagit i valen, men det är stora skillnader dem emellan, vilket här skall illustreras med partierna Frihet och rättvisepartiet och det salafitiska partiet al-Nour, som betyder ljus. Här finns en bra diskussion om begreppet islamism.

Frihet och rättvisepartiet grundades i efterdyningarna av revolten som inleddes 25 januari 2011. Inledningsvis höll det muslimska brödraskapet en låg profil men deltog aktivt efter några dagar och var sedan framträdande i revolutionen som fick Hosni Mubarak att avgå. Redan före revolutionen var det muslimska brödraskapet en välorganiserad islamistisk organisation som dock var förbjudna att bilda politiskt parti och förhindrades på olika sätt av regimen att bedriva sin verksamhet. Brödraskapet har därför länge framförallt engagerat sig i välgörenhet och sociala frågor, de har tagit avstånd från våld, och partigrundande har inte varit aktuellt innan revolutionen, även om det diskuterats. I maj 2011 grundades partiet vars program talar om demokrati och nationell enhet vid sidan av kvinnors och kristnas rättigheter. Partiet skall syssla med partipolitik och stå fritt från det muslimska brödraskapet även om det i praktiken visar sig vara svårt eller direkt omöjligt att skilja dem åt. Personer intresserade av poster i Frihet och rättvisepartiet har avgått från sina poster inom det muslimska brödraskapet samtidigt som rapporter har kommit att medlemmar i brödraskapet som röstat på andra partier blivit uteslutna.

Frihet och rättvisepartiet talar i termer av demokrati och respekt för folkets vilja genom fria val och är för ett parlamentariskt statsskick. De talar om rättvisa, individuell likhet inför lagen, social rättvisa och solidaritet. De manar till välgörenhet och social hjälp till de fattiga. Ekonomiskt är de för privat ägande och företagande. De nämner inte något om att de vill förbjuda räntor, men de är positivt inställda till ett islamiskt bankväsende.

En kritisk fråga för partiet är kvinnors och minoriteters positioner. Flera kristna och kvinnor finns med i partiet och de säger sig värna om alla medborgares jämlikhet, men samtidigt att kvinnors rättigheter skall följa islamisk lag. Även om ledare för det muslimska brödraskapet har sagt att kvinnor får ställa upp i presidentval så har de också sagt att de sannolikt skulle rösta på en man. Generellt lyfts kvinnor fram som kompetenta individer som får delta i diskussioner och allmänna forum, men i praxis domineras partiet och det muslimska brödraskapet av äldre män. Partiet talar inte heller mycket om minoriteter men kristna nämns som en viktig minoritet. Islams roll i det framtida Egypten är betonat men de förordar en civil stat – som dock skall följa islamiska lagar. Icke-muslimer skall få följa sina egna lagar i vissa frågor, t.ex. arv och familjelagar. Detta gör nog att många oroar sig för inskränkningar baserade på islams lagar i ett framtida Egypten om det skulle domineras av det muslimska brödraskapets parti trots deras försök att presentera sig som demokratiska. Oron är partianslutna väl medvetna om och de har en engelsk hemsida där kritiska frågor bemöts och där de presenterar sig som demokratiska och reforminriktade. Om man tittar på de salafitiska partierna finns ingen jämförbar ansats att försöka förmedla ett islamdemokratiskt budskap till omvärlden.

Al-Nour etablerades i juni 2011 och är det största salafitiska partiet i Egypten. Generellt brukar salafiter inte engagera sig i partipolitik men detta är ett exempel på hur många islamiska grupper tvingas att pragmatiskt anpassa sig till förändrade omständigheter. Salafiters mål i allmänhet är att återetablera den islamtolkning och praxis som fanns på profeten Muhammads och hans följeslagares tid, som de uppfattar som en ren och sann islam, och låta denna prägla hela samhället. Koranen och profetskrifterna är deras viktigaste källor. En majoritet av salafiterna är icke-militanta, men det finns också de som förespråkar en global jihad, men dessa har inte grundat något politiskt parti.

Salafiter har varit negativt inställda till att delta i politiska system som inte är islamiska. Demokrati ses som något skapat av människor, vilket gör att en muslim inte bör delta i ett sådant system. Att salafiter engagerar sig i partipolitik och i ett demokratiskt system är alltså inte något självklart utan snarare uppseendeväckande. Salafiter framhäver att Gud är den ende sanna lagstiftaren och hans vilja skall följas i alla lägen. Att följa människoskapade system har setts som avfall från religion och inneburit att personer som gör detta inte längre betraktas som riktiga muslimer och bör undvikas eller till och med bestraffas. Men i dagens politiska klimat i Egypten och de nya förutsättningarna har de ändrat uppfattning och deltar med syftet att kunna påverka utvecklingen i landet.

Salafiter har också hävdat att det är en synd att opponera sig mot muslimska ledare och har inte alltid setts som ett politiskt hot och har därför kunnat bedriva sin verksamhet som i stort sett inriktats på religiösa frågor. Sannolikt har de också tillåtits att verka som en motvikt mot militant islamism och det muslimska brödraskapet i Egypten.

När al-Nour talar om demokrati betonas att det ska införas inom ramarna för islamisk lag. Några salafitiska ledare har sagt att de inte accepterar demokrati i betydelsen folkets vilja men att de nu accepterar fria val, som de då uppfattar som det bästa av de dåliga eller onda möjligheter som finns. De har också sagt att demokratiska system kan stärka islam, som på sikt kan leda mot att införa en islamisk stat. De kan alltså motivera att de deltar i detta onda system för att befrämja sitt ultimata mål.

Inom al-Nour finns en utbredd uppfattning om att kvinnor inte skall engagera sig politiskt. De anser att kvinnor och män inte skall blandas och att de faktiskt har kvinnor på sina listor förklaras helt enkelt med att det finns ett kvoteringskrav så det uppfattas som ett nödvändigt ont. I grund och botten är sannolikt de flesta i partiet överens om att män och kvinnor är lika inför Gud men att de har skilda gudagivna roller på jorden, vilket för dem innebär att kvinnor inte får styra över män. Det att inkludera kvinnor ses däremot som ett mindre ont än att helt lämna över den politiska processen till sekulära krafter som anses utgöra ett större hot mot deras islamiska ideal. Al-Nour vill ha en islamisk stat och hävdar att kristna där ska få följa sina religiösa lagar i personfrågor. Religionsfrihet är inte något salafiter talar mycket om men många salafiter menar att rätt förhållningssätt är att hålla sig undan de som inte delar deras uppfattning om vad sann islam är och avvisar våld mot dem, och motiverar det med att Gud skall döma alla på domedagen. Många ställer sig dock tveksamma till vilken roll kristna skulle kunna tänkas få under ett salafitiskt styre med tanke på de våldsamma sammandrabbningar mellan salafiter och kopter som varit i Egypten.

Al-Nour förespråkar ett parlamentariskt styre med en stark president likt det franska systemet. Social rättvisa betonas och jämlik fördelning av inkomst bland medborgarna förordas men även av rikedom vilket skiljer dem ut från andra islamiska partier som accepterar vissa ekonomiska skillnader. De fokuserar den islamiska regeln om allmän skatt (zakat) som ålägger muslimer att dela med sig till de fattiga. Ekonomi skall följa islamiska principer vilket blir tydligt inte minst i det explicita kravet på ränteförbud. I al-Nour blir idiomet att islam är ett holistiskt system, något som skall svara till samhällets alla nivåer, extra tydligt. Sekularism förkastas då det inte bara separerar religion från politik utan också för att de likställer det med ateism vilket de hävdar är en synd.

Frihet och rättvisepartiet och det muslimska brödraskapet framstår som moderata och demokratisträvande vid sidan av al-Nours ultrakonservativa framtoning. Sannolikt blir Frihet och rättvisepartiet det största islamistiska partiet men salafiter verkar också få ett stort inflytande om man ser till antalet röster de faktiskt fått. Parlamentsvalen syftar till att ta fram en grupp som skall skriva Egyptens framtida konstitution och det är inte osannolikt att tänka sig att det kommer att bli konflikter kring vilken roll islam skall ges. Att Frihet och rättvisepartiet har en islamisk grundsyn de vill bevara kontras med att de är för demokratiska spelregler vilket sannolikt understödjer en fortsatt moderat islamistisk hållning. Även om al-Nour nu deltar på demokratiska premisser har enskilda salafiter gått hårt fram i både ageranden och uttalanden om demokrati och islamisk lag på ett sådant sätt att det är många som är tveksamma till om de kommer att kunna bidra till ett framtida demokratiskt Egypten.

Samtidigt som dessa funderingar hänger i luften pågår alltså presidentvalet. 13 kandidater är kvar och bland dessa finns ingen salafistisk kandidat men däremot två som kopplas till det Muslimska brödraskapet. Dels Mohamed Mursi, född 1951, som av många betraktas som mer konservativ, och dels Abdel Moneim Aboul Fotouh, född 1951. Den sistnämnda är en kandidat som många tror har en stor chans att vinna valet. Han framstår som liberal och var tidigare medlem av brödraskapet. Hans framtoning som en slags socialdemokrat som är för att inkludera kvinnor och kopter har attraherat många röster, även från många yngre som deltog i det folkliga uppropret och var aktiva inom sociala media. Även al-Nour har sagt att de stödjer hans kandidatur, vilket visar att deras förhållningssätt förändras i takt med att situationen förändras. Eftersom det finns två kandidater som har kopplingar till brödraskapet menar många att det finns en risk att rösterna fördelas från de som sympatiserar med islamistiskt orienterade kandidatera till fördel för Amr Moussa, född 1936 som varit en egyptisk diplomat och tidigare generaldirektör i the Arabic League, 2001-2011. Han är populär i Egypten och omtyckt i västvärlden och arabvärlden i stort. Moussa och Abdoul Fotouh deltog också i en tv-sänd debatt tidigare i maj, som var den första av sitt slag i Egypten där de profilerade sig och kastade frågor till varandra. Så nu med bara några dagar kvar till valet blir det otroligt spännande att följa med i utvecklingen. Vilket framtida Egypten skall vi få se? Vilken roll kommer islam spela i den framtida konstitutionen och därmed i folks liv? För en religionsvetare är det också särskilt intressant att i realtid kunna studera hur religiösa grupper förändras och hur de legitimerar denna förändring.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar