Politisk islamologi

På en doktorand-workshop i Göteborg, “Islamologi och Mellanösternforskning", pratade Mark Sedgwick  idag (12 juni) på temat “Islamic Studies and Politics” och han poängterade att de som sysslar med forskning som rör islam och Mellanöstern är politiska, oavsett vad vi själva tänker om det. Om vi tittar på de stora politiska frågorna i Europa så rör de till stora delar islam och muslimer. Utrikespolitiskt är ofta MENA-regionen i fokus.

Sedgwick talade om att det finns en organiserad antiislamisk aktivism i Europa men att vi även bör vara medvetna om icke-organiserade förhållningssätt till vårt forskningsområde. Han nämnde en statistisk undersökning i Danmark där väldigt många såg den muslimska världen som ett stort säkerhetshot, även bland de som röstar socialdemokratiskt, vilket tyder på att det är en utbredd föreställning.

Det vi gör är politiskt eftersom våra områden är politiska. Varje gång vi säger eller skriver något är vi på sätt och vis engagerade och riskerar att dras in i en politisk diskussion. Om vi skriver om något som inte har med politik att göra, t.ex. Mamlukisk Sufism, så finns en potentiell risk att vi anklagas för att sitta i våra elfenbenstorn och syssla med irrelevant forskning som är slöseri med skattemedel. Sedgwick menar att det här är tydligare i USA och refererar till Martin Kramers kritiska bok Ivory Towers on Sand som kritiserar amerikansk mellanöstern-forskning på ett sådant sätt.

Sedgwick menade att vi måste vara medvetna om att det vi gör har politisk signifikans och han kommenterar att det finns flera aspekter vi måste ta ställning till: Vi kan engagera oss, vi kan försvara oss eller så kan vi vara tysta vittnen.

Genom engagemang menade Sedgwick att vi medvetet ska delta i diskussioner genom t.ex. föreläsningar, skriva i pressen, blogga, och även att tala med de som håller med oss är inte meninglöst för det väcker medvetande om dessa frågor. Men, engagera sig kan också betyda att vi försöker nå de som inte är eniga med oss och här föreslår Sedgwick att det bör göras i allians med politiker som vet hur man gör, men detta blir lobbyverskamhet. Vi kan också inta försvarsposition vilket Sedgwick såg som en forskningsetisk fråga. Vi måste vara medvetna om att våra forskningsresultat kan användas. Vi måste tänka innan vi publicerar något hur det kan mottas. Vi kan också vara tysta vittnen till det som sker, vilket Sedgwick menar att akademiker nog är bäst på. Frågan är vad vi själva tycker är den bästa vägen och här lär vi inte nå konsensus, men det är oavsett något som vi bör lägga lite tid på att fundera över och själva ta ställning.

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola