Den
populära anglicismen mindfulness har plockats upp från den
theravadabuddhistiska traditionen, där mindfulness syftar på ett mycket
specifikt pali-begrepp som tränas i meditation: sati. Det är en mycket specifik form av sati
som ska utvecklas i meditationen, och som anges i den åttafaldiga vägen som samma sati, ”rätt sati”.
Samma sati har översätts av Rune E A Johansson till
”rätt medvetenhet” (1983:31), och av Knut A Jacobsen till ”rätt uppmärksamhet”
(2002:105). Inom internationella, engelskspråkiga, buddhistiska kretsar har
ordet mindfulness fått en allmän acceptans och används för att åsyfta sati. Även i Sverige har det blivit
vanligt, framför allt inom de terapiformer som saluförs, att referera till
engelskans mindfulness, men även till uttrycket ”medveten närvaro” (se
exempelvis Kabat-Zinn 2005 samt Schenström 2007, Kåver 2004, Nilsonne 2004). I
buddhistiska kretsar är det däremot mer brukligt att använda olika variationer
på termerna ”medvetenhet” och ”uppmärksamhet” eller ”medveten uppmärksamhet”.
Här
har skett en begreppsförskjutning; samma sati
har gått från att i buddhistiska kretsar syfta på en specifik form av
uppmärksamhet och medvetenhet som inte kan isoleras från en tydlig etisk bas
och som är sammanlänkad med andra mentala kvalitéer för att innefatta just ”rätt
slags medvetenhet”, till den mer terapeutiska förståelsen av sati som ”mindfulness” eller ”medveten
närvaro” som mer har drag av allmän uppmärksamhet.
Här nedan
följer ytterligare ett utdrag ur min bok Insikt
och närvaro – akademiska kontemplationer kring buddhism, meditation och
mindfulness, som jag hänvisar till för den som mer ingående vill läsa om
receptionen av sati och mindfulness.
Katarina
Plank
Fil dr,
religionshistoriker verksam vid Göteborgs universitet
Sati
och satipatthana
Sati anses utgöra basen i all buddhistisk mental kultur (Shaw
2002:76). Det är ett komplext och centralt begrepp i den theravadiska
meditationspraktiken, och innefattar flera olika aspekter och som svårligen
låter sig översättas. I två lärotal, Satipatthana
Sutta samt Mahasattipatthana Sutta, redogör
Buddhan för hur sati bör etableras,
och däri fastslås, både i inledningen och i avslutningen, att detta anses vara
det enda sätt som leder till renhet och till att lidandet upphör genom att det
yttersta målet, nibbana,
förverkligas. Dessa två lärotal har kommit att bli centrala för nutida
uttolkare av insiktsmeditation.
I
kommentarlitteraturen, och bland nutida meditationslärare, är det vanligt att
på engelska översätta satipatthana med
”foundations of mindfulness”, dvs de grunder eller områden som sati skapas utifrån (patthana betyder grund eller orsak).
Meditationspraktik brukar därför omnämnas som satipatthana.
I Satipatthana Sutta anges fyra områden
som sati kan upprättas utifrån, och
dessa innefattar olika former av övningar, betraktelser och betraktelsesätt.
Tillsammans utgör övningarna som är kopplade till respektive område en
progression i träningen som ska leda till uppvaknande, det vill säga att
utövaren lär sig att distansera sig från det personliga i upplevelserna för att
nå en neutral förståelse av det erfarna.
Satipatthana-meditation äger rum i ett stilla,
vaksamt sinnestillstånd utan direkta intellektualiseringar (det vill säga, man
strävar inte efter att förklara fysiska och psykiska förlopp utifrån
förståndet), men det finns samtidigt en viktig analytisk dimension där man
använder sig av vissa begrepp och koncept för att fördjupa kunskapen och
medvetenheten som utvecklas i meditationen. Denna specifika analytiska kunskap
kallas för bhanava-maya-pañña, och
anses inte vara tillgänglig annat än genom direkt meditativ erfarenhet. Den
anses skilja sig från annan kunskap som kan utvecklas genom eget tänkande, cinta-maya-pañña och genom lärande från
andra, suta-maya-pañña.
Det
handlar om ett speciellt seende; meditationsprocessen syftar till att utveckla
en insikt i tillvarons beskaffenhet, och därför har det blivit vanligt att
använda ordet vipassana (insikt) när satipatthana åsyftas. Det är en mycket
specifik slags insikt som eftersträvas: att se, erfara och nå djup insikt i
tillvarons grundläggande kännetecken anicca,
föränderlighet, anatta, jaglöshet,
och dukkha, otillfredsställelse.
Satipatthana-processen omfattar följande fyra
kontemplationsområden: kayanupassana,
vedanaupassana, cittanupassana och dhammanupassana.
Verbet passati betyder ”att se”, och
tillsammans med prefixet ”anu” syftar
det på att upprepande betrakta, observera på nära håll eller kontemplera[1]
(Analayo 2003:32). Satipatthana
utgörs av en process där meditatören rör sig från grova till mer subtila
erfarenheter och insikter:
Kontemplation
av kroppen (kayanupassana).
Sati kan etableras genom att iaktta kroppen på olika sätt; genom
att vara medveten om andetaget, eller om kroppen och dess positioner; genom att
reflektera över kroppens 32 delar eller analysera de fyra element som all
materia anses vara sammansatt av, samt att kontemplera vad som sker med kroppen
efter döden till exempel genom att meditera på en begravningsplats.
Kontemplation
av kännandet (vedananupassana).
Meditatören
blir medveten om tre typer av grundläggande känslor som genereras mentalt och
som kan upplevas både fysiskt och mentalt: det vill säga om det som upplevs är
behagfullt, obehagligt eller neutralt. Vedana
är inte det samma som psykologiska känslor, dvs emotioner. Vedana uppstår i kontakt med de sex sinnena genom impulser via syn,
hörsel, lukt, smak, kroppsliga intryck och mentala intryck. Vedana som uppstår kan vara behagliga,
obehagliga eller neutrala kroppsliga eller mentala känslor. Det är kännandet av
dessa som åsyftas som meditationsobjekt.
Kontemplation
av sinnet (cittanupassana).
Meditatören
är medveten om vilken beskaffenhet som färgar sinnet för stunden (cittanupassana). Är det skärpt? Koncentrerat eller okoncentrerat?
Fyllt av lust, ilska, likgiltighet? Är det upplyst eller oupplyst?
Kontemplation
av företeelser som äger rum (dhammanupassana).[2]
Detta
fjärde område ger meditatören analysmodeller för att dekonstruera de upplevda
fysiska och mentala skeendena och processerna för att utveckla insikt. Denna
kunskap innefattar en förståelse för om de fem hindren (nivarana) är närvarande, hur de uppstår, kan övervinnas och
försvinna; kunskap om hur den perceptuella processen äger rum (khandhas); kunskap om sinnessfärerna och
hur de samverkar (ögat och visuella objekt, örat och audiella objekt osv) hur
de övervinns för att inte uppstå igen; kunskap om de sju faktorerna som leder
till uppvaknande (sambojjhanga) och om någon av dessa är närvarande i sinnet, hur de
uppstår och når full mognad; samt kunskap om de fyra ädla sanningarna, det vill
säga hur alla dessa processer är otillfredsställande (dukkha), hur dukkha
uppstår och hur dukkha övervinns och
hur upphörandet av dukkha leder till
uppvaknande.
De fyra satipatthana stöttar varandra, och
sekvensen som de presenteras i visar att det rör sig om ett mönster som
innefattar progression. Av de fyra, måste det fjärde området anses centralt för
att alls kunna utveckla insikt, eftersom det är här tolkningsramarna appliceras
på upplevelserna. Utöver dessa fyra kontemplationsområden, specificerar Satipatthana sutta även flera mentala
kvalitéer som är viktiga för progressionen i satipatthana: ihärdighet (atapi),
en tydlig uppfattning om kroppsliga aktiviteter (sampajañña), sati samt
ett sinne som är fritt från begär och aversion (vineyya abhijjhadomanassa) (Analayo 2003:17-18).
De områden
som meditationserfarenheten rör sig mellan, innebär olika grader av
abstraheringar och distanseringar från det personliga i den kroppsliga och
mentala upplevelsen. Från kropp, till kännande, till sinnets beskaffenhet till
att förstå företeelserna som äger rum. Abstraheringen gäller betraktelsesättet;
själva upplevelsen är fortfarande i nuet, omedelbart och direkt erfaren, men
perspektivet förskjuts. Den andliga utvecklingen bör inte ses som en stege, där
utvecklingen sker progressivt till högre stadier, utan kan istället liknas vid,
som Winston King uttrycker det, ett kaleidoskopiskt seende (King 1964: 189) som
ständigt förändras. Satipatthana kan
ses som ett analytiskt verktyg, likt de fem khandhas
som används som analysmodell för att förklara subjektiva upplevelser. Båda
syftar till att lösa upp illusionen kring substantialitet, som observatören bär
på (Analayo 2003:23).
Sati är således
en av fyra mentala kvalitéer som måste vara närvarande i meditationen. Satis speciella kvalité innefattar en
viktig funktion som är förbundet med vaksamhet. Substantivet sati är relaterat till verbet sarati, att minnas. Sati, som referens till minne, återfinns både i lärotal, som
definition i Abhidhamma och i kommentarerna. Sati är förbunden med förmågan att kunna se tidigare liv, liksom i
övningen i hågkomst av Buddha, Dhamma, Sangha, moralens betydelse, befrielsen,
och över devas, himmelska varelser. Sati
innefattar även förmågan att återkalla i minnet vad som gjordes eller sas för
länge sedan. Sati är emellertid inte
samma sak som minne, utan det som möjliggör och underlättar minnet. Om sati är närvarande, fungerar även minnet
väl (Analayo 2003:46-47).
I relation till satipatthana
fungerar sati som medvetenhet om det
pågående nuet (Analayo 2003:44-47). Mindfulness, eller sati, är den kvalité som gör sinnet ”alert, vaket och fritt från
förvirring” (Shaw 2006:76). I suttorna liknas sati vid en grindvaktare vid ett citadell som bara släpper in de
han känner igen, medan okända och oönskade besökare förvägras inträde, för att
trygga säkerheten för citadellets invånare.
Analayo gör en kvalitativ distinktion mellan ”rätt sati” (samma sati) som en ”vägfaktor” (det vill säga en del av den
åttafaldiga vägen som korrekt praktiserad på sikt leder till befrielse) och sati som en generell mental faktor.
Flera suttor nämner ”felaktig sati” (miccha
sati) vilket enligt Analayo indikerar att vissa former av sati kan vara annorlunda än det som
kännetecknas av ”rätt sati” (samma sati)
(Analayo 2003:54).
De terapeutiska och kommersiella
framställningarna av mindfulness fokuserar i hög grad på mindfulness som
en medvetenhet om det pågående nuet (medveten närvaro), men
underbetonar (om de alls tar hänsyn till) de övriga kvalitéer som måste
vara förbundna med sati för att det ska vara "rätt" sati: den etiska basen, den soteriologiska
inramningen (där en mycket specifik insikt eftersträvas, och inte vilken
insikt som helst), samt de övriga mentala kvalitéer som måste vara
närvarande samtidigt (ihärdighet, tydlig uppfattning om kroppen, och ett
sinne som är fritt från begär och aversion).
[1] Jag använder här begreppen kontemplation,
meditation, insikt, som synonymer till varandra. För en diskussion av
begreppen, se kap två.
[2] Dhammanupassanaöversätts ofta på engelska till ”contemplation of mental objects” (se bland
annat Nyanatiloka 1997). Jag vill förtydliga att det inte handlar om att
betrakta tankar, idéer eller föreställningar som dyker upp i medvetandet som
uttrycket ”mental objects” lätt kan få en att associera till. Istället rör det
sig om att nå förståelse för de företeelser som äger rum i medvetandet genom
att applicera buddhistiska tolkningsramar på betraktandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar