Ideal, praktik och religionskritik

Lena Andersson vänder sig i dagens DN mot den detaljreglering av människors liv som hon ser som karakteristiskt för islam som idésystem, ända från profeten Muhammeds dagar fram till idag. Hon framställer detta som både ett problem, men också som högst begripligt. Det är en strategi för att kontrollera människor. Exakt vem det är som tänkt ut denna strategi och som tjänar på den är oklart (Andersson anger en ospecificerad "man"). Till yttermera visso är det oklart hur omfattande detta system är. Avser systemet här överlappande föreställningar och praktiker hos alla människor som ser sig själva som troende muslimer? I så fall har Andersson fel.  

Artikeln antyder en bild av det mänskliga medvetandet som inte har stöd i nutida forskning, men som icke desto mindre är vanlig i den offentliga debatten. Det mänskliga medvetandet är inte, som Andersson antyder, en "tom tavla", tabula rasa, en behållare i vilken "man" kan stoppa något (till exempel ett helt islamiskt idésystem utvecklat av religiöst lärda), och förvänta sig att det som i ett senare skede kommer ut som "tal och avsiktlig handling" svarar mot det som en gång stoppades in. Så fungerar det inte riktigt, och jag tror att Andersson egentligen är medveten om detta. Människors sinne är konstruktivt. Det bearbetar information och det på i ett mer eller mindre förutsägbart sätt. Bearbetningen är beroende av grundläggande, evolutionärt betingade basstrukturer, redan etablerade föreställningar men också inte minst av situation. Detta gäller alla människor, också muslimer. Att kontrollera det bångstyriga sinnet kräver stora insatser och kontinuerlig kontroll, och religiöst lärdas frustration över misslyckanden i just detta avseende är ett återkommande drag i idéhistorien. 

Det Andersson beskriver som islams idésystem är ett ideal förespråkat av muslimskt religiöst lärda genom historien. Huruvida det är rätt eller fel att skapa ett sådant idésystem (eller snarare, om vi ska vara ärliga, en mångfald av sådana system med ganska stora inbördes skillnader) är från min religionsvetenskapliga utgångspunkt en icke-fråga. Det viktiga spörsmålet är varför religiöst lärda gjort sig mödan. En förklaring är enkel: annars skulle de inte vara en speciell grupp i samhället. Hur ska man motivera att slippa vara med och slita för brödfödan om man inte kan visa att man har en "viktigare" uppgift som andra ska betala för: att ta reda på Guds vilja. Detta är de religiösa experternas jobb: vare sig de är statsanställda teologer vid svenska universitet eller muslimska ‘ulama. Formerna och resultatet må vara olika, men uppgiften är i grunden densamma. 

Men ideal hos religiöst lärda måste alltid skiljas från observerbar praktik hos troende i vardagen. All forskning tyder på religiösa experters utläggningar mer ofta än inte tenderar att "förvanskas" när de filtreras genom enskilda troendes sinnen, ett fenomen som i forskningen benämnts "teologisk inkorrekthet". Utläggningarna kompletteras, slipas av, anpassas till intuitiva föreställningar om hur världen är beskaffad, till värderingar i övrigt och till den faktiska situationen. Detta är det återkommande "teologernas tragedi" som den franska antropologen Pascal Boyer benämner det. Hur mycket de religiösa experterna än skriker och gormar, kommer de troende i gemen att avvika, oftast utan att själva vara medvetna om att det är just det de gör. Muslimskt lärda har till exempel återkommande genom historien klagat på att "massan" inte gör som de, "eliten" säger, och mer ofta än inte resignerat: nåväl, låt dem hållas, det viktiga är att vi, som vet, lever som vi lär. Gud har säkert överseende med de andra stackarna som inte vet bättre. En av de starkaste förespråkarna för detaljreglering av livet i enlighet med Koranen och sunna, Ibn Taymiyya (d.1328), var en av dem som kom fram till precis denna slutsats.

Vi känner det från kristenheten i Sverige idag. Många svenskar anser sig vara kristna, på något sett. Men en minoritet ställer upp på deras eget samfunds officiella lära. En närstående, vid tillfället kyrkvärd i en by på landsbygden, påstod i påsktid att Jesus minsann inte dog på korset. Han var i själva verket skendöd. Alltså, själva grunden för "teologiskt korrekt" kristendom, den som varje vecka predikades i den kyrka där vederbörande hade ett förtroendeuppdrag, avvisades, till förmån för en mer intuitivt rimlig, men "teologiskt inkorrekt", föreställning: är kroppen död så är den. Vid de teologiska fakulteterna i Sverige utvecklas avancerade postmoderna tankebyggen till exempel om Gud som relation, men för de flesta troende, skulle jag drista mig till att hävda, är Gud i högsta grad en levande och aktiv kraft, mer av en person, med en egen vilja, egna motiv och egen handlingskraft, än en abstrakt "relation". Draget är genomgående i många, för att inte säga alla, former av organiserad religion. 

För att undvika en "pervertering" av den teologiska korrektheten krävs ett avancerat socialt system för kontinuerlig påminnelse och intensiv och regelbunden undervisning om "den rätta läran", en ritualisering av vardagen där läran hela tiden aktualiseras, tvångsåtgärder, t.ex. lagstiftning, för att förhindra avvikelser och inte minst övervakning (gärna decentraliserad och outsourcad till enskilda). Detta är mycket ansträngande och kostsamt. Vi ser det i vissa typer av religionsutövning: ultraortodox judendom, salafistisk islam, och diverse isolationistiska former av kristendom.   

Det intressanta med fenomenet "teologisk inkorrekthet" är att det också är observerbar utanför religionens område. I slutet av artikeln ger Lena Andersson några "anti-auktoritära" tips till svenska imamer. Det första av dessa är särskilt värt att uppmärksamma:

"Könen är inte väsensskilda med var sin essens. Man vet ingenting om en människas psyke, vilja, inre liv eller lämplighet för olika uppgifter av att känna till en persons kön".  

Den anti-essentialism som Andersson här förespråkar (och som jag personligen delar fullt ut) kan ses som ett "teologiskt korrekt" uttalande i en nutida svensk jämställdhetsdebatt. Den företräds av offentliga debattörer, forskare och politiker. Likväl är det, skulle jag hävda, inte nödvändigtvis detta ideal som återfinns i konkreta föreställningar om manligt och kvinnligt i det vardagliga samtalet, vid fikabord på arbetsplatser, vid parmiddagar, på öppna förskolan. Här lever essentialismen i högsta välmåga. Anti-essentialismen förefaller närmast motintuitiv mot bakgrund av erfarenheten: "jo, men det vet vi ju hur kvinnor/män, pojkar/flickor är". Det krävs stor ansträngning för att den ska få genomslag. Den måste upprepas ständigt, den måste integreras i undervisningen i skolan och förskolan, den måste bli utgångspunkt i tvingande lagstiftning, kontroll (genuscertifiering) och censur, den måste ha en uppsättning personer till sitt förfogande som ständigt är beredda att i vardagen påpeka den för sina medmänniskor, och rätta dem när de gör övertramp. Trots detta är det motigt. En "teologiskt inkorrekt" könsessentialism återkommer ständigt och jämt, förmodligen beroende på en grundläggande mänsklig benägenhet att tänka just essentialistiskt i organiseringen av intryck från omvärlden. En sådan benägenhet har starkt stöd i forskningen och den kan enkelt exploateras, vilket till exempel politiker och reklammakare är väl medvetna om. 

En medvetenhet om det som i forskningen benämns som  "psykologisk essentialism", och hur den fungerar kan också vara nyttig för debattörer i svensk media. När Lena Andersson skriver om ett islamiskt idésystem med detaljreglering av vardagen, och om att "islam" (framställd som en aktör med ett alldeles eget medvetande) borde, men nog inte kan, omfatta en "rimlig, frihetlig och jämlik kvinnosyn" är det lätt för läsaren att dra slutsatser i essentialistisk riktning: islam är X till sin essens, NN är muslim (tror på islam, eller har en "muslimsk essens") alltså utgör också X en del av NNs föreställningsvärld. Jag är ganska övertygad om att detta inte är Anderssons avsikt (det skulle ju strida mot hennes uttalade anti-essentialism), men avsändarens avsikt är inte det som styr mottagarens tolkning (möjligen kan mottagarens föreställningar om avsändarens avsikt ha viss betydelse för tolkningen). De som använder sig av den vanligt återkommande devisen i islamkritisk retorik "det är inte muslimer jag kritiserar, utan islam", bör kanske ha denna essentialistiska benägenhet i åtanke, och en del har förmodligen redan det.

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet