Gadgeten innehöll ett fel

måndag 11 juni 2012

Islamhatande präst på Sverigebesök


I fredagens (8/6) Människor och Tro intervjuades den kontroversielle koptiske prästen Fader Zakaria Botros. Att den egyptiske predikanten väcker starka känslor är lätt att förstå om man lyssnade på programmet. I intervjun sade han bland annat:

I do not hate Muslims, I love Muslims and hate Islam. I do not disgrace Muslims, I expose Islam.
Fader Zakarias hårda budskap kan ses som ett exempel på ökande motsättningar mellan vissa religiösa grupper, inte bara i arabvärlden, utan globalt. Religiös tillhörighet tycks bli ett allt vanligare identitetspolitiskt inslag världen över. Inom exempelvis hindunationalistiska rörelser har etnisk-religiös identitet använts såväl i kampen mot kolonialmakterna, som i samtida territoriella konflikter. I Sverige använder högerradikaler som Sverigedemokraterna kristendom som identitetsmarkör i sin islam- och invandringskritiska politik. Kännetecknande för denna sorts identitetspolitik är att religion och religiös identitet framställs som något statiskt och determinerande, och snarare än att se till beröringspunkter, väljer man att fokusera på det som skiljer åt. Den egna religionen får stå för något gott, medan den andres religion görs till ondskans arketyp.

                                                           Fader Zakaria Botros

Det är inte första gången ett religiöst samfund bjuder in en predikant med ett kontroversiellt budskap. För några år sedan valde Sveriges unga muslimer att ställa in ett besök av Abdullah Hakim Quick, sedan det blivit känt att han uttalat sig hatiskt mot homosexuella och judar. Fader Zakaria var inbjuden till Sverige av den ursprungligen ryska kristna rörelsen MedieMission, men predikade också i Citykyrkan i Stockholm – ett samfund som beskriver sig självt som: ”En profetisk böneförsamling som evangeliserar och missionerar lokalt och globalt med drömmen om att nå varje person i varje nation.” Syftet med prästens besök ska ha varit att sprida kunskap om islam.

I intervjun säger fader Zakaria att han hatar islam, men älskar muslimer. Det är en retorisk figur som blivit allt vanligare i den islam- och allmänt religionskritiska diskursen. I ett reportage i tidskriften Sans heter det till exempel att ”det borde vara självklart att skilja mellan religionsutövare och religion”. Författaren och debattören Dilsa Demirbag-Sten är kanske den som ivrigast propagerat för att man på detta sätt måste skilja mellan islam och muslimer.
Demirbag-Sten menar att vi måste sluta se på muslimer som ett kollektiv, och istället bli medvetna om att muslimer menar och vill olika saker med islam. Det är ju naturligtvis riktigt, och viktigt. Denna retorik kan därför förstås som ett försök att skapa utrymme att kritisera religion – så som man föreställer sig den – utan att riskera att anklagas för att vara ”rasist” eller liknande.

Men är det så självklart och enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Som religionsvetare menar jag att denna retoriska figur utgår ifrån tre tvivelaktiga föreställningar:

För det första att religion eller enskilda religioner existerar som en oföränderlig uppsättning teologiska föreställningar och rituella föreskrifter oberoende av utövare som tolkar och praktiserar religionen. Religion eller enskilda religioner tycks sväva runt i rymden som färdiga paket, skapade av någon mystisk Gud i en fjärran evighet. Det är en syn på religion som många religiösa själva kanske håller för sann, men som framstår som motsägelsefull när den anförs av religionskritiker.

För det andra tycks de som på detta sätt kritiserar religion eller enskilda religioner själva ha kunskap om vad den religion de kritiserar egentligen står för – och detta på ett sätt som de flesta av religionens utövare då inte har.

Slutligen ingår i denna retorik en, mer eller mindre medvetet, stereotypt negativ föreställning om enskilda religioner eller om religion som fenomen. Man bortser från fenomenets komplexitet, och låter religion representeras av ett kollage av mer eller mindre svarta bitar.

Genom att på detta sätt skilja religion från utövarna, fråntar man också dessa rätten att känna sig kränkta av kritik mot den religion de säger sig följa. Fader Zakaria säger i intervjun i Sveriges Radio att han inte vill ”vanära muslimer” utan istället ”avslöja islam.” Om man identifierar sig som religiös är det då inte troligt, och kanske också rimligt, att man kan känna sig kränkt om någon säger att den religion man menar sig följa eller tillhöra är en sjukdom, ett dödligt gift?
Som religionsvetare betraktar jag religion som ett fenomen som skapats, och som ständigt nyskapas, av människor. Inom varje religion finns det olika uppfattningar om vad som är den enskilda religionens egentliga budskap, eller hur man egentligen ska praktisera. Alla religioner kan användas för att legitimera såväl våldsamma som filantropiska handlingar. Islam rymmer både al-Qaida och Muslimer för fred och rättvisa, paraplybegreppet kristendom täcker både Moder Teresa och Ku Klux Klan.

Religion kan på detta sätt förstås som ständigt pågående samtal och handlingar med en mängd röster och deltagare som kommer och går och byts ut. Alla religioner skakas, men drivs också framåt, av tolkningskonflikter. Ortodoxi är ett mått av makt, snarare än ett sanningstecken. Att i detta myller av åsikter ta ställning för ett sätt att förstå en enskild religion är ett konfessionellt ställningstagande.

Istället för en slarvigt generaliserande eller ideologiskt driven religionskritik vore det kanske bättre att försöka vara specifik. Om det är religiöst legitimerat våld man vill kritisera är det mer effektivt att så exakt som möjligt rikta ljuset mot de individer och tolkningar som ligger bakom detta – än att beskylla ”religion” för våldet och därmed riskera att alienera alla som identifierar sig som religiösa.

Om fader Zakaria preciserade sin islamkritik till att gälla de muslimer som spränger koptiska kyrkor istället för att beskylla ”islam” för dessa terrordåd, skulle han kanske få stöd av de muslimer som tagit stora risker för att försvara kopter i Egypten.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

4 kommentarer:

  1. Simon,

    Låt mig först säga att jag håller med om din slutsats att det är bra att precisera religionskritiken, då slipper man stöta bort de som man egentligen är vän med. Jag har dock några invändningar mot ditt resonemang.

    Först, det mest uppenbara, jag utgår ifrån att fader Zakarias verkligen tror att hans version av kristendomen är den sanna läran, att Islam är en falsk lära och att muslimer som följer islam kommer plågas i evigheter. I detta perspektiv är hans åsikt att hata Islam och att älska och försöka räddda muslimer fullt förståeligt. Människor med dessa trosuppfattningar påverkas inte av dina argument. De behöver bemötas med att de faktiskt inte besitter den sanna läran, eller i alla fall inte kan vara säkra på det.

    Sedan, när du kommer till religionskritik från ett icke-religiöst perspektiv, vantolkar du resonemangen eller hittar på. Det är uppenbart att Dilsa Demirbag-Sten i artikeln du länkar till likställer Islam med en ideologi. Det må vara en förenklad bild av Islam, men det är den definitionen hon använder i sitt resonemang. 1) Hon skriver inte att Islam är oförändlig. 2) Hon säger sig inte ha kunskap om vad Islam egentligen står för. 3) Hon beskriver inga negativa steriotyper.

    I din kritik av religionskritiken tycker jag mig se att du gör de misstag som du kritiserar reliongskritiken för att göra. De säger dig ha kunskap om vad religionskritiken står för och du använder negativa steriotyper.

    Slutligen, det Demirbag-Sten skriver är att vi måste kunna skilja på Sverigedemokraternas partiprogram och deras väljare (för att göra en jämförelse). Att kritisera det första är inte lika med att kritisera de andra. Men självklart är det som att du skriver, när partiprogrammet kritiserar kan det finnas väljare som uppfattar sig kränkta av detta.

    Detta kan dock inte innebära att kritik av en ideologi inte kan eller får göras. Ansvaret för att någon känner sig kränkt faller ofta på ideologin själv, speciellt religioner är ypperliga kulturer som skapar dessa sina utövare.

    SvaraRadera
  2. Jag har nu läst denna blogg med stor behållning flera gånger, men detta inlägg blev väldigt knepigt.

    Den logiska slutsatsen blir nämligen att en religionsutövare aldrig någonsin får tro sig ha funnit sanning. (Jag skriver inte sanningen, utan sanning, i obestämd form.) Och att mission eller evangelisation per definition är en hatets och intoleransens handling.

    Så fort religionens utövare tror att de fått något uppenbarat "från ovan" och inte bara utövar något inomvärldsligt, mänskligt, så är det alltså hat. Oavsett missionens/evangelisationens metodik, om den utövas med svärd eller med öppna argument i en saklig diskussion.

    Religionsutövare måste alltså dela din syn som forskare, att det som de tror på och lever för *bara* är mänskliga tolkningar av livet...

    Sålunda är såväl Jesus som Paulus i själva verket hatets predikanter. De tog båda definitivt avstånd från vad de ansåg vara felaktiga föreställningar och presenterade vad man "egentligen" bör tro.

    Vad jag kan se, så har du alltså målat in dig i samma hörn som Sturmark, Dawkins m fl. Religion kan (utom i undantagsfall) inte finnas utan att vara intolerant och hatisk. Alla som skiljer mellan "synd" och "syndare" har lurat sig själva. I sitt inre härbärgerar de hat. Uppdelningen mellan en människas liv, exempelvis i form av religiös tro och tillhörighet, och människans egenvärde, den finns inte. Det är en "retorisk figur".

    Och dessutom beskrivs den som ett nytt påfund. Som om Dominikus aldrig gråtit sig igenom nätterna med frågan "quid fient peccatores". Som om Charles Finney och Bob Nash aldrig ropat sig hesa i ensamma bönestunder ute i skogen, fyllda av vånda över frågan om människors frälsning.

    Det innebär att också dum, Simon, säger dig veta något om min tro, som jag som troende inte känner igen mig i. Du faller faktiskt i samma fälla som du kritiserar Fader Zakaria för. Genom att förvägra mig rätten att tro på en uppenbarad sanning, så har du sagt att jag "egentligen" har fel.

    Tron på religiös sanning har du förenklat, gjort till en stereotyp. Den måste per nödvändighet innebära att man tror att precis allt är "ett färdigt paket", som "svävar i rymden". Det om något är ett förenklat och missvisande resonemang.

    Tiden räcker inte för att påvisa djupen bakom detta ställningstagande, men helt klart måste du väl inse att det finns mellanlägen och komplexitet också här?

    SvaraRadera
  3. Itpastorn.

    Tack för en tankeväckande kommentar. Jag måste ha uttryckt mig slarvigt om det är hur du förstår min text. Vad jag försöker göra är att ur ett religionsvetenskapligt perspektiv (vilket för mig är icke-konfessionellt) diskutera föreställningen att man kan skilja religion från människors religionsutövning, och förekomsten av essentialiserande utsagor om religion utifrån en sådan förståelse. Jag vill alltså peka på frnomenet religions komplexitet snarare än att förenkla.

    Att man utifrån en konfessionell position, religiös eller religionskritisk, gör essentialiserande eller normativa uttalanden om religion vänder jag mig på intet sätt emot. Det är självklart. Vad jag finner intressant är istället hur individer med ett utifrånperspektiv, och individer som förnekar religion eller enskilda religioners status som gudomliga uppenbarelser, ändå tycks erkänna dem en sådan status genom att tala om religion som något självständigt existerande, som handlande subjekt.

    En intressant poäng här, som jag inte berör i mitt inlägg, är att fader Zakarias utsaga om islam, utifrån mitt perspektiv, inte egentligen säger något om islam utan snarare något om kristendom, så som denne koptiske präst förstår sin religion. På samma sätt säger en religionskritikers utsaga om vad religion egentligen är mer om henom än om religion an sich.

    Att sedan religiösa eller religionskritiker inte håller med om min analys av religion som en komplex, mångröstad, mänsklig verksamhet hör till min positions villkor. Se Susanne Olssons i lägg (O)kritisk religionsforskning för en diskussion om detta.

    Hoppas att du fortsätter att läsa och kommentera, även när du inte håller med om något någon av oss skriver.

    Med vänlig hälsning,
    Simon

    SvaraRadera
  4. Ulf.

    Tack för din kommentar. Jag hänvisar dig dels till mitt svar på Itpastorns invändning. Men jag tycker också att liknelsen av religion vid ideologi, eller politiskt parti med partiprogram haltar. Det kan vara värt ett eget inlägg...
    Bare with me.

    Mvh
    Simon

    SvaraRadera