Nu är det (snart) jul igen

För ett par veckor sedan publicerade skolverkets Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo en debattartikel på DN. Kontentan var att det är ok att hålla adventssamling i kyrkan (förmodligen avsåg de kristna kyrkorum, inte exempelvis satanistkyrkans eller scientologikyrkans lokaler) så länge som man inte blandar in element av religionsutövning: bön, välsignelse eller trosbekännelse (med andra ord handlingar som involverar transaktioner med övermänskliga aktörer) eller predikan (i form av religiös förkunnelse). Skolverket har också tagit fram en speciell och detaljerad juridisk vägledning i frågan. Varken i debattartikeln eller vägledningen framkommer egentligen något nytt. 

Ändå kom arga reaktioner och övertolkningar: Skolministern Jan Björklund basunerade i ett nyhetsbrev och i en intervju i Dagens Eko ut att sjungandet av julpsalmer och prästlig läsning av julevangeliet minsann kunde vara del av adventssamling i kyrkan.  Detta var ju heller inget som Ekströms och Aggebos debattartikel, eller riktlinjerna från skolverket uteslöt. Allt annat skulle vara märkligt, eftersom båda aktiviteterna ju finns i det centrala innehållet i grundskolans kursplaner. Eleverna ska bekanta sig med religiösa urkunder. Dessutom ska de, efter Björklunds sista-minutentillägg till Lgr11 även sjunga kristna psalmer, både i religionskunskap och musik. 

Det som fångade mitt intresse var egentligen inte sakfrågan (eftersom inget nytt framkommit), utan ett av de argument som Björklund, och många andra debattörer, fört fram till stöd för adventssamlingar i kyrkobyggnader. Eleverna ska lära sig ”varför vi firar jul”. 

Om vi bortser från det mycket olustiga i formuleringen som sådan – alla i Sverige firar inte jul, men de som inte gör det exkluderas från "oss" – kan man undra om just de specifika aktiviteter som Björklund pekar ut som viktiga verksamheter: samling i kyrkan, psalmsång och bibelläsning, kan ge någon som helst användbar information i sakfrågan. Vidare kan man undra: är en kristen förklaring korrekt?  

Den kunskap som eleverna kan få från dessa aktiviteter torde vara följande: hur en religiös grupp i Sverige (låt vara dominerande) knyter, och historiskt har knutit, ett mer allmänt förekommande högtidsfirande i samhället till sina specifika föreställningar om att det vid denna tidpunkt, för 2000 år sedan, föddes den mest betydelsefulla övermänskliga aktören i just denna religion. 

Detta är i sig en viktig kunskap, det medges. Den är lika viktig som motsvarande kunskaper om andra religioner. Är då det bästa sättet att införskaffa denna kunskap att besöka den specifika gruppens kultplats, lyssna på dess rituellt initierade officianters utläggningar av det föreställda händelseförloppet och i detta sammanhang framföra samfundets lovsånger? Möjligen. Kan samma kunskap inhämtas på annat sätt. Förmodligen. Men återigen, när det gäller grundfrågan, det vill säga varför de flesta människor i Sverige idag firar jul, är de svar man kan få genom undervisningsmetod nog inte rimligaste, av flera skäl.  

I en debattartikel på SVTs sajt från gårdagen pekar Patrik Lindenfors på en problematik. Som sekulär och humanist vill Lindenfors hävda sin och alla andra icke-kristnas rätt till högtiden. Julfirandet är förmodligen, och i svensk kontext säkerligen äldre än kristendomen. Den historiska förklaringen till varför firandet överhuvudtaget kunnat etableras och spridas måste sökas någon annanstans. Korrekt, många symboler som förekommer i juletid har historiska rötter i kristendomen, liksom många sånger; merparten har det dock inte.  

Men även om man bortser från den historiska frågan förefaller det mindre troligt att besök i samfundet Svenska kyrkans lokaler, psalmsång och bibelläsning kan bidra med några som helst förklaringar till de drivande orsakerna bakom (det vill säga ”varför”) de flesta svenskar firar jul. Tvärtom, det kan ge en rent av felaktig bild. Det ter sig ganska uppenbart att högtiden kan leva kvar och frodas utan någon som helst kristen tro och övertygelse. Medan kristendomen kanske behöver julen (åtminstone om man ska tro besöksstatistiken för samfundet Svenska kyrkan och jämför vissa av julens gudstjänster med övriga gudstjänster under året), behöver knappast julen kristendomen.

Julhandeln slår rekord år efter år. Människor spenderar (kollektivt) enorma resurser i form av tid och pengar på mat, dryck, rumsliga förflyttningar över långa avstånd och gåvor till varandra. Beteendemönstren är kända från många håll i världen i samband med olika högtider vid olika tidpunkter på året. Detta tyder på att förklaringen till varför människor firar jul bör sökas någon annanstans än i ett enskilt samfunds självförståelse, inte minst om man ska leva upp till skollagens krav dels på konfessionslöshet och på att skolan ska vila på vetenskaplig grund. 

Det finns teorier som kan bidra med svar. Det handlar här till exempel om teorier kring varför människor tenderar att uppmärksamma och ritualisera förändringar, såväl sociala som i naturen, och varför vi har en tendens att göra som vi ser att andra gör utan att riktigt veta varför. Mer specifikt i relation till julen handlar det om teorier kring varför vi människor upplever glädje och tillfredsställelse i samband med utförandet av vissa handlingar: gemensam planering, gemensamma måltider, gemensam sång och dans och utbyte av varma ord och gåvor. 

Även religionsvetenskapen har en plats i detta större förklaringsprojekt. Här handlar det naturligtvis delvis om att beskriva historisk förändring och kontinuitet i de sätt på vilka föreställningar om övermänskliga varelser (inklusive Jesus) aktualiseras i förhållande till de handlingsmönster och tillhörande känslor som ingår i högtidsfirande. Delvis handlar det dock också om att förklara varför människor har en tendens att aktualisera sådana föreställningar i just dessa sammanhang. Religionsvetenskapen kan kanske bidra med förklaringar inte bara till varför Jesus födelse en gång i tiden knöts och fortfarande av många knyts till julfirande, men också varför världens frälsare med tiden fått sällskap med och i hög utsträckning konkurrerats ut av andra, nästan lika märkliga varelser: Jultomten, Lucia, Julbocken, sjungande pepparkakor och en talande anka med kavaj, men utan byxor.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet