Den ockulta julkalendern, igen

Idag rapporterar bland andra DN, SvD och AB att sju personer anmält årets julkalender Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst för att den ”indoktrinerar barn till spiritism” och lär dem ”hur de får kontakt med den mörka sidan.” Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan dessa protester förstås inom ramen för en historisk motsättning mellan kristna företrädare och uttryck för esoterism eller ockultism – föreställningar och praktiker som per definition avfärdats från kristet håll.

Dessa protester kan även kopplas till Jonas Svenssons inlägg nedan, om tolkningskonflikter kring julens ursprung och symbolvärden. För många firas julen i åminnelse av Jesu födelse och med ett ”kristligt budskap” i sinnet, medan andra påpekar att julfirandet är äldre än kristendomen och kan knytas till andra religiokulturella traditioner. Åter andra förknippar snarare julen med Kalle Anka och julklappar, sill och nubbe, kommersialism och Karl-Bertil Jonsson.

De flesta är dock överens om att julen är en gemenskapens högtid – vi har bara svårt att enas kring vad det är vi ska enas kring. Detta är inget problem när firandet sker i den privata sfären, utan det är just på gemensamma arenor – som i public service – konflikter kan uppstå.

Förknippar man julen med Kristi födelse och adventstiden med väntan på Herrens ankomst, kan det naturligtvis ses som en ren provokation att barnen varje morgon presenteras ett TV-program som flirtar med traditioner vissa uppfattar som okristliga.

Hallå?

Ännu värre blir det naturligtvis av att spökena Jean och Staffan – representanterna för den mörka sidan – inte är elaka (även om Jean är lite stingslig) utan snälla och hjälpsamma. Kalendern kan på så vis beskyllas för att framställa den ockulta sidan som attraktiv för barnen. En flirt med ondskan.

Samtidigt besitter troligtvis få barn i Sverige denna tolkningsram, och julkalenderns spöken och mysterier får andra betydelser. Likt annan barn- och ungdomskultur som Spöket Laban eller Harry Potter kan årets julkalender samtidigt förstås som ett spännande äventyr och som en hjälp att förhålla sig till, konfrontera och förhoppningsvis övervinna rädslor som många barn – likt Benny (spökrädsla) och Saga (ensamhet) i Mysteriet på Greveholm – bär på.

Inom den antika filosofin spekulerade man kring tragedins popularitet. Varför tyckte folk – som väl hade det miserabelt nog i vardagen – om att gå på teatern för att se tragiska skådespel. Aristoteles menade att tragedin hade en helande eller renande effekt på åskådaren. Genom att genomleva det svåra på distans, kunde åskådaren bearbeta sina rädslor och neuroser och gå stärkt från läktaren när skådespelet var över. Liknande idéer utvecklades senare inom den moderna psykologin och psykoanalysen.

I morgonens avsnitt av Mysteriet på Greveholm introducerades även alkemiska inslag. Kanske kommer nästa anmälan från uppretade naturvetare? Jag väntar med spänning på fortsättningen. Eller fortsättningarna…

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet