Våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen

Dagens ledare i Dagens Nyheter speglar ett dilemma i den offentliga debatten om islam. Ledarkribenten är kritisk mot vad han uppfattar som en ovilja från "fredsrörelser, debattörer, intellektuella" att kritisera "våldsbenägen islamism". Vederbörande verkar vilja ha ett unisont och offentligt "usch och fy för islamister, framför allt våldsbenägna och religiöst kolonialistiska islamister i Mali". Anledningen till att detta inte sker tolkas som ett medvetet val för att sådan kritik inte ska spilla över i ett allmänt islamofobiskt "usch och fy för muslimer". Även om jag personligen gärna säger usch och fy till övergrepp, anser jag att min uppgift som religionsvetare (jag vill inte vara så förmäten att kalla mig intellektuell) snarare är att problematisera och ifrågasätta, också svenska ledarsidor och deras hantering av religion.

Ledaren hävdar att "så svårt är det inte att dra en tydlig gräns mellan den lilla minoriteten våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen". Är det inte? Är gränsen så tydlig? Är gränsen "något i världen" som vi tydligt kan se framför oss, som ett streck draget av någon i den maliska ökensanden eller är den något som måste skapas, ett streck som vi själva måste dra? Och i så fall på vilka grunder? Här blir det intressant att se vilka gränser som den anonyma ledarskribenten själv sätter upp, och hur enkla dessa verkligen är att använda när "onda" och "goda" muslimer ska identifieras. 

En distinktion är relativt enkel, det medges: mellan människor (muslimer eller ej) som utövar våld och tvång riktat mot andra, och de som inte gör det. Det kan vi observera. Men nota bene, det är inte enbart den gränsen som står i fokus i ledaren. Det är våldsbenägna islamister som vi ska identifiera och skilja ut från en muslimsk majoritet. Med andra ord: det handlar om att identifiera de personer som kan tänkas ha föreställningar och psykologiska dispositioner som i förlängningen kan leda till våldsutövning. Det handlar om en gräns som dras inte på basis av vad som kan observeras, utan på basis av spekulationer om vad som eventuellt rör sig i människors huvuden.  De två nivåerna blandas i ledaren. Å ena sidan kritiseras handlingar: terrorister orsakar dödsfall, de hotar det fria ordet, de förtrycker kvinnor. Alla dessa är möjliga att observera. Men terroristerna har också tankar och föreställningar som inte på samma sätt direkt kan observeras. De måste därför bli föremål för spekulation, men är icke desto mindre förkastliga. Islamisterna "föraktar demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". 

En annan distinktion ter sig kronologiskt orienterad. Islamisterna i Mali företräder enligt DNs ledare en "medeltida islam" som de i "kolonialistisk" anda försöker trycka på andra. "Medeltida" är i ledaren ett värdeladdat ord som ställs mot "fredlig islam".  

Men hur medeltida är egentligen den islam som återfinns hos de islamister vilka franska styrkor för tillfället strider mot i Mali? Tja, olika centrala element i det föreställningskomplex som på en abstrakt teoretisk nivå brukar begreppsliggöras som salafism har haft företrädare genom historien, men det är inte förrän i modern tid som den nått någon vidare spridning och fått genomslag. I den allra tidigaste islamiska historien (åtminstone den del som vi kan säga något om) mobiliserade den kharajitiska rörelsen anhängare med krav på att strikt åtföljande av Koranen (i det läget fanns ingen tydlig sunna). Kharajismen förblev ett sekteriskt randfenomen. Den zahiritiska rättsskolan, med dess fokus på "Koranen och sunna allena" dog i princip ut efter viss begränsad framgång (med härskarnas stöd) i det muslimska Spanien på 11-1200-talet. Den sågs på med stor misstänksamhet av andra rättsskolor. Ibn Taymiyya (d.1328), den kanske främste medeltida inspiratören till dagens salafism hade visserligen ett ganska starkt (om än lokalt) folkligt stöd, men hans likar i den religiösa eliten tog avstånd från hans radikala bokstavstro, och några stämplade honom som galen.  Någon större spridning fick heller inte hans tankar förrän i modern tid. 

Det är, dristar jag mig till att säga, materiella förändringar i den moderna världen som i många andra sammanhang nog upplevs som positiva av liberalt sinnade debattörer som också skapat de ekologiska förutsättningarna för spridning och etablering av salafistiska tankemönster: På producentsidan introduceringen av tryckpressen och vidare förändringar mot allt billigare och effektivare sätt att sprida information över världen. På konsumentsidan  massutbildning och läskunnighet. Moderna kommunikationer har möjliggjort förflyttningar av såväl information som människor över stora avstånd. En nyckeltanke som återfinns i salafiska idékomplex är att människors handlande i vardagen i detalj ska regleras av det bokstavliga innehållet i källorna. Vardagen ska bli en gudstjänst. Ett sådant ideal kan inte helt ut förverkligas utan att människor i vardagen vet vad som står i källorna, det vill säga har direkt tillgång till dem och förstår dem.

Epitetet "medeltida" på den islam som kritiserar är alltså knappast rimligt som beskrivande term: salafismens islam är ingalunda "medeltida" (vad det nu kan tänkas innebära mer än "icke-modern") i alla avseenden. I vissa avseenden är den i högsta grad modern. Men det kommer mera. Om man ska identifiera de islamistiska terroristernas islam som "medeltida", vad gör man då med de delar där det finns överlappningar med ideal karakteristiska för modernitet?

Några exempel kan ges: Här finns en tydlig individualism i synen på förhållandet mellan människa och Gud. Varje individ är ansvarig för sin egen frälsning. Det får inte finnas något mellanled mellan individen och Gud (detta motiverar på ett reflekterat plan attacker på helgongravar, för övrigt en direkt parallell till protestantisk ikonoklasm under reformationen). Vidskeplighet, utan stöd i skrifterna hindrar positiv samhällsutveckling, moraliskt leverne, människors hälsa och välstånd och ska motarbetas (därav förstörelsen av gamla manuskript, som ändå bara innehåller skräp och vilseledande okunskap). För att människor aktivt ska kunna nå frälsning måste de medvetet ta ställning för de religiösa sanningarna, och därför måste de utbildas. Religiös kunskap ska inte vara förbehållen en elit. Att underkasta sig religiösa auktoriteter, bara för att de av hävd anses vara auktoriteter är fel. Det bör betonas att just dessa överlappningar är överlappningar också med islamtolkningar som likaledes ofta identifieras som "goda": till exempel feministiska nytolkningar och HBTQ-islam. 

Bakom distinktionen mellan "medeltida" islamism och "fredlig" islam i Mali döljs ytterligare en problematik. Är det så att "fredlig islam" praktiserad "i generationer" är något som liberalt sinnande debattörer per automatik bör försvara mot "kolonial" islam, utifrån en måttstock av till exempel mänskliga rättigheter? Enligt en undersökning av kvinnor i Mali som uppsökte mödravårdskliniker i samband med graviditet var 94 procent könsstympade. Traditionella religiösa ledare i Mali har motsatt sig statsunderstödda kampanjer för att avskaffa sedvänjan. Religiösa grupper med en mer "salafistisk" inställning till religionen importerad utifrån, har istället varit aktiva i motståndet mot den. Om man (som till exempel jag själv gör) ser kvinnlig könsstympning som ett ytterst tydligt exempel på systematiskt våld mot kvinnor och ett övergrepp på mänskliga rättigheter, hur blir det då med den tydliga gränsen baserad på "våldsbenägenhet"? Vidare: kan man utgå från att alla övriga muslimer i Mali som inte stödjer islamisterna per automatik är anhängare av "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter"?

Syftet med detta inlägg är inte att försvara islamister i Mali och deras handlingar, utan att problematisera påståendet att det skulle vara enkelt att dra tydliga gränser mellan muslimer, inte som fysiska individer utan i mer abstrakta termer som "våldsbenägna islamister" och "resten av den muslimska världen". I många fall kommer man lik förbaskat att ha den berömda rumpan bak. Benägenhetet att söka enkla och praktiskt användbara kategoriseringar av "skurkar" och "hjältar" i en förvirrande värld, och att i denna process skapa föreställningar av vad som rör sig inne i andras huvuden är förståelig, och jag tror i grunden djupt mänsklig. Men för att använda en akademisk favoritfras: det hela är inte så enkelt.  

Det kan tyckas rimligt att göra en distinktion mellan "våldsbenägna islamister" alternativt "jihadism" och "resten av den muslimska världen" som ett sätt att motverka islamofobi. Men jag tror inte det är det rätta vägen om man vill nå framgång i detta avseende. Problemet är att distinktionen läggs på en nivå där det avgörande för i vilken kategori en enskild person ska placeras är något icke-observerbart, ett inre tillstånd av föreställningar och benägenheter och ett förakt för "demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter". I och med att distinktionen läggs på en ideologisk nivå är den också potentiellt en utgångspunkt för misstänkliggörande. "Vem vet om inte min arbetskamrat Muhammed egentligen är en sådan där ‘våldsbenägen islamist’ som det skrevs om i DN häromdagen. Han är ju muslim och kan ju därmed tillhöra den minoriteten istället för ‘resten av den muslimska världen’?" 

Ideologier är inte fysiska storheter "i världen", essenser som individer kan ha eller inte ha inuti sig, utan abstrakta beteckningar på antagna överlappningar i högre och lägre grad i människors icke direkt observerbara föreställningsvärldar. Detta gör den exakta gränsdragning mellan "vanliga muslimer" och "islamister" och mellan "islamister" och "våldsbenägna islamister" som faktiska grupper vilken DNs ledarskribent menar är enkel i praktiken svår, för att inte säga omöjlig. 

Istället för att spekulera kring vad som rör sig inne i människors medvetanden och skapa kategorier och bedöma och behandla människor på basis av detta, är det kanske rimligare att fokusera faktiska handlingar och uttalanden och begränsa kritik och ställningstaganden till dessa. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet