Gadgeten innehöll ett fel

fredag 15 juni 2012

Ska präster i Svenska kyrkan kunna grekiska och hebreiska?


Ska de som utbildar sig till präst i Svenska kyrkan lära sig att läsa Bibeln på grundspråken? Den frågan aktualiseras i en boken Att predika en tradition av Anne-Louise Eriksson, svenska kyrkans forskningschef och docent. Svenska kyrkan kräver idag att prästkandidaterna lär sig åtminstone ett av språken – hebreiska eller grekiska. Eftersom språkstudierna är relativt krävande menar Eriksson att dessa tar alltför stort utrymme på bekostnad av studier i systematisk teologi. Skälet till denna ståndpunkt är intressant och väcker till eftertanke. Hon menar att denna prioritering av grundspråket vilar på en textuppfattning som betonar att det finns ”en ursprunglig och en gång för alla nedlagd sanning i texterna” (s 126). Ett sådant synsätt ser texten som en låda som har ett visst givet innehåll som exegeten helt enkelt packar upp. Men är det verkligen därför präster ska lära sig grundspråken?

I senaste numret av Kyrkans tidning bemöts Erikssons kritik av åtta skribenter (präster, prästkandidater och doktorander), se http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radda-bibliska-grundsprak. Artikeln lyfter fram fyra skäl för varför grundspråken ska fortsätta vara obligatoriska i prästutbildningen. Inget av dessa skäl bekräftar den syn Eriksson har på kopplingen mellan språkstudier och en syn på texten som en låda med ett en gång för alla givet innehåll.
Det kan dock knappast råda någon tvekan om att en sådan textsyn har funnits bland exegeter. Den så kallade exegetdeklarationen från 1951 gjorde till exempel gällande att ”ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga skrift.” Ett sådant uttalande vittnar om just en sådan syn på texten som Eriksson kritiserar. I vilken grad en sådan syn fortfarande existerar bland bibelforskare kan diskuteras – exegeter är långt ifrån en homogen grupp.

Jag är själv exeget och undervisar i nytestamentlig grekiska och ser en risk i att en sådan textsyn mer eller mindre ofrivilligt förmedlas till studenterna när man grottar ner sig i verbformer och syntaktiska konstruktioner. Därför behöver större vikt läggas vid att diskutera texttolkningens villkor och hermeneutisk teori. Att lära sig grundspråken kan annars implicera en syn på texten som en låda. På så sätt menar jag att Eriksson lyfter fram ett problem som undervisningen i bibelvetenskap behöver beakta och presentera med största synlighet för studenterna. På så sätt kan grundspråken bli ett redskap för att finna nya betydelser i texterna utifrån samtidens frågor – betydelser som kanske utmanar traditionen.

Hans Leander, FD

3 kommentarer:

  1. Förstår Erikssons kritik, men smyger verkligen en sådan textsyn in till följd av språkstudier? För egen del öppnad språkstudier för mig en hel värld (en postmodern värld?) kring språkets komplexitet. Utan formkritik, källkritik, narrativkritik, historiekritik, litterärkritik, ideologikritik (etc) hade jag aldrig varit den relgionsvetare jag är idag :)

    SvaraRadera
  2. Roligt att höra att språkstudierna har öppnat den världen för dig, Julia. Det talar ju emot Erikssons syn. Men det kan nog uppfattas olika av olika studenter och även vara beroende av läraren. Läste inte du fortsättningskursen för mig, förresten? :)

    SvaraRadera
  3. Haha - Jo, det gjorde jag. Så är det säkert. Min erfarenhet är dock att religionsstudernade som inte läst språk i större utsträckning tänker sig att "det bara är att läsa som det står"..

    SvaraRadera