Påvens dilemma

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Vatikanens kritik av nunnan Margaret Farleys bok JustSex skriver bloggaren som kallar sig Xenolith:

Ååååh,Tänk om man kunde få sin blogg offentligt kritiserad av Vatikanen! Vad göra? Tror mig redan gjort det mesta: förnekat guds existens, kritiserat kyran, ifrågasatt Jesus...

Sex Pistols manager Malcolm McLaren var mästaren av den sortens marknadsföring. Jag har också för mig att den svenska hip hop-gruppen Just D på 1990-talet åkte dit i en bil med en revolver i handskfacket. Feta rubriker. Sedan visade det sig att de själva hade ringt in tipset till polisen. Fler feta rubriker…

Men i fallet Vatikanen tror jag att det rör det sig om andra mekanismer. Det ska mycket till för att påven ska kritisera Xenoliths blogg. Eller den här bloggen för den delen. Snarare kan det vara så att de har mer att vinna på religionskritiska röster, än de har att förlora.

Sveriges Radios alltid lika intressanta Människor och tro har sista tiden haft flera inslag om katolska reformrörelser i Europa. Vad dessa har gemensamma är att de, liksom Margaret Farleys bok (som kom ut redan 2006), länge bemötts med tystnad av Vatikanen. Men i och med att de attraherat allt fler katoliker har påven till slut känt sig tvingad att markera mot dem. Men detta har fått motsatt effekt. Som i fallet med JustSex har det lett till allt fler fått upp ögonen för dessa tolkningar. 

Helmut Schüller, ledare för det så kallade kyrkoherde-initiativet, som talar för kvinnliga präster och mot det krav på celibat som traditionellt följer med ämbetet, ser symptomatiskt nog påvens markering mot rörselsen som ett erkännande.

Detta är ett intressant dilemma som religiösa (och andra) auktoriteter alltid står inför, men som exploderat i och med den spridning alternativa uttryck kan få i nya medier. Genom att kritisera konkurrerande tolkningar riskerar Vatikanen att undergräva sin makt, snarare än att stärka den.

Gudsförnekande bloggare kan istället bidra till att stärka Vatikanens makt eftersom så gott som alla katoliker, snarare än att splittras i inomreligiösa tolkningskonflikter, kan enas i ett avståndstagande mot en grovhuggen religionskritik. Få saker är så bra för sammanhållningen som en gemensam fiende. 

Djävulen bor, som det heter, i detaljerna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet