Är berättelsen om Pi en dussinhistoria?

Strax innan jul hade filmen Berättelsen om Pi premiär på biograferna. Jag var och såg den igår och blev berörd av filmens sätt att behandla religion och gudstro. Upplevelsen blev inte sämre av att det var en ateistisk vän, ovetande om filmens religiösa innehåll, som övertalat mig att följa med och se den.

När jag så kom hem och läste recensionen på SR:s kulturnytt blev jag häpen. Recensenten menar att filmen är en ”dussinhistoria” vilket signalerar att den helt saknar originalitet och egentligen är värdelös. Filmens första del är intressant, menar recensenten, men det efterföljande äventyret på havet, som utspelar sig efter ett skeppsbrott på Stilla havet, uppfattar han som en menlös transportsträcka skapad endast för 3D-teknikens skull.

Vad får recensenten att fälla ett sådant negativt omdöme om filmen? Svårt att säga förstås. Personligen uppskattade jag hur de olika delarna av filmen samspelade. Inte minst tyckte jag att det var intressant hur filmen rymmer en mängd anspelningar på bibelberättelser och på andra sätt är religionsvetenskapligt och existentiellt intressant. Huvudpersonen Pi identifierar sig som en troende katolsk hindu och är även inspirerad av islam. Särskilt påtaglig blir hans gränsöverskridande religiösa identitet i barndomsskildringarna. I den ramberättelse som omger äventyrsdelen skapas även en viss religiös förväntan: Den dramtiska historien, påstås det, kommer att generera en gudstro.

Strukturen med en ramberättelse som omger en äventyrsdel för tankarna till Jobs bok i Gamla testamentet som har ett liknande upplägg. Ramberättelsen ger då äventyret en viss mening – det blir inte en ”leksakslåda” för 3D-teknik som SR:s recensent uttryckte det. Jobs bok handlar om en man som, liksom Pi, drabbas av lidande. Han plågas av sjukdomar och mister sin familj. Jobs vänner försöker trösta honom och säger att han måste be om förlåtelse eftersom han har syndat. Men likt Pi är Job en rättskaffens man som inte gjort något fel. Både Pi och Job utmanar Gud. Kom igen då, ge mig mer! Berättelsen blir på så sätt en uppgörelse med den teologi i bibeln som säger att lidande är ett resultat av synd.  

Filmens existentiella huvudpoäng kommer dock i slutet när Pi möter två representanter från Japans transportministerium som vill ta reda på varför fartyget sjönk ute på Stilla havet. Pi återberättar då den osannolika äventyrshistorien om hur han överlevt med en farlig tiger på en livbåt under flera veckor. När de inte tror honom ger han en alternativ version av berättelsen som är betydligt mer tragisk och mörk ur mänsklig synvinkel. I båda versionerna sjunker dock båten på ett oförklarligt sätt och Pi ber därför representanterna att välja vilken berättelse de föredrar. De föredrar då den med tigern. För detta tackar Pi dem. Här kastas vi tillbaka till ramberättelsen och dess nyckelreplik: på samma sätt är det med gudstro.

Vilken berättelse föredrar du, är då frågan som ytterst ställs i filmen. Vad som hände "egentligen" får vi inte veta. En objektiv verklighet förblir otillgänglig. På samma sätt, antyder filmen, är det med människan och Gud. Filmen kan på så sätt ses som ett bidrag till en postmodern teologi.

Hans Leander

Postdok forskare i religion och postkoloniala studier vid Uppsala Universitet