Kanske
några av våra läsare lyssnar på den amerikanske musikern Neil Young och vissa
har kanske till och med läst hans självbiografiska bok Waging Heavy Peace - A Hippe Dream som precis har översatts till
svenska av Patrik Hammarsten (svensk titel Fredsförklaring,
Nordstedts). Bland alla berättelser om bilar, modelltåg, drömmar om det
perfekta ljudet, gitarrer och annat smått och gott finns faktiskt också en kort
passage om rocklegendens syn på religion. Nu är det inte någon djuplodande
eller systematisk utläggning av Youngs syn på religion som framträder. Men det
kan kanske ändå vara av intresse för vissa läsare som är intresserade av
religionsvetenskap och populärkultur att få en inblick i hur en av nutidens största rocklegender ser
på fenomenet religion. Föga förvånande för den som har lyssnat på Neil Youngs
texter är det religion i en form av en slags nyandlig variant av vad som skulle
kunna kallas för en Native American Indian religiositet som framträder i boken.
I kapitel 25 på sidorna 165-166 i den svenska översättningen beskriver Young
sin syn på religion på följande sätt:
"Religion
är inte en av mina bästa sidor. Jag tror inte på de berättelser som kretsar
kring var och en, eftersom det bara är berättelser som människor har lagt på
minnet. Jag känner den Stora Anden som finns i allt omkring mig, och jag är ödmjuk.
Jag ber tillsammans med andra om de väljer att göra det. Jag dömer inte dem för
det. Det är deras val. Jag gör gemensam sak med dem. Sedan går jag vidare. Månen
betyder mycket för mig, liksom skogen. All natur talar till mig med en rytm som
känns. Det är förmodligen därför jag är hedning."
Det är
det kristna som har gett hedningarna dåligt rykte genom att framställa dem som
onda enligt Young. Men i naturen finns ingen ondska och behovet av att framställa
icke-kristen religion som ond tycks vara ett mänskligt påfund enligt Youngs
synsätt. I samma avsnitt avslöjar rockmusikern också att han bland annat har
influerats av Marion Zimmer Bradleys bok Avalons
Dimmor; en bok som bland annat har vunnit stor popularitet bland så kallade
nyandliga miljöer och speciellt bland kvinnliga paganer som vurmar för ett förlorat
keltiskt arv. Young avslutar sin fundering kring religion genom att skriva:
"Att
leva kan mycket väl innebära att man är en del av Gud, men det är inte allt.
Den Stora Anden, som jag brukar säga, finns i oss alla och i allt som lever har
levt, i allt som finns och har funnits."
Den stora anden
Neil
Youngs religiositet kan sammantaget beskrivas som en mix av nyandlighet som möter
element från nordamerikansk förkolonial religion. Vad som avses med den Stora Anden förblir
dock vagt och Young ger inte en djupare förklaring av sin syn på vad som
innefattas i begreppet religion. Trots den något platta beskrivningen av ämnet är det
säkert många rockfantaster som ändå blir glada om de hittar Neil Youngs
själbiografi under granen. Och Young är ju först och främst inte känd som
religionsvetare eller troende utan som musiker och det är förmodligen här som
han kan ge oss en djupare upplevelser. Men att en av de stora rocklegenderna
inkluderar ett kapitel om religion är ändå intressant - eller vad säger ni?
Göran
Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
De två viktigaste temans som finns... Allt ryms, från kompromisslös extas till förkrossad ensamhet. Rocken roll och religion. Tack Göran!
SvaraRadera