Vi kan läsa i ”Mayan apocalypse: Panic spreads as December 21 nears” som har publicerats på siten WorldWide Religious News att oron inför Jordens totala undergång sprider sig over världen, från Kina till Franskrike, från Väst till Öst. De enda som tycks ta den s k undergångsprofetian i Mayakalendern med lugn är mayaindianerna själva: "Mayans themselves reject any notion that the world will end. Pedro Celestino Yac Noj, a Mayan sage, burned seeds and fruits to mark the end of the old calender at a ceremony in Cuba. He said: "The 21st is for giving thanks and gratitude and the 22nd" “
Hur
ligger det då till med datumet 21.12.12? Skall vi handla julklappar eller skall
vi cementera upp en bunker under huset och införskaffa helkonserver? Som
beskrivs ovan är de apokalyptiska visionerna bland maya inte uttalade, för dem
är 21.12 bara ett vanligt vintersolståndsdatum, liksom det är för hela världens
befolkning, tydligen undantaget new age-anhängare,
självmordssekter och dystopiker.
För
länge sedan, för omkring 1000 år sedan, vara det folk som vi idag buntar ihop
som maya Mellanamerikas främsta
talmystiker och astronomer. De var duktiga arkitekter och utarbetade ett av
historiens få bildskriftspåk, men det finns indicier på att de inte kände till
att jorden rör sig runt solen. De var också mycket intresserade av tideräkning
och hur tiden kunde mätas, styckas upp, levandegöras. Många antika
civilisationer – flera av dem inbördes ganska olika – har haft två kalendrar,
en för solen och en för månen. Maya kom att utarbeta en spådomskalender och två
parallella tidsräkningar – den korta och den långa. De räknade emellertid
aldrig i år utan enbart i dagar.
De mesoamerikanska kalendrarna var kända av
spanjorerna redan på 1500-talet. Men det var först 1938 som mexikanen Alfonso
Caso levererade – inför Sociedad de
Antropología – en fantastisk föreläsning där han visade hur kalendrarna
fungerade under klassisk tid (600-900 vt) och hur de kunde korreleras med
västerländsk tideräkning. Senare blev man medveten om att andra folk i
Mellanamerika också hade sina respektive kalendrar, genealogier och
sofistikerade astronomiska iakttagelser. Emellertid var den klassiska
mayakulturens kalenderräkningar mest utarbetad och det är den som här skildras.
Solkalendern/Solåret kallades på klassisk maya för
Haab eller Uinal Hunekeh, vilket står att läsa i den spanske krönikören De
Landas Relación de las cosas de Yucatán från mitten av 1500-talet.
Solkalendern byggde på observationer av solen och räknade 365 och en fjärdedels
dag per år. Maya räknade inte med ett skottår och sålunda ”vandrade” kalendern,
precis som var fallet i det dynastiska Egyptens tideräkning (det var romarna som – veterligen – var de första att införa
ett skottår i kalenderräkningen). Dagarna
i det stadsboende mayafolkets solkalender delades upp på 18 månader om 20 dagar
plus fem ”extra” dagar. Dessa kallades av maya för uayeb, olyckans dagar. Solkalenderns tid korresponderade med
sånings- och skördetider, med naturens skiftningar och med bondesamhällets
skriftlösa kultur. Månadsnamnen alluderar ofta på naturliga skiftningar som
regnperiod, torrperiod, vinter, vår, sommar och höst och bär namn som Svart
konjunktion, Gul sol, Såningstid, Röd storm etc. Varje dag i Haab identifieras
med ett nummer följt av månadens namn.
Långt senare kom aztekerna (som vi kallar dem) att kolonisera Centralmexico. Deras
språk var nahuatl och aztekerna tog över mayaräkningarna och raffinerade dem
samt skapade ett eget, mer fonetiserat, bildskriftspråk. På nahuatl hette samma
365-dagars kalender Xiuhpohualli –
räknandet av år/dagar, med andra ord mätandet av tidens gång. Tid och rum hörde
ihop. Aztekerna tog över den mayanska tideräkningscykeln, kallade månad för meztli och de olyckliga dagarna – utan
tid och ordning – för nemontemi. Alla
månader namngavs hos aztekerna med en glyf (ett logogram), ett bruk som
infördes av maya och som existerade bland andra folk i Mesoamerika.
Men det är svårt att i exempelvis sten rista in
tecken så är det inte alltid klart vilket logogram som beskrivs, något som gör
det arkeologiska arbetet vanskligt.
Solkalenderna var en logisk årsräkning. Parallellt
med denna kalender hade emellertid maya flera tidsräkningar, en som byggde på
månens och Venus’ rörelser över himlavalvet och en som hade 260 dagar på ett
år, uppdelade på 13 stycken 20-dagars månader.
Vi återkommer till månen och Venus men
koncentrerar oss först på den kompletterande kalendern, den som räknade
260-dagar och på olika mayaspråk hette Tzolk’in.
Denna kalenderräkning var den mest utbredda i förkolonial tid och den brukas
fortfarande – tillsammans med den västerländska – i delar av Guatemala. Tzolk’in betyder räknandet av
dagar/dygn. Aztekerna tog även över denna och benämnde den på nahuatl Tonalpohualli.
Det
fanns alltså två kalendrar i bruk hos mesoamerikanska folk – Haab och Tzolk’in. De är dessa ord som än idag dyker upp när man diskuterar
mayafolkets tidsräkningar och kalendrar. 260-dagars-kalendern konstruerades
förmodligen före kalenderåret på 365 dagar. 260-dagarsräkningen kombinerade en
20-dagars cykel med 13 nummer. Varje succesivt given dag räknades/tecknades
från 1 till 13 och sedan så startade man på 1 igen. Varje dag i sig hörde också
ihop med en mayansk gud, så att exempelvis dagen Imix var krokodilgudomen och tecknades som en stiliserad krokodil.
260
dagar ritades i manuskript/pergament i 13 teckenspalter med 20 tecken i
vardera. Maya kallade den första dagen på det nya ritualåret för 1 ik. Det var
enda gången en dag benämndes så. Andra dagen i månaden hette 2 akbal, tredje
hette 3 kan, den fjärde 4 chichan etc. När de 13 namnen var till ända fanns 7
dagar kvar på månaden. Då började räkningen om enligt det löpande schemat så
att den 14:e dagen kallades för 8 ik istället för 1 ik.
Siffran
13, som nämns i hela Mesoamerika, kan stå för 3 x 4 + 1. En tolkning menar att
3 inkluderar himmel, jord och undervärld, 4 skulle vara tid, gudar, människor
och heliga principer, 1 är det femte väderstrecket, nadir/zenit. Vi vet inte om
det var så.
Hos
aztekerna var principen med 260-dagars-kalendern densamma och i den obrutna
sviten uppträdde aldrig ett och samma tecken i kombination med ett och samma
tal mer än en gång. Detta sätt kan tyckas komplicerat och över längre perioder
blev kronologin förvirrande. Den blev som om man skrev år 74 och senare
generationer inte vetat om detta åsyftade Roms attack på Masada (som utspelade
sig just år 74) eller Fotbolls-VM i Västtyskland, som gick av stapeln 1974 evt.
Det
system som det uråldriga mellanamerikanska folket olmekerna lade grunden till
utvecklades med andra ord i senare tider och gjordes mer exakt av mayakulturens
astronomer och matematiker med den så kallade Långa Räkningen, ett
räkningssystem som påminner om ett linjärt sätt att mäta tid, förmodligen
länkat till en mer utarbetad skrift, dvs en civilisatorisk komplexitet.
260-dagars-kalendern
kan inte korreleras med astronomiska observationer och följer inte solens eller
månens rörelser. Den bygger inte på årstidernas skiftningar.
260-dagars-kalendern
löpte parallellt med solkalendern. Efter 52 år möttes de, på exakt samma dagar.
Den minsta gemensamma nämnaren mellan 365 och 260 är 18980 dagar, i stort sett
52 år. Dessa 52 år kallar vi idag för det mesoamerikanska ”seklet”. Mayatideräkningen var likt två kugghjul –
Solkalenderns 365,5 dagar och den magiska kalenderns 260 dagar. Den sista gången kalendrarna möttes i förkolonial
tid var under den aztekiske härskaren Motecuhzoma II:s regeringstid, år 1508
enligt vår tideräkning, elva år innan spanjorerna kom till Mexicos kust.
Varför
hade man då i detta område av världen alltsedan urminnes tider räknat med 260
dagar? 260 dagar är
ungefär den tid som en genomsnittlig graviditet varar, nio månvarv. Detta har varit känt länge men vi har ingen aning om
graviditetstid och kalenderäkning överhuvudtaget länkades tillsammans, det sägs
ingenstans i kodexmaterialet.
