Gadgeten innehöll ett fel

lördag 9 februari 2013

Ideal, praktik och religionskritik


Lena Andersson vänder sig i dagens DN mot den detaljreglering av människors liv som hon ser som karakteristiskt för islam som idésystem, ända från profeten Muhammeds dagar fram till idag. Hon framställer detta som både ett problem, men också som högst begripligt. Det är en strategi för att kontrollera människor. Exakt vem det är som tänkt ut denna strategi och som tjänar på den är oklart (Andersson anger en ospecificerad "man"). Till yttermera visso är det oklart hur omfattande detta system är. Avser systemet här överlappande föreställningar och praktiker hos alla människor som ser sig själva som troende muslimer? I så fall har Andersson fel.  

Artikeln antyder en bild av det mänskliga medvetandet som inte har stöd i nutida forskning, men som icke desto mindre är vanlig i den offentliga debatten. Det mänskliga medvetandet är inte, som Andersson antyder, en "tom tavla", tabula rasa, en behållare i vilken "man" kan stoppa något (till exempel ett helt islamiskt idésystem utvecklat av religiöst lärda), och förvänta sig att det som i ett senare skede kommer ut som "tal och avsiktlig handling" svarar mot det som en gång stoppades in. Så fungerar det inte riktigt, och jag tror att Andersson egentligen är medveten om detta. Människors sinne är konstruktivt. Det bearbetar information och det på i ett mer eller mindre förutsägbart sätt. Bearbetningen är beroende av grundläggande, evolutionärt betingade basstrukturer, redan etablerade föreställningar men också inte minst av situation. Detta gäller alla människor, också muslimer. Att kontrollera det bångstyriga sinnet kräver stora insatser och kontinuerlig kontroll, och religiöst lärdas frustration över misslyckanden i just detta avseende är ett återkommande drag i idéhistorien. 

Det Andersson beskriver som islams idésystem är ett ideal förespråkat av muslimskt religiöst lärda genom historien. Huruvida det är rätt eller fel att skapa ett sådant idésystem (eller snarare, om vi ska vara ärliga, en mångfald av sådana system med ganska stora inbördes skillnader) är från min religionsvetenskapliga utgångspunkt en icke-fråga. Det viktiga spörsmålet är varför religiöst lärda gjort sig mödan. En förklaring är enkel: annars skulle de inte vara en speciell grupp i samhället. Hur ska man motivera att slippa vara med och slita för brödfödan om man inte kan visa att man har en "viktigare" uppgift som andra ska betala för: att ta reda på Guds vilja. Detta är de religiösa experternas jobb: vare sig de är statsanställda teologer vid svenska universitet eller muslimska ‘ulama. Formerna och resultatet må vara olika, men uppgiften är i grunden densamma. 

Men ideal hos religiöst lärda måste alltid skiljas från observerbar praktik hos troende i vardagen. All forskning tyder på religiösa experters utläggningar mer ofta än inte tenderar att "förvanskas" när de filtreras genom enskilda troendes sinnen, ett fenomen som i forskningen benämnts "teologisk inkorrekthet". Utläggningarna kompletteras, slipas av, anpassas till intuitiva föreställningar om hur världen är beskaffad, till värderingar i övrigt och till den faktiska situationen. Detta är det återkommande "teologernas tragedi" som den franska antropologen Pascal Boyer benämner det. Hur mycket de religiösa experterna än skriker och gormar, kommer de troende i gemen att avvika, oftast utan att själva vara medvetna om att det är just det de gör. Muslimskt lärda har till exempel återkommande genom historien klagat på att "massan" inte gör som de, "eliten" säger, och mer ofta än inte resignerat: nåväl, låt dem hållas, det viktiga är att vi, som vet, lever som vi lär. Gud har säkert överseende med de andra stackarna som inte vet bättre. En av de starkaste förespråkarna för detaljreglering av livet i enlighet med Koranen och sunna, Ibn Taymiyya (d.1328), var en av dem som kom fram till precis denna slutsats.

Vi känner det från kristenheten i Sverige idag. Många svenskar anser sig vara kristna, på något sett. Men en minoritet ställer upp på deras eget samfunds officiella lära. En närstående, vid tillfället kyrkvärd i en by på landsbygden, påstod i påsktid att Jesus minsann inte dog på korset. Han var i själva verket skendöd. Alltså, själva grunden för "teologiskt korrekt" kristendom, den som varje vecka predikades i den kyrka där vederbörande hade ett förtroendeuppdrag, avvisades, till förmån för en mer intuitivt rimlig, men "teologiskt inkorrekt", föreställning: är kroppen död så är den. Vid de teologiska fakulteterna i Sverige utvecklas avancerade postmoderna tankebyggen till exempel om Gud som relation, men för de flesta troende, skulle jag drista mig till att hävda, är Gud i högsta grad en levande och aktiv kraft, mer av en person, med en egen vilja, egna motiv och egen handlingskraft, än en abstrakt "relation". Draget är genomgående i många, för att inte säga alla, former av organiserad religion. 

För att undvika en "pervertering" av den teologiska korrektheten krävs ett avancerat socialt system för kontinuerlig påminnelse och intensiv och regelbunden undervisning om "den rätta läran", en ritualisering av vardagen där läran hela tiden aktualiseras, tvångsåtgärder, t.ex. lagstiftning, för att förhindra avvikelser och inte minst övervakning (gärna decentraliserad och outsourcad till enskilda). Detta är mycket ansträngande och kostsamt. Vi ser det i vissa typer av religionsutövning: ultraortodox judendom, salafistisk islam, och diverse isolationistiska former av kristendom.   

Det intressanta med fenomenet "teologisk inkorrekthet" är att det också är observerbar utanför religionens område. I slutet av artikeln ger Lena Andersson några "anti-auktoritära" tips till svenska imamer. Det första av dessa är särskilt värt att uppmärksamma:
"Könen är inte väsensskilda med var sin essens. Man vet ingenting om en människas psyke, vilja, inre liv eller lämplighet för olika uppgifter av att känna till en persons kön".  

Den anti-essentialism som Andersson här förespråkar (och som jag personligen delar fullt ut) kan ses som ett "teologiskt korrekt" uttalande i en nutida svensk jämställdhetsdebatt. Den företräds av offentliga debattörer, forskare och politiker. Likväl är det, skulle jag hävda, inte nödvändigtvis detta ideal som återfinns i konkreta föreställningar om manligt och kvinnligt i det vardagliga samtalet, vid fikabord på arbetsplatser, vid parmiddagar, på öppna förskolan. Här lever essentialismen i högsta välmåga. Anti-essentialismen förefaller närmast motintuitiv mot bakgrund av erfarenheten: "jo, men det vet vi ju hur kvinnor/män, pojkar/flickor är". Det krävs stor ansträngning för att den ska få genomslag. Den måste upprepas ständigt, den måste integreras i undervisningen i skolan och förskolan, den måste bli utgångspunkt i tvingande lagstiftning, kontroll (genuscertifiering) och censur, den måste ha en uppsättning personer till sitt förfogande som ständigt är beredda att i vardagen påpeka den för sina medmänniskor, och rätta dem när de gör övertramp. Trots detta är det motigt. En "teologiskt inkorrekt" könsessentialism återkommer ständigt och jämt, förmodligen beroende på en grundläggande mänsklig benägenhet att tänka just essentialistiskt i organiseringen av intryck från omvärlden. En sådan benägenhet har starkt stöd i forskningen och den kan enkelt exploateras, vilket till exempel politiker och reklammakare är väl medvetna om. 

En medvetenhet om det som i forskningen benämns som  "psykologisk essentialism", och hur den fungerar kan också vara nyttig för debattörer i svensk media. När Lena Andersson skriver om ett islamiskt idésystem med detaljreglering av vardagen, och om att "islam" (framställd som en aktör med ett alldeles eget medvetande) borde, men nog inte kan, omfatta en "rimlig, frihetlig och jämlik kvinnosyn" är det lätt för läsaren att dra slutsatser i essentialistisk riktning: islam är X till sin essens, NN är muslim (tror på islam, eller har en "muslimsk essens") alltså utgör också X en del av NNs föreställningsvärld. Jag är ganska övertygad om att detta inte är Anderssons avsikt (det skulle ju strida mot hennes uttalade anti-essentialism), men avsändarens avsikt är inte det som styr mottagarens tolkning (möjligen kan mottagarens föreställningar om avsändarens avsikt ha viss betydelse för tolkningen). De som använder sig av den vanligt återkommande devisen i islamkritisk retorik "det är inte muslimer jag kritiserar, utan islam", bör kanske ha denna essentialistiska benägenhet i åtanke, och en del har förmodligen redan det.

