Gadgeten innehöll ett fel

torsdag 17 januari 2013

Samtal om religion



Det såg mysigt ut. I skenet av levande ljus och över ett glas rödvin möttes i TV-programmet Annas eviga Antoon Geels, sökande professor i religionspsykologi, Lena Andersson, religionskritisk skribent och proffstyckaren och i sammanhanget profeten Alexander Bard för ett samtal om religion. Samtalet sändes första gången på annandagen, men finns fortfarande tillgängligt på svt.play.

Jag fann samtalet intressant, inte för att det var ovanligt på något sätt, utan tvärtom för att det var ganska typiskt.

I början av programmet gjordes ett trevande försök att definiera religion ("Vad är religion för dig?"), och det som framkom av svaren var knappas någon enighet. Trots detta kunde samtalet fortsätta i en halvtimma. Det faktum att deltagarna inte kunde enas om vad religion var spelade alltså mindre roll. Det gick ändå att föra ett samtal om religion. 

Jag tror att man kan förklara detta till synes märkliga förhållande med att samtalet bars upp av en samling outtalade gemensamma antaganden om hur religion ska diskuteras, snarare än om vad religion är. Dessa antaganden är inte uppenbara, men åtkomliga om man närstuderar språkbruket, inte minst det metaforiska.

Det metaforiska språkbruket, framför allt det omedvetet metaforiska, speglar ett metaforiskt tänkande, vilket i sin tur är ett förmodligen universellt sätt för människor att möjliggöra mental bearbetning av svårgripbara abstrakta begrepp genom konkretisering.  Vissa metaforer förekom i samtalet endast i enstaka yttranden hos de enskilda deltagarna: religionen som frö som kan planeras och växa, eller religionen som något (en person?) som man kan brottas med. Andra var mer genomgående i samtalet, och delades av samtliga. Några av de senare är värda att lyfta fram. 

För det första är religion ett "ting", ett avgränsat objekt i världen. Detta återkommer i beskrivningar av religion som något som kan mätas och vägas och i grunden är enhetligt, vilket förklarar den återkommande användningen av bestämd form: "religionen". Det är ett objekt som kan röra sig, också av egen maskin: gå framåt, gå tillbaka, träda fram eller försvinna. Det är antingen närvarande eller frånvarande, det är något människor möter eller inte möter. Det är också något man kan skaffa sig, och ha, tro på, söka efter, förhålla sig till, distansera sig från, revoltera mot, ta bort och överföra till andra. Det kan förekomma i olika former, "religioner" som samtidigt delar "något" (en religionens essens måhända).  Religion är också något som människor kan använda sig av för olika syften och som de kan vrida och vända på. Föreställningen om religion som ett avgränsningsbart objekt "i världen", möjligen med egen agens, är också en förutsättning för en annan återkommande uttryckt föreställning, nämligen om religion som orsak till något annat.  

En rad rumsliga metaforer tyder också på ett religion inte bara föreställs som ett objekt, utan även som en viss sorts objekt, närmare bestämt en behållare, med en utsida och en insida. Religioner innehåller eller har någonting i sig: Föreställningar, handlingar, känslor, ritualer ingår i religionen. Även om deltagarna i diskussionen hade lite olika åsikter om vad som rymdes i denna behållare, är det uppenbarligen en grundläggande enighet kring att olika företeelser kan placeras i den. Behållarmetaforen blir även tydlig i språkliga vändningar där religionen är något som även människor kan befinna sig i eller utanför, hamna i, tillhöra, sugas upp av etc. Här noteras till exempel hur det kan vara trångt i en religion och hur religioner kan kritiseras inifrån. 

Religion framstår vidare som en artefakt eller mer specifikt ett redskap. Det är något som kan skapas och skrotas. Artefaktmetaforen återkommer också i när religionens föreställda funktioner diskuteras: religionen tillhandahåller svar, religionen binder samman människor, religionen ger tröst, religionen kan brukas och missbrukas. Tänkande kring religion som artefakt leder också gärna till den intuitiva slutsatsen att den, liksom andra artefakter, ytterst kan hänföras till intentioner hos någon (en konstruktör?). Detta kan möjligen förklara en fråga i programmet: vad är syftet eller meningen med religion? 

Slutligen finns också exempel i samtalet där religion närmast blir en substans. Att religionen är något som människor behöver var ett återkommande inskott från programledaren, som därmed placerar religion i samma kategori som föda och vätska. Religionen är något som människor kan inta genom en aktiv handling, något som kan avnjutas, smakas på, något människan söker aktivt efter, längtar efter, konsumerar och får tillfredsställelse av.   

Poängen med dessa små kommentarer är inte att peka ut Annas eviga, eller det samtal som fördes i programmet som unikt i något avseende. Tvärtom. Syftet är att kort exemplifiera en långt vardagligare, men religionsvetenskapligt intressant process där abstrakta begrepp (t.ex.  moral, samhälle, tid, religion etc) inte minst i vardagstänkandet behandlas i mer konkreta termer, och hur detta i sin tur också kan påverka vilka intuitiva slutsatser som dras kring dem.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet 

1 kommentar:

  1. Intressant! Religion verkar nästan vara ett mystiskt begrepp i ordets religionsvetenskapliga betydelse. Själv har jag grubblat på ordets delar. Vi har i svenskan ligament (bindväv), som binder ihop ordet med latinets ord för binda. Morfemet är kanske äldre än latinet. Det som binds är då Re.

    Re, Ra, Rig, ras, roi, rej, raja, (maha)radja m.fl. är gudanamn och ord för furste på olika europeiska, afrikanska och västasiatiska språk. Rig finns i Eddan, men även i Tibetanska Dödsboken. I Eddan heter han även Heimdal och blåser i Gjallarhornet vid Ragnarök. I Dödsboken är rig ordet för medvetande, det som regerar oss.

    En möjlig tolkning av ordet religion blir då "medvetande bundet i materiens bojor".

    Men Re eller Ra är ju solguden (Lucifer) som klättrar upp på sin far Himlen. Denne, som hette Nun i egyptisk myt, slängde då ned Re till underjorden genom en avgrund i väster. Den envisa jäveln klättrade dock upp genom en annan avgrund i öster och upprepade sin synd. De lär fortfarande hålla på och slåss.

    Himlen uppfattades som ett hav - Bibelns skapelseberättelse talar om vattnet ovan och nedan himlafästet. I himmelshavet (= guden Nun) speglar sig betraktarna och deras bild är världen. Reflektera! Reflex! Lite Platons grotta, men det är inte någon högre värld, som avspeglas, tvärtom.

    De regerande, som är fångade i bilden, kallas elohim i skapelseberättelsen. Det är gudarna, pluralis. De gudarna pekas ut i Joh 10:34! Att världen ser ut som den gör, beror alltså på att vi ser ut så där. Klaga inte på spegeln!

    Det har skrivits mycket böcker av folk som på detta sätt har svaret på alla stora frågor. Jag har sällat mig till dem med min "De Vänstervridna Gudarna". Den är på grundskolenivå, föga vetenskaplig och mera kåserande, roliga spekulationer.

    SvaraRadera