Filmen Call Girl fick till slut 4 guldbaggar vid guldbaggegalan på måndag 21 januari. Fiktionen i Call Girl lägger sig nära det rent autentiska i vad filmen påstår, antyder, implicerar eller säger rent ut om Olof Palme och hans inblandning i den sk bordellhärvan för 40 år sedan och skapar en oklar gräns mellan fiktion och fakta. Filmen är en otäck och suggestiv skildring av 1970-talets maktelit med ett vittförgrenat utnyttjande av sexköp där maktens män håller varandra om ryggen och lägger locket på. En angelägen film. Därför blir också filmens problem så mycket mer kostbara när det autentiska blandas med det fiktiva.
Att filmen under hela hösten har debatteras hårt är bra, då film och den rörliga bildens berättelser blir allt viktigare som samtidstolkande "texter" i vårt bildbaserade mediesamhälle. Det är genom film historia skrivs idag, och det är med film samtidspolitik diskuteras. Därför blir också gränsdragningen mellan fakta och fiktion en gräns som blir alltmer problematisk, vilket inte minst visas av den debatt som har följt i filmens kölvatten efter premiären 2012. Call Girl har av Mårten Palme blivit anmäld för förtal av avliden, men justitiekanslern har nyligen valt att inte ta upp målet och familjen Palme låter meddela att man ej väljer att driva saken som enskilt mål.
Filmen Call Girl är ett tecken på den intressanta och problematiska jakt på autenticitet som pågår inom filmens värld idag. Det handlar om en omförhandling av gränsen mellan fakta och fiktion som pågår från två håll samtidigt, både i det dokumentära och det fiktiga berättandet. I höstas var jag med i den ekumeniska juryn vid dokumentärfilmsfestivalen i Leipzig i november där 13 filmer tävlade om pris. I juryarbetet kom vi gång på gång tillbaka till en etisk bedömning av flera dokumentärfilmer. Vi såg filmare som valt att närma sig verkliga människor i genuina miljöer, men också hur de tvingat på berättelsen om de enskilda människorna en narrativ form som matris för skildringen av huvudkaraktären. Det vi tyckte oss se var en etisk problematisk fiktionalisering av det dokumentära berättandet. Autenticiteten i det dokumentära förblev oklar och samtidigt utelämnande för de enskilda - verkliga - människorna som fick låna sina liv till en fiktionaliserad story.
Call Girl som fiktion exploaterar det autentiska från andra hållet genom att hämta kraft från det dokumentära. Tyvärr står teamet bakom filmen svarslösa när man pressas på sina narrativa påståenden hur fiktionen i det här fallet förhåller sig till det dokumentära när det gäller de komprometterande skildringarna av en svensk statsministers inblandning i 1970-talets sexköp.
I ett alltmer medialiserat och senmodernt samhälle är 'autenticitet' ett åtråvärt kulturellt kapital och det förvånar mig inte att detta kapital på olika sätt blir föremål för samtidens filmberättelser. I jakten på 'verklighetens guld' rör sig gränsen mellan fiktion och dokumentär. Det dokumentära berättandet fiktionaliseras alltmer och det fiktiva berättande försöker hämta kraft från det dokumentäras autenticitet. Ett åtal om förtal av avliden utifrån en fiktionsfilm, hade satt hela denna komplexa fråga under lupp. Det är synd att så inte blev fallet.
Tomas Axelson, lektor i religionsvetenskap med medieinriktning vid Högskolan Dalarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar