Gadgeten innehöll ett fel

fredag 7 december 2012

Jobbcoaching och den inre potentialens kapacitet

I DN den 6 dec kan vi läsa om jobbcoaching. Diskussionen gäller regeringens och dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin beslut 2099 att satsa tre miljarder på att ge arbetslösa en personlig jobbcoach, och om detta haft någon effekt. Hur kommer det sig att coaching plötsligt blev en arbetsmarknadsåtgärd? Och varför inspirerar arbetsmarknadsfrågor en religionsvetare att skriva ett inlägg på Religionsvetenskapliga kommentarer?

Redan när beslutet togs 2009 skrev jag en insändare i Aftonbladet: ”Arbetslösa erbjuds kosmisk energi”. Min insändare bottnade i mitt intresse för nyandliga rörelser med individcentrerade riter som växte fram i det svenska samhället och nya rituella entreprenörer som framträdde som ”terapeuter” eller coacher. Mycket av rötterna fanns i New Agerörelsens tankar om inre krafter och oanade energier inom individen, men medan 60-talets New Age hade drag av motkultur, hade delar av rörelsen under 1990-talet kommersialiserats. De inre övernaturliga krafterna kläddes i ett terapeutiskt och ofta vetenskaplikt språk som att alla har en dold inre ”potential” som kunde hittas med hjälp av coachen eller ”terapeuten”.

En av orsakerna till framväxten av denna nya entreprenörsverksamhet var strukturella förändringar i svenska samhället under 1990-talet, vilket medförde att olika former av ohälsa och stress ökade. Verksamheter, som skulle befria individen från lidande och motgångar i livet, erbjöds nu av privata företag och entreprenörer som lösningar till alla former av tillkortakommanden. I början utgjorde coachingen en mer blygsam sidogren till de nyandliga terapeutiska verksamheterna. Nu etablerade den sig snabbt i samhällets huvudfåror, som en metod att lösa det mesta, från att förse chefer med bättre karisma till att frigöra individens inre potential för hälsa och framgång i vardagen och i arbetslivet. De privata entreprenörsföretagen började slussa över mer av sin nyandliga terapiverksamhet till coaching. Kurser i Body Love Yoga, Lär dig hypnotisera på två dagar, Mindfulness Basic och Säljkurs för coacher kunde erbjudas av samma företag som kontrakterades för att ge jobbcoaching till arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Med jobbcoachingen förvandlades arbetslöshet till ett tillstånd för individens potential att lösa och de problematiska tillstånd som individen hade hamnat i när jobbet försvann eller stressen på arbetsplatsen ökade, framställdes som potentiella möjligheter till nytänkande, omvandlingsprocesser eller till och med som nya chanser för individen att vinna framgång i livet. Jobbcoachföretag kunde i sin reklam för verksamheten skriva att arbetslöshet kan innebära en ny chans till förändring i livet: ”Tänk om det här är den möjlighet som du väntat på i hela ditt liv fast du inte vetat om det? Att den här situationen är ditt livs chans?” 

Kunskaper i kroppsterapier som behandlingsmetod för den arbetslöse kunde lyftas fram för att ”hitta dina egna svar och följa din inre längtan”. Coachens kvalifikationer angavs i de olika coachernas självporträtt och ofta betonades den specifika färdigheten som den enskilde coachen besatt för att nå fram till den arbetslöses personlighet:
[NN] vill nå fram till de känslor och tankar som längst inne motiverar och engagerar dig. Hon möter dig med närvaro och ger dig plats att vara dig själv. Hon tydliggör vad som står i vägen, peppar, inspirerar och utmanar dig med humor och värme med fokus på det positiva.  
[NN]  har en obändig tro på allas inneboende styrka, kraft och potential och ser det som är vackert och stort i alla människor. Hon drivs av att hjälpa individen och företaget att upptäcka och utveckla sin potential - se möjligheterna helt enkelt!
Genom att ta fram den outforskade men ändå ständigt närvarande inre dolda essens som nu således gick under namnet ”potentialen” hos individen skulle coachen hjälpa den arbetssökande att få kännedom om sig själv för att denne ska kunna hitta ett arbete. Coachingens magiska ”inre potential”-koncept blev en gemensam ideologi som arbetslösa kunde möta och förväntas arbeta efter.

Det är intressant att se, att trots att de flesta inte fick ett arbete via coachingen, var flera ändå nöjda då de kunde känna att de genomgått en stark upplevelse av förändring. De har ”fått en spark i rumpan”, fått hjälp med att se ”mina starka sidor”, de ”växte som person” eller fick ”inspiration och entusiasm”. Flera talade om en stark upplevelse av förändring i sina liv som medfört känslor av lycka och hopp: ”Nu ser jag ljust på framtiden och vet att allt är möjligt bara jag tror på mig själv”. En kvinna visar tydligt ”missionseffekten” – att nu vilja hjälpa andra att få uppleva samma förändring som hon själv genomgått: ”nu är jag väldigt inspirerad att hjälpa andra att komma vidare i livet och att tro på sig själva”. Om Arbetsförmedlingen förut varit en plats tänkt att förmedla arbeten, förvandlades myndigheten med coachernas individcentrerade verksamheter och fokusering på individens potential till en terapeutisk och existentiell arena där individen fick möjlighet att tillsammans med coachen utveckla sin outforskade inre potential.

Men är det inte bra att bygga upp ett system att skapa nöjda arbetslösa? Kritik riktades dock även mot jobbcoachingen då alla inte upplevde arbetslösheten som ett incitament till att få veta att de nu fått chansen till nystart och en möjlighet att komma underfund med vem de ”verkligen är”. Eftersom coachen betonar att ansvaret i slutänden ändå ligger på den jobbsökande, blir ett misslyckande den arbetslöses. Risken finns att individer får uppleva att de nu både saknar jobb och en inre potential med kraft till förändring. Eller med andra ord, om strukturella problem ska lösas med hjälp av att individen i ritualiserade verksamheter ska göras ansvarig för att hitta sin inre potential, kan det bädda för ett ännu större misslyckande än att bli av med sitt jobb.

Anne-Christine Hornborg
Professor i Religionshistoria
Lunds universitet


1 kommentar:

  1. Det är samma sak med stresshanteringskurser på jobbet, där det upplevs som det är individens ansvar att inte uppleva sig stressad när arbetsuppgifterna inte har en ände, och är omöjliga att hinna med.

    SvaraRadera