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

24 kommentarer:

  1. Bra kommentar.

    Det märkligaste med Lenas artikel är nog slutorden.

    Hon är en skarp penna i svensk debatt, och detta essentialistiska inlägg är förhoppningsvis ett undantag. Hoppas jag. Religionskritik behövs, men genomtänkt och formulerad med en nyanserad vokabulär.

    Mvh,

    Pierre

    SvaraRadera
  2. Ett bra inlägge. Men oavsett hur rätt du har påverkas inte Anderssons huvudtes. Ett mer komplett och allomfattande idesystem påverkar människor mer än ett som är detta i mindre grad. Sedan kan det självklart vara så att hon har fel i att islam är ett mer komplett och allomfattande idesystem än andra. Det går dock att undersöka empiriskt, även om vi betraktar islam som ett kärl som fylls med innehåll av dess medlemmar. Det handlar då bara om en deskriptiv undersökning om hur islam är idag och säger inget om hur det kommer se ut i morgon.

    SvaraRadera
  3. Jonas.

    Du skriver:
    "Den anti-essentialism som Andersson här förespråkar (och som jag personligen delar fullt ut) kan ses som ett "teologiskt korrekt" uttalande i en nutida svensk jämställdhetsdebatt."

    Din och andras teologiskt korrekta predikande av anti-essentialism/konstruktivism i förhållande till diverse religioner tycks mig sakna en fundamental insikt - för att inte säga essentiell beståndsdel: religionsgrundarnas dokumenterade historia och den personliga permanens som dessa åtnjuter hos efterföljarna tack vare urkunderna. Tydligast demonstrerat hos muslimer och kristna.

    Avgörande för hur Muhammed och Kristus uppfattas och den teologi de givit upphov till är deras blodiga historia. Den ene utkämpar otaliga "heliga krig", den andre dör som följd av ett justitiemord. Muhammed låter Gud säga "förtryck är värre än dråp" (Koranen 2:217) för att i efterhand legitimera det första mordet utfört av en muslim. Profeten passerar så sitt Rubicon varpå följer 1300 år av muslimsk conquista och imperiebyggande medan Kristi död föder en försoningens teologi varpå följer 300 år av fredlig kristendom.

    Menar du att dessa väsentligheter saknar relevans för att förstå vår situation?

    Samuel.

    SvaraRadera
  4. Samuel,

    Det är skillnad på att kritisera faktiska islamtolkningar, kritisera det man uppfattar som saker religionsgrundare sagt, gjort och godkänt, kritisera reaktionära ideologiska idébyggen som människor förfäktar och handlar utifrån, men att se islam som en egen aktör och storhet, eller att säga sig veta att vissa obehagligheter var "dessvärre, profetens omsorgsfulla avsikt" är ogrundande tyckanden som Andersson enkelt borde ha kunnat undvika. Hon har rätt att tycka vad hon vill, men måste räkna med ifrågandasättanden.

    Att kritisera en religionskritisk text om islam för att den förenklar är inte teologisk korrekt bortförklarande konstruktionism (exempelvis: man vågar inte ta debatten och säga *sanningen* om islam) utan en självklarhet. Det är också en självklarhet att texter måste kunna ha förenklingar och generaliseringar för att kunna skrivas på några rader, men då kan man ju välja begreppen lite bättre.

    En av landets ledande skribenter skriver en spalt i landets ledande tidningeom något av de känsligaste ämnen som finns i Sverige idag; liksom profetens ord givetvis får konsekvenser för många utövande muslimer kan också Anderssons ord få konsekvenser i hur vissa människor ser, och framförallt bemöter, andra människor.

    Kritisera gärna olika uttryck för islam och andra religioner mer än vad som görs i Sverige idag, men med ett språkbruk som inte gränsar till det dunkelt islamofobiska.

    Javisst man kan kritisera begrepp som islamofobi, och se denna ängslighet som korrekt diskurspolis, men här handlar det inte om någon liten bloggare eller tyckare utan om en av de - i mitt tycke - vassaste skribenterna vi har i Sverige. Det kan texten tåla. Om man ger sig in i leken...

    Som liberal (kan man anta...) så borde ju Andersson bara uppskatta meningsskiljaktigheter, så kritik mot delar av hennes text ligger i linje med hennes ambition (återigen, kan man anta).

    Mvh,

    Pierre

    SvaraRadera
  5. Hej Jonas, jag tycker din parallell till kristen troslära blir problematisk. Du talar om "kristenheten". Gör du dig därmed inte skyldig till samma essentialism du menar att Andersson skulle ge uttryck för? Dessutom behöver du när det gäller kristendomen göra en distinktion mellan lag/lagiskhet och evangelium, denna spänning finns i olika varianter inom de kristna troslärorna. Det går inte enkelt att dra paralleller mellan islams regelsystem (jodå, jag är medveten om skillnaden mellan ideal och praktik) och kristendomen. Ur teologisk synpunkt haltar den högst betänkligt. Och när det gäller kvinnosynen som såväl ideal och praktik så är väl ändå isärhållandet helt genomgående i religionernas värld, därför är det väl relevant att reflektera över det även vad gäller islam, som Andersson här diskuterar. Som forskare kan du väl inte mena att den sociala kontrollen av kvinnor bara är "en del" av de religiösa systemens ideal och praktik. Det är väl snarare massivt? Ur genusteoretisk är det ju så att när det gäller synen på kön blir distinktionen ideal och praktik mycket svår att upprätthålla. Mvh, Annika Borg teol dr i tros- och livsåskådningsvetenskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annika
      Jag hänvisar till lästipsen och föreläsningarna nedan.

      Radera
  6. Resonemanget gäller förstås inte bara religiösa ideologier utan också världsliga. Jag har i åratal försökt hävda Jonas ståndpunkt i förhållande till sekulära ideologier men det är svårt. Folk envisas med att insistera på att ÄKTA socialism, liberalism etc etc ser ut på det ena eller andra sättet. Förmodligen har folk en föreställning om att allt som uttrycks som ett substantiv är en sorts sak.

    Jan Wiklund

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Touché Jan. Benägenheten att essentialisera och tillskriva våra abstrakta tankekonstruktioner egen agens och materialitet förefaller grundläggande mänskligt, en del av vår mentala verktygslåda. Användbart för snabb orientering i vardagen, åtminstone den vardag i relation till vilken benägenheten en gång utvecklades hos vår art, men samtidigt potentiellt problematiskt (och exploaterbart) i det vetenskapliga och politiska samtalet.

      Några lästips:
      Gelman, Susan A. 2003. The Essential Child. Origins of Essentialism in Everyday Thought. New York: Oxford University Press.
      Bloom, Paul. 2004. Descartes' baby: how the science of child development explains what makes us happen. London: Arrow.
      Bloom, Paul. 2010. How pleasure works: the new science of why we like what we like. New York: W. W. Norton.
      Lakoff, George & Mark Johnson. 2003. Metaphors we live by. Chicago: Univ. of Chicago Press.

      Jonas

      Radera
    3. Jag glömde:
      Intressanta föreläsningar av Paul Bloom, psykologiprofessor vid Yale
      http://videolectures.net/paul_bloom/

      Och en bra av Gelman om essentialistiskt tänkande (bläddra ner lite)
      http://www.cognitionandculture.net/lectures

      Radera
  7. Jan och Jonas,

    Kan man alltså anta att dessa numera frekventa essentialistiska föreställningar om substantivet islam (på arabiska lite mer aktivt betraktat som verbalsubstantiv, har jag för mig) fyller någon slags evolutionspsykobiologisk funktion även för islamofobernas alla tangentbordkrigare? Att deras beteende på något sätt kan ses som "naturligt" eller i alla fall förklaras, men på inga sätt ursäktas. Generaliserande islamuppfattningar som kognitiva mekanismer? Antar att det likaså gäller många religiösa (muslimer om "islam", kristna om "kristendomen", etc.) och sekulära ideologier, som du Jan skriver, (Carl Rudberck om Liberalismen, etc), och andra begrepp Demokratin, Staten (som kanske är aningen mer konkret)?

    Mvh,

    Pierre

    Skriver detta utan att ha hunnit kolla videorna ovan, ska sägas. Kanske besvaras detta där till delar kan jag anta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis Pierre. Essentialism är del av mänskligt tänkande, har fyllt och fyller vissa funktioner (därför har den också varit gynnad i ett naturligt urval), men är samtidigt så "grov" att den i många fall (inte minst när den tillämpas för social kategorisering) är rent dysfunktionell: rasism, sexism etc etc.

      Radera
  8. Och, jag glömde en sak. Jo att alltså ifrågasättandet av detta. Islam för kontrajihadisten och übersalafiten, Kristendomen både för Dag Sanddahl och Helle Klein. Att ett för kraftigt ifrågasättande av dessa heliga Substantiv som egen agens orsakar en mindre eller större existentiell kris för proponenten av dem.

    "Nej, rör inte min nyfunna hotbild. Jag har ju precis läst hela jävla Koreanen, och jag vet, vet, att islam är ont, se bara på dessa citat. Säger du att det bara finns tolkningar och människors uppfattningar, så blundar du för att Islam säger allt detta knasiga! Du låtsas alltså att Islam inte finns. Pyttsan, den finns visst, sprider sig, och hotar allt det fina vi stolta Kafirer, ja jag säger det med stolthet, har byggt upp. Islam finns visst. Det måste finnas. Eller? Väl? Jomen lite grann i alla fall. Inte? Fan, fan, fan. Jag trodde jag hade hittat lite mening. Nåja. Fan, Kulturmarxismen finns väl åtminstone. Väl? Hallå? Hallå! Nej, gå inte. Äsch, kom tillbaka. Nåja, jävla muhammmeddan-fan kåmmunist-såsse! Jäveln vågade inte. Ja, han sa orkade inte, men jag vet att han inte vågade stå upp och möta mina mentala korsriddarmuskler. Det är väl ett bevis om något att islam finns. Och att den där religionsovetaren säkert utövar det däringa lögnbegreppet, tackåja, eller vad det nu hette. Kryptomuhammedaner över allt." Typ.

    Och kanske Islamologin, Akademin, Demokratin, Vetenskapen likaså...

    /Pierre

    SvaraRadera
  9. Pierre.

    Très drôle, monsieur, men du slår in öppna dörrar. Seriösa debattörer ägnar sin kritiska kraft åt reellt existerande religionstolkningar och inget annat, något du indirekt bekräftar när du skriver: "kritisera faktiska islamtolkningar, kritisera det man uppfattar som saker religionsgrundare sagt, gjort och godkänt, kritisera reaktionära ideologiska idébyggen som människor förfäktar och handlar utifrån". Vilket du kontrasterar med "att se islam som en egen aktör och storhet". Mais oui.

    Att vi inte tolkar Lena Anderssons islamkritik på samma sätt är en annan sak. Hon skjuter in sig på det totalitära draget hos profeten och det går ju inte att förneka att islamisk totalitarism funnits alltsedan begynnelsen och ännu finns i länder som Iran och Saudi eller att talibaner och andra militanta salafister tagit fasta på just detta drag. Andersson fäktar inte mot väderkvarnar. Det modernas fiende finns inte bara i Vatikanen. Du har kämpat ner en fågelskrämma.

    Så länge västvärlden lyckas behålla en hög grad av välstånd, välfärd - och religionsfrihet - har vi inget att frukta från majoriteten muslimer.

    Samuel.

    SvaraRadera
  10. Samuel,

    Tack för ditt svar. Att man kan och bör, kritisera religionstolkningars totalitära och reaktionära anspråk och framförallt den praxis som följer på det, är en självklarhet. Det håller jag med både dig och Andersson i. Sådant behövs det mer av. Att man dessutom måste generalisera ibland, ja det är så språket i sig fungerar, men pröva läsa om Anderssons drapa med andra ögon och du kanske upptäcker en ton och ett språk som faktiskt inte enkom förklarar, utan snarare hemfaller till förenkling.

    Det är ju buslätt att kritisera en stor idékonstruktion och entitet som ”islam”, och det görs mer än någonsin i dessa dagar, vilket du är medveten om. Och skiljelinjen mellan uttalat kontrajihadistiska klyschor och saklig, och välgörande, kritik, är grumlig. Det betyder inte att religionskritik i allmänhet och islamkritik i synnerhet inte är legitim och behövlig, tvärtom, men att det är desto viktigare att vara tydlig i sitt språkval och sin terminologi.

    Tror du att det är en slump att en vänsterkristen debattör, en borgerlig statsvetare från Timbro, religionsvetare här, MP:s gruppledare i riksdagen, undertecknad och några andra, alla reagerar på språkbruket i artikeln? Är det taget ur luften, eller rent av halalhippisk förnekelse?

    Nej. Det är för att den läsningen, tolkningen, faktiskt ligger nära till hand, om ens egna politiska raster inte gör så att texten helt tolkas annorlunda, så att man, i mitt tycke, läser den selektivt. Man kan visst tala om islam, det är en självklarhet, men då behöver man samtidigt också *exemplifiera* vad man menar i praktiken.

    Exempelvis, och enkelt uttryckt: Det är viktigt att tala om islam och de tolkningar av religionen som leder till att kvinnor diskrimineras.

    Eller: Att man utifrån olika islamiska tolkningar av traditionell fiqh gifter bort minderåriga. Även om alltfler muslimska lärde börjar ifrågasätta detta.

    Eller mer detaljerat: Att Shaykh al-Qardâwi, som är en av de största inspiratörerna för Muslimska Brödraskapet (både Mursi, de i MB som styr Södermalmsmoskén, Tariq Ramadan med fler) nyligen sagt att islam med nödvändighet behöver bibehålla en rigorös syn på apostasi, och därmed direkt befäster en syn på ridda/apostasi som helt bryter av mot Mänskliga Rättigheter. Detta trots att många inom Ikhwân samtidigt också åberopar just MR i sin egen retorik när det kommer an på dem själva. Kan detta tolkas som ett av många uttryck av den inre strid mellan konservativa och progressiva inom MB, som man kan bli varse, eller är det så att han, al-Qardâwi försöker blidka konservativa salafister genom detta uttalande, eller har han alltid tyckt så? Typ.

    SvaraRadera
  11. forts.

    Att bekämpa väderkvarnar, gode Samuel, kan man ju göra, även om riddartiden är förbi. Men varför inte välja sina strider bättre, och det gäller inte minst Andersson. Religionskritiker, och islamkritiker, som henne behövs. De behöver bara se till att inte bidra till den stora kulturkonflikt som är i ropet nu, och som inte bara handlar om abstraktioner, idéer och memer, utan om faktiska människor och hur de interagerar. Värdeladdat språkbruk som i slutänden befäster rasism och bidrar till socioekonomiska och motsättningar. Delar av Anderssons text gränsar till det, även om jag inte för en sekund misstror hennes goda avsikt.

    "Så länge västvärlden lyckas behålla en hög grad av välstånd, välfärd - och religionsfrihet - har vi inget att frukta från majoriteten muslimer."

    Nåja. Jag tror att denna sentens placerar dig och din karta i en diskurs som kanske inte är avpixlad, men däremot Huntingtonsk. Till det kan jag bara, lite försiktigt, svara: Samuel, livet är aningen mer komplext än att "muslimerna" och "västvärlden" kan ställas mot varandra, men känns det skönt att hemfalla till sådana förenklade kategorier. För all del, ingen kan hindra dig. Men det säger mer om din egen disposition och karta, och inte så mycket om faktiska
    förhållanden.

    Din användning av pronomenet "vi" är också intressant, monsieur... Är det Pluralis majestatis eller kanske hela det upplysta och moderna "Väst"? Kom igen Don Samuel, bättre kan du.

    Du får kalla dig fågelskrämma om du vill, för all del, lycka till, men då förstår jag bättre varför det är så viktigt att upprätthålla illusionen om ”Islam” som en egen aktör på din inre arena. Det är kanske ett sista halmstrå att gripa tag i, när livets komplexitet känns för svår att hantera.

    Skämt åsido, och ursäkta min ton, men kritisera gärna olika uttryck för islam, men grunda det då i faktiska uttryck och handlingar. Du överislamiserar ”muslimer”, och hemfaller till ett tänk om islam, som faktiskt inte står många islamister efter, gode Samuel. Det kan vara värt att tänka på.

    Hövligen och vänligen,

    Pierre

    SvaraRadera
  12. Pierre.

    Å ena sidan ett mycket seriöst och initierat svar, men samtidigt ett exempel på det kardinalfel som vidlåder den här bloggens diskurs, nämligen att konstruera en islamofobisk och essensbesatt straw-man/fågelskrämma av meningsmotståndaren. Jag har inte använt "muslimerna" i bestämd form; jag uppfattar inte islam som ett enhetligt fenomen och Lena Andersson utgår från konkreta exempel, nämligen de profeten, urkunden och historien - via svenska imamer - tillhandahåller.

    Däremot är jag skyldig till att uppfatta västvärlden som något som går att definiera historiskt och geografiskt och dem som bor där som ett vi, jämför "vi amerikaner", "vi européer". Numera ingår dock många miljoner muslimer i detta vi vilket jag helhjärtat välkomnar bland annat eftersom det starkt bidrar till spridningen av demokratiska ideal som MR och rättsstat och därmed till en fredligare värld. Förutom att berika Sverige kulturellt och religiöst och inte minst ge flyktingar ett mer människovärdigt liv.

    Vänligen,
    Samuel.

    SvaraRadera
  13. Väljer för min del att tolka Anderssons "islam" som den tolkning som sprids av våra inhemska muslimska företrädare. Om den kan man nog göra en hel del generella påståenden. Vi har inte fått hit särskilt många sufier från Mayotte och inte heller mourider från Senegal. Inte heller synkretiskt lagda indonesier. Etc etc. Våra muslimska invandrare kommer från mellanöstern/nordafrika, punkt. Följdaktligen är essensen (!) i svensk islam den bokstavstrogna/legalistiska tolkning som varit i ropet i dessa områden sedan den muslimska väckelsen tog fart för några decennier sedan. Koranen och sunna, koranen och sunna, yada, yada.

    Ser inte mycket som kan få mig att ändra denna uppfattning, inte heller i den här trådens vältaliga inlägg.

    Men jag får erkänna att min beundran för Andersson riskerar att jag gärna tolkar henne förmånligare än rimligt. Hon kanske faktiskt menade islam, generellt. Eller nej, det är hon för god för ;-)

    SvaraRadera
  14. Intressant och välskriven text, och flera insiktsfulla kommentarer av bl.a. rawild (Pierre). Det jag om något vänder mig mot är den dikotomiska begreppsapparaten: essentialism - antiessentialism. Det är ungefär lika problematiskt som sexism - antisexism, rasism - antirasism, odh kapitalism - antikapitalism. Jag kan själv sägas vara mot all form av distinkt essentialism, men antiessentialism = nihil. Intellektuella bör röra sig bortom renodlad essentialism och dito relativism, och använda nya deskriptiva begrepp om så nödvändigt.

    Mvh,
    Swedish Dissident

    SvaraRadera
  15. Replik (?) av Andersson i DN idag:
    http://www.dn.se/ledare/kolumner/vaghet-och-karnfragor

    "Motsatsen [till essentialism] är uppfattningen att en och samma person rymmer skiftande identiteter, inte är låst vid sitt ursprung, kan förändras och forma om sig efter nya omständigheter. Men från denna uppenbart emancipatoriska hållning följer inte att också teorier, religiösa läror eller berättelser saknar essens."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anderssons senaste artikel är ett ypperligt exempel på hur den "psykologiska essentialismen" fungerar. Märk väl: observationen att det finns en mänsklig benägenhet att essentialisera vid kategorisering av omvärlden säger inget om huruvida det finns essenser (eller något som kan liknas vid det) eller ej. Det finns en anledning till varför denna benägenhet kunnat utvecklats från första början (förmodlingen för att den fungerar bättre än slumpen, åtminstone när det gäller kategorisering inom djur och växtriket).

      Frågan är om essentialism är användbar som teoretisk utgångspunkt för studiet av religioner. Detta låter sig testas empiriskt. Är det rimligt, mot bakgrund av historiskt och nutida material, att hävda att religioner, eller snarare religiösa föreställningar och praktiker hos människor:

      1. inte "rymmer skiftande identiteter"
      2. är "låsta vid sitt ursprung"
      3. inte "kan förändras"
      4. inte låter "forma om sig efter nya omständigheter"

      Vad säger kollegor religionsvetare? Är detta med förenligt med våra observationer? Finns det måhända motbevis mot denna tes? Skulle tro det.

      /Jonas

      Radera
  16. Wot & Jonas,

    Anderssons artikel är som ofta intressant, och att kritisera anti-essentialism, kan man och bör man, liksom alla ismer (och inte fastna i antingen eller, likt Dissident föreslår här ovan).

    Men hon verkar undvika kritik som riktar sig mot faktiska meningar i hennes första artikel som de facto var generaliseringar, och även mot märkliga tyckanden (som antagandet om vad Muhammed hade för avsikt). Vilket hon nog antagligen skrev i brist på djupare kunskap om islam.

    Man kan tala om islam utan att tro (för det är en tro) att islam har en given essens. Det är inte antingen eller. Islam liksom alla religioner, ideologier och idésystem, traditioner och memer är komplexa, och det är alltid i människornas relation till dessa som de betyder något och får konsekvenser. Sedan kan man se till vissa trosartiklar, texter, praktiker som centrala för de som benämner sig muslimer eller kristna etc, men dessa är alltid kontextuellt bundna av människors tolkningar. Att islam har en essens/eller agens är tex Anderssons mem-mytiska tolkning. Och där liknar hon mer en religiös muslim som kanske refererar till en hadith (som tex: Buniyal Islamu 'ala khamsin /islam bygger på fem) eller andra signifikanta textstycken där islam nästan har en essens. Essentialism är på det stora hela ett intressant fenomen, och som enligt referensen i ett inlägg ovan, kanske har en evolutionspsykologisk funktion för att kunna navigera i verkligheten, men som nog är mer religion än religionsvetenskap. Vilket är lite kul då denna aspekt av Anderssons humanism kanske därför har närmast religiösa inslag.

    Att religioner har en given essens, känns som lite som klimatförnekarnas kompanjon. Dvs. forskningen talar tydligt emot det, och den förment oppositionella diskursen handlar mer om en slags positionering visavi det gängse. Det är bra att ifrågasätta några av de osunda bieffekterna av klimatfokuset, dvs. klimatångest och moralpanik. Det är bra att ifrågasätta bieffekterna av viss anti-essentialism, ibland halalhippe-naiv blindhet för religionernas och kulturers faktiska inflytande. Men det betyder inte att oppositionen har rätt på det stora hela, däremot att det är viktigt med samtal kring fenomenen.

    I sämsta fall kan ju en för långt driven anti-essentialism också bli någon slags härskarteknik, det förstår jag också, men i detta fall ang. Anderssons artikel handlade det om onödiga generaliseringar, inte essentialistisk anti-essentalism. Typ.

    Samuel: Tack för ditt svar.

    Mvh,

    Pierre

    SvaraRadera
  17. Jonas, Pierre, övriga,

    Spännande debatt kring Anderssons "replik" - kanske förtjänar ett nytt blogginlägg?

    Angående splitten mellan inidivid-essentialism (som inte antas existera) och idé/ideologi essentialism (som antas existera) måste jag nog säga att jag ställer mig högst tveksam till även den senare formen. Ännu mer tveksam ställer jag mig till Anderssons (implicita?) påstående att ingenting går att precisera eller identifiera utan essentialism som utgångspunkt (vad händer förresten med individer som alla antas sakna essens, går de inte heller att precisera eller beskriva?). Vi kan, utifrån en vetenskaplig utgångspunkt, observera praktiker, vi kan nedteckna människors självdeklarerade föreställningar (idéer, trosföreställningar, etc.) vi kan vidare generalisera utifrån dessa, och skapa kategorier och beteckningar. Men hur avtäcker vi en ideologi eller ett idésystems essens? Kan essensen observeras? Hur kan den fastställas, och givet vilka kriterier?

    Anderssons inlägg är spännande eftersom hon (enligt mig) blandar ihop en mängd olika saker. Ett annat exempel: förutsätter dekonstruktion en essens? Dekonstruktion inom exempelvis feministisk teori arbetar ofta med föreställningar om en essens - dvs. en konstruktion - snarare än en faktiskt essens. Det blir lätt förvirrat om man beteckningar den kulturella och sociala konstruktionen "kvinnlighet" som en essens - är det då fortfarande en konstruktion?

    /Jimmy

    SvaraRadera