Uppgifter
gör dock gällande att aztekerna firade sin födelsedag var 260:e dag men en
arkeoastronomisk teori visar att vid mayastaden Copán i västligaste Honduras
passerar solen zenit den 30:e april samt den 11:e, 12:e eller 13:e augusti
varje år. Antalet dagar från den 13:e augusti, som markerar ett viktigt
skördedatum i gamla tider, till den 30:e april, då man kunde börja lägga frön i
marken och så sina grödor igen, är 260.
Om
mayakalendern föddes och utarbetades vid Copán så har vi eventuellt svaret till
varför det var just 260 dagar i denna kalender.
En
övergång från muntlig till skriftlig kultur skapar nya förutsättningar för kalendermätning
och tideräkning. Övergången skapar också nya behov av matematik, av siffror och
räkningsstruktur. En människa har 10 fingrar och 10 tår. Kanske ser vi här
grunden till decimalsystemet. Vi brukar basen 10 då vi räknar. Vi kan även
använda det negabinära talsystemet med basen 2, oktala talsystemet med basen 8
och hexadecimala talsystemet med basen 16. Ett system är årskalendern som
troligen kalkylerades fram efter månens faser och grundas i en 7-dagarsvecka. Grundtalen 13 och 20 var viktiga för mayafolket,
men även andra tal var viktiga. 13 kan vara antalet undervärldar i mayansk
mytologi (men i flera berättelser är världarna inte alls så många) eller
antalet månader i en normal graviditet.
I
Mesoamerika utarbetades över tid skiftande räkningssytemen, men det var
klassisk mayakultur i nuvarande Guatemalas lågländer och på Yucatánhalvön som
utformade den mest spridda tideräkningen och dagnamngivningen:
kin = 1 dag
uinal = 20 dagar
(20 kin)
tun = 360 dagar
(18 uinal)
katun = 7200 dagar
(eller 20 tun, eller 19.7 år)
baktun
= 144 000 dagar (20 katun, 394.5
år)
De
två sista benämningarna (som var bildtecken, som fonetiskt lästes som katun och
baktun) användes i den långa räkningen, den som vävde in universums skapelse
med dess död, civilisationernas födelse och kollaps. Den längsta tidscykeln var
13 baktun, det vill säga 5125 år. Den långa räkningen liknar vår julianska och
gregorianska tidsmätning, men skiljer sig åt i det att mayanerna räknade dagar,
medan vi räknar år. På 1500-talet hade man dock gått ifrån detta äldre system
som var en av grundstommarna i tidig astronomisk räkning ända från olmekisk
tid, ”Långräkningscykeln”. Notera att vad vi möter var civilisationers
måttstockar för att förstå tillvaron i stort; motsvarande räknesystem har man
inte funnit vare sig i Karibien eller på den nordamerikanska kontinenten.
Vilken
dag inledde den långa tidsrymden 13 baktun, de 5125 åren? Frågan är svår att
besvara. Man hade ingen ”indiansk rosettasten” att korrelera efter, inga
uppgifter att säkerställa deras ”år 1”. På en stenstaty i mayastaden Tikal i
nuvarande Guatemala ristades en gång i forntiden 8.12.14.8.15. Detta läses: 8
baktun + 12 katun + 14 tun + 8 uinal + 15 kin. Det ger 1 243 615 dagar, med
andra ord lite drygt 3407 år.
Om
man antar att stenen restes det datum som inskriptionen säger, och om man vet
när mayakalendern började, kan man få reda på hur gammal stenen är. Men det
förutsätter att vi tolkar inskriptionen rätt och att de som reste stelen visste
vilket datum som skulle ristas in och vilken dag som inledde året 13 baktun.
Om
tolkningarna stämmer skulle stenen rests den 12:e augusti i det
mytiskt-matematiska året 3113. För maya var detta dag 1 år 1. Om man räknar
3407 år från denna mytiska ”skapelsedag” når vi år 294 evt.
Dessutom
existerade inte maya som avgränsat folk vid den tiden. De rekonstruerade
muntligen och med bildskrift ett årtal i uråldern, ett årtal som gav stadga åt
deras senare liv långt därefter, ungefär som vissa judiska och kristna grupper
i dagens värld ”räknar bakåt” för att komma åt den stund då Gud skapade jorden.
En tillvaro utans krift och kalenderräkning saknar ett ting i sig, ty ting blir
i en skriftspråklig kultur ”referred to in terms of their favorable or
unfavorable aspects.”
När
spanjorerna anlände på 1520-talet användes de korta räkningarna. Dessa består
av 52 års-cykler och finns exakt angivna i spanska källor. Maya övergav
långräkningen så tidigt som på 900-talet, och den kunskap vi har om den idag är
rent arkeologisk.
Genom
att kalkylera bakåt i tiden med hjälp av dessa cykler nådde man den tid
(900-talet evt) då den Långa Räkningen fortfarande användes. Så kunde man
använda båda räkningarna och kalibrera dem med den gregorianska kalendern.
Intressant är att 260-dagars kalendern fortfarande används av mayafolket i de
guatemaltekiska högländerna.
Slutligen
strukturerads tiden efter andra himlakroppar, varav de mest kända var Månen och
Venus.
En
månkalender följer månens faser, vilka är 29,5 dagar uppdelade på 12 månader.
Man hade också två astronomiska kalendrar som följde Venus och Mars
omloppstider runt jorden (inte runt solen). Venus (Tlahuizcalpantecuhtli hos aztekerna och Noh Ek hos maya) och Mars är lätta att observera från jorden. Trots
tropikernas varma luft var atmosfären klar och himlakropparna syntes antagligen
både på morgon och eftermiddag (något som bland annat Codex Dresdensis visar), innan den stigande solens ljus
omöjliggjorde obersvationer.
Venus
och Mars tycks snurra runt jorden på 584 respektive 780 dygn. Detta ska inte
förväxlas med hur långt året är på Mars, det vill säga omloppstiden runt solen;
i detta fall är det nästan 687 dygn. Motsvarande siffra för Venus är 225 dygn.
Venus bana löper innanför jordens. Därför syns den från jorden nära solen, i
skymningen och gryningen. På norra halvklotet befinner sig Venus endast några
månader så högt över horisonten att den är synlig, men observationerna skiftar
över 8-årsperioder.
Här
överensstämmer mesoamerikanska och moderna observationer. Den är morgonstjärna
i 240 dagar. Så försvinner den bakom solen i 90 dagar, är aftonstjärna i 240
dagar, är osynlig i 14 dagar innan den åter ställer sig i riktning solen.
Tillsammans blir det 584 dygn. Fem Venusår motsvarar åtta solår. 65 Venusår är
lika med 104 solår, två mexikanska sekel. Morgonstjärnan gav också upphov till
en kalenderräkning; Venus symboliserade morgonen, det nya livet, den växande
majsen.
Vad har nu
detta med datumet 21.12.12 att göra. Ja ingenting, mer än att just den dage när
slutet på en tids-cykel och början på en annan, ungefär som att 31.12 alltid är
slutet på en godtyckligt konstruerad tidscykel hos oss. Men tiden slutar ju
inte utan nästa dag är den 1.1 och då är vi inne i ett nytt år och kan pkanera
för nästa jul. Allt annat nerw-age-millenaristiskt tal om planetkonjunktioner,
en eventuell planet vid namn Niburu, som skall krocka med jorden etc etc är
helt enkelt bara nys. Nästa stora så kallade solstorm, en sådan som sker
ungefär vart 11:e år, beräknas till maj 2013. Och de som hoppas på att
jordaxeln av någon anledning skall ruckas ur sitt läge och skapa hemskheter
skall veta att den profetian – som är tokig – i varje fall inte försutspåddes
av den klassiska mayakulturen.
Och sålunda
blir datumet 21.12.2012 bara ett i raden äv apoklayptiska datum som varje
generation tycks skapa för att ingjuta hopp eller misströstan i en befolkning
som inte är påläst, eller ens intresserad av att veta hur det egentligen ligger
till.
Det enda vi kan
profetera om med säkerhet är att mayaindianerna vid Chichen Itzá och Uxmal kommer
att göra sig en god hacka på turister som redan nu börjar flockas till
mayaområdet för att ta del av Jordens snara undergång.
Daniel
Andersson, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet
Tack Daniel för uttömmande utredning av Maya's tidräkning - möjligen skulle man önska sig en kortversion (eller ett abstract el dyl) -de ska helst inte ta ett baktun att läsa ett blogg inlägg. Men tack ändå! :-)
SvaraRadera