“Mayan apocalypse: panic spreads as December 21 nears” rapporterar Worldwide Religious News

Vi kan läsa i ”Mayan apocalypse: Panic spreads as December 21 nears” som har publicerats på siten WorldWide Religious News att oron inför Jordens totala undergång sprider sig over världen, från Kina till Franskrike, från Väst till Öst. De enda som tycks ta den s k undergångsprofetian i Mayakalendern med lugn är mayaindianerna själva: "Mayans themselves reject any notion that the world will end. Pedro Celestino Yac Noj, a Mayan sage, burned seeds and fruits to mark the end of the old calender at a ceremony in Cuba. He said: "The 21st is for giving thanks and gratitude and the 22^nd" “

Hur ligger det då till med datumet 21.12.12? Skall vi handla julklappar eller skall vi cementera upp en bunker under huset och införskaffa helkonserver? Som beskrivs ovan är de apokalyptiska visionerna bland maya inte uttalade, för dem är 21.12 bara ett vanligt vintersolståndsdatum, liksom det är för hela världens befolkning, tydligen undantaget  new age-anhängare, självmordssekter och dystopiker.

För länge sedan, för omkring 1000 år sedan, vara det folk som vi idag buntar ihop som maya Mellanamerikas främsta talmystiker och astronomer. De var duktiga arkitekter och utarbetade ett av historiens få bildskriftspåk, men det finns indicier på att de inte kände till att jorden rör sig runt solen. De var också mycket intresserade av tideräkning och hur tiden kunde mätas, styckas upp, levandegöras. Många antika civilisationer – flera av dem inbördes ganska olika – har haft två kalendrar, en för solen och en för månen. Maya kom att utarbeta en spådomskalender och två parallella tidsräkningar – den korta och den långa. De räknade emellertid aldrig i år utan enbart i dagar.

De mesoamerikanska kalendrarna var kända av spanjorerna redan på 1500-talet. Men det var först 1938 som mexikanen Alfonso Caso levererade – inför Sociedad de Antropología – en fantastisk föreläsning där han visade hur kalendrarna fungerade under klassisk tid (600-900 vt) och hur de kunde korreleras med västerländsk tideräkning. Senare blev man medveten om att andra folk i Mellanamerika också hade sina respektive kalendrar, genealogier och sofistikerade astronomiska iakttagelser. Emellertid var den klassiska mayakulturens kalenderräkningar mest utarbetad och det är den som här skildras.

Solkalendern/Solåret kallades på klassisk maya för Haab eller Uinal Hunekeh, vilket står att läsa i den spanske krönikören De Landas  Relación de las cosas de Yucatán från mitten av 1500-talet. Solkalendern byggde på observationer av solen och räknade 365 och en fjärdedels dag per år. Maya räknade inte med ett skottår och sålunda ”vandrade” kalendern, precis som var fallet i det dynastiska Egyptens tideräkning (det var romarna som – veterligen – var de första att införa ett skottår i kalenderräkningen). Dagarna i det stadsboende mayafolkets solkalender delades upp på 18 månader om 20 dagar plus fem ”extra” dagar. Dessa kallades av maya för uayeb, olyckans dagar. Solkalenderns tid korresponderade med sånings- och skördetider, med naturens skiftningar och med bondesamhällets skriftlösa kultur. Månadsnamnen alluderar ofta på naturliga skiftningar som regnperiod, torrperiod, vinter, vår, sommar och höst och bär namn som Svart konjunktion, Gul sol, Såningstid, Röd storm etc. Varje dag i Haab identifieras med ett nummer följt av månadens namn.

Långt senare kom aztekerna (som vi kallar dem) att kolonisera Centralmexico. Deras språk var nahuatl och aztekerna tog över mayaräkningarna och raffinerade dem samt skapade ett eget, mer fonetiserat, bildskriftspråk. På nahuatl hette samma 365-dagars kalender Xiuhpohualli – räknandet av år/dagar, med andra ord mätandet av tidens gång. Tid och rum hörde ihop. Aztekerna tog över den mayanska tideräkningscykeln, kallade månad för meztli och de olyckliga dagarna – utan tid och ordning – för nemontemi. Alla månader namngavs hos aztekerna med en glyf (ett logogram), ett bruk som infördes av maya och som existerade bland andra folk i Mesoamerika.

Men det är svårt att i exempelvis sten rista in tecken så är det inte alltid klart vilket logogram som beskrivs, något som gör det arkeologiska arbetet vanskligt.

Solkalenderna var en logisk årsräkning. Parallellt med denna kalender hade emellertid maya flera tidsräkningar, en som byggde på månens och Venus’ rörelser över himlavalvet och en som hade 260 dagar på ett år, uppdelade på 13 stycken 20-dagars månader.

Vi återkommer till månen och Venus men koncentrerar oss först på den kompletterande kalendern, den som räknade 260-dagar och på olika mayaspråk hette Tzolk’in. Denna kalenderräkning var den mest utbredda i förkolonial tid och den brukas fortfarande – tillsammans med den västerländska – i delar av Guatemala. Tzolk’in betyder räknandet av dagar/dygn. Aztekerna tog även över denna och benämnde den på nahuatl Tonalpohualli.

Det fanns alltså två kalendrar i bruk hos mesoamerikanska folk – Haab och Tzolk’in. De är dessa ord som än idag dyker upp när man diskuterar mayafolkets tidsräkningar och kalendrar. 260-dagars-kalendern konstruerades förmodligen före kalenderåret på 365 dagar. 260-dagarsräkningen kombinerade en 20-dagars cykel med 13 nummer. Varje succesivt given dag räknades/tecknades från 1 till 13 och sedan så startade man på 1 igen. Varje dag i sig hörde också ihop med en mayansk gud, så att exempelvis dagen Imix var krokodilgudomen och tecknades som en stiliserad krokodil.

260 dagar ritades i manuskript/pergament i 13 teckenspalter med 20 tecken i vardera. Maya kallade den första dagen på det nya ritualåret för 1 ik. Det var enda gången en dag benämndes så. Andra dagen i månaden hette 2 akbal, tredje hette 3 kan, den fjärde 4 chichan etc. När de 13 namnen var till ända fanns 7 dagar kvar på månaden. Då började räkningen om enligt det löpande schemat så att den 14:e dagen kallades för 8 ik istället för 1 ik.

Siffran 13, som nämns i hela Mesoamerika, kan stå för 3 x 4 + 1. En tolkning menar att 3 inkluderar himmel, jord och undervärld, 4 skulle vara tid, gudar, människor och heliga principer, 1 är det femte väderstrecket, nadir/zenit. Vi vet inte om det var så.

Hos aztekerna var principen med 260-dagars-kalendern densamma och i den obrutna sviten uppträdde aldrig ett och samma tecken i kombination med ett och samma tal mer än en gång. Detta sätt kan tyckas komplicerat och över längre perioder blev kronologin förvirrande. Den blev som om man skrev år 74 och senare generationer inte vetat om detta åsyftade Roms attack på Masada (som utspelade sig just år 74) eller Fotbolls-VM i Västtyskland, som gick av stapeln 1974 evt.

Det system som det uråldriga mellanamerikanska folket olmekerna lade grunden till utvecklades med andra ord i senare tider och gjordes mer exakt av mayakulturens astronomer och matematiker med den så kallade Långa Räkningen, ett räkningssystem som påminner om ett linjärt sätt att mäta tid, förmodligen länkat till en mer utarbetad skrift, dvs en civilisatorisk komplexitet.

260-dagars-kalendern kan inte korreleras med astronomiska observationer och följer inte solens eller månens rörelser. Den bygger inte på årstidernas skiftningar.

260-dagars-kalendern löpte parallellt med solkalendern. Efter 52 år möttes de, på exakt samma dagar. Den minsta gemensamma nämnaren mellan 365 och 260 är 18980 dagar, i stort sett 52 år. Dessa 52 år kallar vi idag för det mesoamerikanska ”seklet”. Mayatideräkningen var likt två kugghjul – Solkalenderns 365,5 dagar och den magiska kalenderns 260 dagar. Den sista gången kalendrarna möttes i förkolonial tid var under den aztekiske härskaren Motecuhzoma II:s regeringstid, år 1508 enligt vår tideräkning, elva år innan spanjorerna kom till Mexicos kust.

Varför hade man då i detta område av världen alltsedan urminnes tider räknat med 260 dagar? 260 dagar är ungefär den tid som en genomsnittlig graviditet varar, nio månvarv. Detta har varit känt länge men vi har ingen aning om graviditetstid och kalenderäkning överhuvudtaget länkades tillsammans, det sägs ingenstans i kodexmaterialet.

Uppgifter gör dock gällande att aztekerna firade sin födelsedag var 260:e dag men en arkeoastronomisk teori visar att vid mayastaden Copán i västligaste Honduras passerar solen zenit den 30:e april samt den 11:e, 12:e eller 13:e augusti varje år. Antalet dagar från den 13:e augusti, som markerar ett viktigt skördedatum i gamla tider, till den 30:e april, då man kunde börja lägga frön i marken och så sina grödor igen, är 260.

Om mayakalendern föddes och utarbetades vid Copán så har vi eventuellt svaret till varför det var just 260 dagar i denna kalender.

En övergång från muntlig till skriftlig kultur skapar nya förutsättningar för kalendermätning och tideräkning. Övergången skapar också nya behov av matematik, av siffror och räkningsstruktur. En människa har 10 fingrar och 10 tår. Kanske ser vi här grunden till decimalsystemet. Vi brukar basen 10 då vi räknar. Vi kan även använda det negabinära talsystemet med basen 2, oktala talsystemet med basen 8 och hexadecimala talsystemet med basen 16. Ett system är årskalendern som troligen kalkylerades fram efter månens faser och grundas i en 7-dagarsvecka. Grundtalen 13 och 20 var viktiga för mayafolket, men även andra tal var viktiga. 13 kan vara antalet undervärldar i mayansk mytologi (men i flera berättelser är världarna inte alls så många) eller antalet månader i en normal graviditet.

I Mesoamerika utarbetades över tid skiftande räkningssytemen, men det var klassisk mayakultur i nuvarande Guatemalas lågländer och på Yucatánhalvön som utformade den mest spridda tideräkningen och dagnamngivningen:

kin                                      = 1 dag

uinal                                   = 20 dagar (20 kin)

tun                                     = 360 dagar (18 uinal)

katun                                 = 7200 dagar (eller 20 tun, eller 19.7 år)

baktun         = 144 000 dagar (20 katun, 394.5 år)

De två sista benämningarna (som var bildtecken, som fonetiskt lästes som katun och baktun) användes i den långa räkningen, den som vävde in universums skapelse med dess död, civilisationernas födelse och kollaps. Den längsta tidscykeln var 13 baktun, det vill säga 5125 år. Den långa räkningen liknar vår julianska och gregorianska tidsmätning, men skiljer sig åt i det att mayanerna räknade dagar, medan vi räknar år. På 1500-talet hade man dock gått ifrån detta äldre system som var en av grundstommarna i tidig astronomisk räkning ända från olmekisk tid, ”Långräkningscykeln”. Notera att vad vi möter var civilisationers måttstockar för att förstå tillvaron i stort; motsvarande räknesystem har man inte funnit vare sig i Karibien eller på den nordamerikanska kontinenten.

Vilken dag inledde den långa tidsrymden 13 baktun, de 5125 åren? Frågan är svår att besvara. Man hade ingen ”indiansk rosettasten” att korrelera efter, inga uppgifter att säkerställa deras ”år 1”. På en stenstaty i mayastaden Tikal i nuvarande Guatemala ristades en gång i forntiden 8.12.14.8.15. Detta läses: 8 baktun + 12 katun + 14 tun + 8 uinal + 15 kin. Det ger 1 243 615 dagar, med andra ord lite drygt 3407 år.

Om man antar att stenen restes det datum som inskriptionen säger, och om man vet när mayakalendern började, kan man få reda på hur gammal stenen är. Men det förutsätter att vi tolkar inskriptionen rätt och att de som reste stelen visste vilket datum som skulle ristas in och vilken dag som inledde året 13 baktun.

Om tolkningarna stämmer skulle stenen rests den 12:e augusti i det mytiskt-matematiska året 3113. För maya var detta dag 1 år 1. Om man räknar 3407 år från denna mytiska ”skapelsedag” når vi år 294 evt.

Dessutom existerade inte maya som avgränsat folk vid den tiden. De rekonstruerade muntligen och med bildskrift ett årtal i uråldern, ett årtal som gav stadga åt deras senare liv långt därefter, ungefär som vissa judiska och kristna grupper i dagens värld ”räknar bakåt” för att komma åt den stund då Gud skapade jorden. En tillvaro utans krift och kalenderräkning saknar ett ting i sig, ty ting blir i en skriftspråklig kultur ”referred to in terms of their favorable or unfavorable aspects.”

När spanjorerna anlände på 1520-talet användes de korta räkningarna. Dessa består av 52 års-cykler och finns exakt angivna i spanska källor. Maya övergav långräkningen så tidigt som på 900-talet, och den kunskap vi har om den idag är rent arkeologisk.

Genom att kalkylera bakåt i tiden med hjälp av dessa cykler nådde man den tid (900-talet evt) då den Långa Räkningen fortfarande användes. Så kunde man använda båda räkningarna och kalibrera dem med den gregorianska kalendern. Intressant är att 260-dagars kalendern fortfarande används av mayafolket i de guatemaltekiska högländerna.

                     

Slutligen strukturerads tiden efter andra himlakroppar, varav de mest kända var Månen och Venus.

En månkalender följer månens faser, vilka är 29,5 dagar uppdelade på 12 månader. Man hade också två astronomiska kalendrar som följde Venus och Mars omloppstider runt jorden (inte runt solen). Venus (Tlahuizcalpantecuhtli hos aztekerna och Noh Ek hos maya) och Mars är lätta att observera från jorden. Trots tropikernas varma luft var atmosfären klar och himlakropparna syntes antagligen både på morgon och eftermiddag (något som bland annat Codex Dresdensis visar), innan den stigande solens ljus omöjliggjorde obersvationer.

Venus och Mars tycks snurra runt jorden på 584 respektive 780 dygn. Detta ska inte förväxlas med hur långt året är på Mars, det vill säga omloppstiden runt solen; i detta fall är det nästan 687 dygn. Motsvarande siffra för Venus är 225 dygn. Venus bana löper innanför jordens. Därför syns den från jorden nära solen, i skymningen och gryningen. På norra halvklotet befinner sig Venus endast några månader så högt över horisonten att den är synlig, men observationerna skiftar över 8-årsperioder.

Här överensstämmer mesoamerikanska och moderna observationer. Den är morgonstjärna i 240 dagar. Så försvinner den bakom solen i 90 dagar, är aftonstjärna i 240 dagar, är osynlig i 14 dagar innan den åter ställer sig i riktning solen. Tillsammans blir det 584 dygn. Fem Venusår motsvarar åtta solår. 65 Venusår är lika med 104 solår, två mexikanska sekel. Morgonstjärnan gav också upphov till en kalenderräkning; Venus symboliserade morgonen, det nya livet, den växande majsen.

Vad har nu detta med datumet 21.12.12 att göra. Ja ingenting, mer än att just den dage när slutet på en tids-cykel och början på en annan, ungefär som att 31.12 alltid är slutet på en godtyckligt konstruerad tidscykel hos oss. Men tiden slutar ju inte utan nästa dag är den 1.1 och då är vi inne i ett nytt år och kan pkanera för nästa jul. Allt annat nerw-age-millenaristiskt tal om planetkonjunktioner, en eventuell planet vid namn Niburu, som skall krocka med jorden etc etc är helt enkelt bara nys. Nästa stora så kallade solstorm, en sådan som sker ungefär vart 11:e år, beräknas till maj 2013. Och de som hoppas på att jordaxeln av någon anledning skall ruckas ur sitt läge och skapa hemskheter skall veta att den profetian – som är tokig – i varje fall inte försutspåddes av den klassiska mayakulturen.

Och sålunda blir datumet 21.12.2012 bara ett i raden äv apoklayptiska datum som varje generation tycks skapa för att ingjuta hopp eller misströstan i en befolkning som inte är påläst, eller ens intresserad av att veta hur det egentligen ligger till.

Det enda vi kan profetera om med säkerhet är att mayaindianerna vid Chichen Itzá och Uxmal kommer att göra sig en god hacka på turister som redan nu börjar flockas till mayaområdet för att ta del av Jordens snara undergång.

Daniel Andersson, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet